Resebrev från Sydafrika

5

Min nästan tio år gamla digitalkamera har under de senare åren av sin existens haft en trasig lucka till utrymmet för batteri och minneskort. Jag har försökt tejpa igen denna, men då och då åker den upp igen, vilket alltid leder till komplikationer när jag ska ta nästa kort. Om inte annat så poppar alltid en fråga fram om jag är nöjd med den angivna dateringen i displayen. Råkar man sedan trycka på någon annan knapp brukar jag ha fullt schå att komma ut ur automatiken och ta nya bilder.

Den man i Kapstadens affärsvärld som jag gett förtroendet att försöka få kameran att fungera skyller nu inte längre på minneskortets format utan på denna lucka. Hans nya teori är att kamerans videofunktion har aktiverats när den öppnas och att detta stjäl orimligt mycket minne. Han påstår att han försökt avhjälpa detta under morgonen och jag vandrar tillbaka till den uteservering där M har satt sig att vänta över en kopp kaffe.

Snabbt tar jag ungefär elva nya bilder, mycket riktigt, än en gång: "Memory full". Mitt sista bersök hos mobilreparatören blir för att få honom att köpa tillbaka det oanvändbara minneskort han fått mig att köpa. Han skakar på huvudet, det går naturligtvis inte när det redan är använt. Vi avslutar vår bekantskap, nummer fyra tror jag på min lista. Jag orkar inte bråka mer, kanske handlade han i god tro, kanske lurade han medvetet på mig det senaste kortet, jag vet inte.

Nå, en trilskande kamera och två dyra men åtminstone till denna kamera oanvändbara minneskort ska ju inte få förstöra en hel semester till andra sidan klotet. Jag försöker släppa hela kamerahistorien och vi gör nya strövtåg. I morgon är det för övrigt dags att lämna Cape Town och vi försöker lokalisera var hyrbilskontoret är beläget. Det går lite knackigt, och vi återvänder till Waterfront, där vi vid det här laget kan varje liten gränd och varje galleria.

I en sådan finns en välsorterad fotoaffär. M visar en av expediterna, kanske tillika innehavaren, min kamera. Han skakar på huvudet när han ser minneskorten. "Alldeles för starka",suckar han sakligt, "märkligt att de ens fungerat upp till elva-tolv exponeringar". Nej, min kamera sväljer bara långt mindre starka kort, men han har inget hemma. Ringer till en kollega, i en annan butik, jo, denne har några kvar. Men M är vid det här laget trött på allt tjafs kring min gamla kamera. Hon kan tänka sig att köpa en ny. Försäljaren visar villigt upp vad han skulle köpa om han var vi.

Än en gång bromsar jag, min vanligaste roll i vårt över 30-åriga förhållande. "Köpa kamera kan vi göra när vi kommer hem, vad händer om vi köper den här och den också går sönder?" M böjer sig, jag hämtar ut det nya kortet, det som äntligen ska passa. Och, det tycks det faktiskt också göra. Halleluja!

Ny middag på fiskrestaurangen, sedan