Resebrev från Sydafrika

22. feb, 2012

 

                                                                12

 

Det tjänar inget till att fundera på ögat hela tiden, vi hittar på sånt vi ändå skulle ha gjort. Åker t ex till Tenikwa, en park för utrotningshotade kattdjur, träffar en leopard och två geparder på mycket nära håll.

På tillbakavägen gör vi ett försök att köra i riktning mot ett bergspass som skulle kunna vara intressant att ta sig igenom. Men efter någon mil är vägen inte asfalterad längre, och då är den verkligen dålig, sämre än den sämsta svenska grusväg med elakt grova och vassa stenar. I stället hamnar vi för tredje dagen i rad i Knysna, M luktar sig till en garnaffär, under tiden lånar jag en toa i närmsta offentliga byggnad, en äldre sådan som råkar vara stadens bibliotek. Där sitter ungdomar i skoluniform med sina böcker. Jag kan bara se enda dator därinne.

Egentligen är jag ju måttligt road i att gå i affärer, men ibland bjuder även detta på sina  trevliga ögonblick. Ett sådant är när jag väntar utanför ett mäklarkontor där jag ser fotboll på en tv. En kostymklädd man kommer ut från kontoret, jag frågar om det är ok att jag står där. "Javisst", säger han, vi börjar prata och han frågar varifrån jag kommer. "Där måste väl husen vara väldigt bra isolerade mot kylan, konstaterar han, och vem skulle reflektera över just detta om inte någon som köper och säljer hus?

 

Nästa dag åker vi vidare från Plettenberg. Vi tar farväl av värdfolket och "Macken", den trevliga lilla hunden som hunnit bli vår återkommande gäst. Vi bestämmer oss för att jag inte utnyttjar återbesöket hos läkaren, vad kan han göra åt ögat, och det har ju inte blivit värre. För sjätte gången passerar vi Knysna och kör vidare österut. Vädret har varit ostadigt några dagar, nu blir det än värre, vindrutetorkarna har schå att hinna hålla sikten uppe. Men vi förstår att regnet är välkommet. I Plettenberg såg vi flera anslag om vikten att inte slösa på vattnet.

Regnet upphör, M hinner upptäcka några zebror mitt inne i en flock kossor. Nattlogit blir i staden Swellendam. Hos en familj där mannen egentligen har strutsuppfödning som sitt yrke, "såg ni några öängs vägen innan ni kom hit var det mina". Han berättar att han äger 2 000 långhalsade exemplar. Men brodern är värre, han har 30 000 och är världens störste farmare i sitt slag! Sen kvällsmiddag hos "Powells House". Den mycket korrekte och servicesinnade innehavaren är skotte, den andre för dagen. "Macken" var ju den förste...

21. feb, 2012

 

 

                                                                   11

 

 Vi kör vidare längs kustvägen österut med Knysna som närmaste stad. Jag minns inte exakt när det händer, det börjar med små svarta krokar framför höger öga, som snart bildar ett mönster som påminner om ett spindelnät.

 

Först bryr jag mig inte så mycket. Det går väl över. Vi fortsätter efter en kopp kaffe i riktning mot nästa stad, Plettenberg. Där tror vi att det blir lagom att stanna och höra oss för om ett boende. M lokaliserar turistbyrån, vi går in för att höra oss för. Jag känner mig lite pömsig, sätter mig en soffa. När hon kommer fram och ska visa mig de förslag hon har fått känner jag hur det blir som en en enda grå dimma framför ögat.

"Du får avgöra det där, jag måste få hjälp!" Jag skyndar ut på gatan, frågar någon om var man kan få hjälp med ögonen, blir visad till en optiker. Denne skärrar upp mig än mer, säger att hasn tror det är brått att komma till ögonläkare, ringer en sådan i Knysna, staden vi lämnade bakom oss. Med en vägbeskrivning hittar vi efter lite strul till dennes mottagning. Något lugnare låter jag honom undersöka. Det är en blödning, ganska stor, svåret se hur det ser ut genom den.

 

Jag får en återbesökstid om tre dagar. Vi återvänder till Plettenberg och installerar oss i ännu en stor villa med rum för självhushåll på bottenvåningen och stor uteplats. Dernna gång har vi även ett värdfolk som verkar ge oss mer utrymme att få rå oss själva. Men hunden Mac, en svart liten skotte, kommer fram för att hälsa. Han tycks trivas med vårt sällskap och stannar kvar medan vi ordnar med lite mat.

Jag tänker på läkaren och hur han pratade om den svenske deckarförfattaren Stig Larsson medan han undersökte mig. Jag har hans visitkort på nattduksbordet, även med ett mobilnummer, "blir det värre får du ringa mig när som helst på dygnet. Men om det måste opereras kan inte jag göra det, då måste jag skicka dig till en läkare i George". "George, det var ju därifrån mannen på flyget kom", tänker jag innan jag somnar.

 

20. feb, 2012

 

                                                           10

 

Mossel Bay är den största staden vi kommit till sedan vi var i Kapstaden, kanske som Umeå ungefär. Men det känns lite svårt att jämföra. För hur mycket folk bor exempelvis i den stora kåkstaden som vi passerar när vi närmar oss centrum från det håll där vårt boende är beläget?

Vi bor alltså lite utanför Mossel Bay, i förorten Daana Bay, ett burget område med många stora villor varav vårt värdpar äger ett. "Margariita", säger hon, en gänglig och mycket proper kvinna på högklassisk engelska med betoning på varje stavelse, "how do you want your eggs - boiled, fried, or scrambled?" "Scrambled will be fine, thank you", svarar "Margariita" artigt där vi sitter ute på deras inglasade altan med utsikt över Indiska Oceanen. "And you, Stefään?" "That´s ok for me too".  

 

 

Det här är morgonen efter att vi anlänt, vi avslutade lördagskvällen med att kryssa oss med bilen längs den vindlande avslutande gatan ner till havet för att se solnedgången vid en mindre badstrand. Ingen badar, däremot drar ett gäng ungdomar förbi - alla vita, välklädda, snygga med  något slags drag åt överklasshållet till. 

Innan dess har vi även gjort en runda in till Mossel Bay, kollat folklivet nere vid dess hamnområde, där jag för övrigt åstadkommer hela resans enda missöde med hyrbilen - av en lång rad lediga snedställda p-platser svänger jag in på den allra första där trottoarkanten har ett högt utskjutande hörn som jag rammar med framhjulet på M:s sida. Men vi kan inte se eller känna att någonting hann ta skada.

Tre nätter blir vi kvar. Efter den första frukosten lånar mannen i värdparet ut strandstolar och ett parasoll och visar var områdets fyra mest frekventerade badplatser är belägna. Vi tar oss till den tredje i raden, Diaz Bay, och solar och doppar oss i havet. Framåt kvällen svider det i skinnet på två bleka nordbor som inte varit i solen på ett halvår. Men dagen därpå, när helgen är över, har också vädret förndrats, nu blåser det ilsket och när vi tar oss till badplats nummer fyra i ordningen, i Hartenbos, ger vi snart upp för det yr sand in i varje litet skrymsle och parasollet är omöjligt att behålla uppfällt. Ett shoppingcenter i närheten, där M hittar sig en klänning,  blir lösningen för eftermiddagens aktivitet. På kvällen återvänder vi till hamnområdet och äter middag på King Fisher, en av de båda restauranger som värdparet rekommenderat.

 

 

Den sista morgonen är mannen plötsligt mera språksam. Han berättar om en dröm han har, att faktiskt kunna sälja detta förnäma hus och flytta till något enklare, skaffa en husbil och kanske även kuska omkring med någon av sina motorcyklar som vi sett skymten av i garaget med släpkärra. "Ska han verkligen få med sig frun i den", tänker jag häpet, "nå, alla har vi ju behov som vi kanske aldrig lyckas realisera fullt ut..." 

Hur som helst, jag följer honom till arbetsrummet för att betala notan där har han sin dator. Jag får en idé och säger att jag faktiskt har en hemsida där han kan få se några foton av hur det ser ut långt där uppe i norr där vi bor. "Kom får du se", ropar han till frun när jag knappat fram ett foto av våra hundar, den senast tagna vinterbilden från stugan, samt ett av fjällmotiven som råkar bli där Micke lagar mat på sitt Trangia-kök ute på fjället. Både studerar bilderna med stor fascination. "Oh, you really cooked dinner there, how wonderful", utbrister frun. Den korta stunden av ömsesidighet är dock snart över. Dags att ge sig av, när vi tar adjö ger den mc-längtande mannen mig till och med en hastig kram. I denna strikta, sofistikerade miljö känns det mycket överraskande.

 

Men något foto från just de här dagarna har jag inte heller att bidra med, så det blir lite fusk även denna gång. Hav i bakgrunden, även skymten av en strand, men ödsligare och mera kargt, taget mer än en vecka senare, från Atlantkusten. Intelligenstest: Hur kan det komma sig att jag inte har kvar en enda bild hela vägen runt från Kapstaden och nästan tills dess att vi ska resa hem igen?   

 

19. feb, 2012

 

                                                               9

 

Vidare västerut, vägen heter Route 62, det är lätt att förstår varför. Temperaturdisplayen visar 36 grader, det är bara kaktusarna och kranierna från någon västern-film som fattas. "Tänk om vi får punktering eller kylaren börjar koka", säger jag, "ja, eller att AC:n pajar", säger Maggan.

Men vi är ju inte ensamma längs vägen, i själva verket rör vi oss fortfarande bara i Västra Kapprovinsen. Nu på väg in i strutsfarmernas land, de tycks trivas i detta klimat. En vecka senare kommer vi att träffa en farmare med 2 000 strutsar, men som bara är småhandlare jämfört med hans bror som äger 30 000, världens störste i sitt slag! Han bor i Outshorn, strutshuvudstasden. Men "Oliva" har rått oss att vika av mot söder strax dessförinnan, det är en vacker väg ner till havet som han ville rekommendera.

Dagens längsta uppehåll gör vi i stället i Calitzdorf. Vi har nätt och jämnt slagit av motorn så knackar någon på sidorutan. Det är en äldre man som visar oss in till sitt lilla matställe. Han erbjuder lammgryta, det är riktigt gott för en blygsam penning. Dessutom sitter vi i en skuggig liten trädgård och han är som så många andra sällskaplig, vill prata om hur samhället fungerar där jämfört med hos oss, tar exempelvis upp problemen med AIDS som har halverat medelåldern i landet. Ett möte bland många, vägar som korsas och skils igen.

 

Tog jag några bilder längs "Route 62"? Jodå, men kan jag visa någon av dem? Nja, en lite ödslig väg har jag väl, men från en helt annan plats. Och hur kan det komma sig? Tjata inte, jag sa ju nyss att det lär visa sig så småningom!

 

19. feb, 2012

                                                          8

 

Vinodlingarnas landskap är grönt och böljande, att äta på en fin liten resataurang i anslutning till en vingård är inte alls så dumt. Men eftersom vinprovning inte är min specialitet, smaklökarna är alldeles för tröga och förmågan att verbalisera smakerna tämligen outvecklad, känner jag ändå en viss upprymdhet när det nu bär i väg genom det första större bergspasset i riktning mot de mera karga vidderna mot öster.

 

Fram på eftermiddagen kommer vi till dagens planerade slutmål, staden Montague, som M och hennes väninnor nådde även för tre år sedan om än från ett annat håll. Där ska det finnas en garnaffär och därtill hålls marknad varje lördag vilket passar oss perfekt efter det nu lider mot fredag kväll. Turistbyrån bemannas av en kvinna med en söt liten hund. Hon anvisar oss till Olivas Guesthouse, där innehavaren visar sig vara en glad och språksam man av tysk härkomst och sim kan servera kroatisk mat till den som vill ha.

Rummet, som finns i en mindre byggnad vid en innergård med ett virrvarr av elledningar och lyktor uppspända mellanm träden, är det klart enklaste hitills under resan. Men värden vill oss väl och lagar en rejäl frukost när morgonen kommer, så det faktum att jag hann slå ihjäl en kackarlacka innan det var sovdags är väl inte så mycket att bry sig om. Dessutom ger han oss utförliga tips om lämpligaste vägval för nästa etapp, vilken han menar att vi bör avsluta i ett mycket fint boende i nörheten av kuststaden Moosel Bay.

 

Montague är trevligt och lagom stort, men det blir inget nytillskott av garn, kvinnan i den butiken har minskat sortimentet och säljer nu mest bara möbler. Och på marknaden köper vi inte just någonting heller, mer än några friterade små knyten med obestämd fyllning som tänkbart tilltugg vid nästa kaffestopp. 

Men åk gärna till Montague någon gång även du, låt dig inte skrämmas av kackerlackan, prata i stället med Oliva om hur han en gång hamnade i denna stad och fråga hur det kommer sig att han kan serverta kroatisk mat och allt annat som kan vara intressant att prata om för honom med en långväga turist från högan nord.

Men obs! Det ser inte ut hos honom som på bilden, den är tagen i vindistrikten som nämns i början av den här texten. Varför kommer att framgå så småningom...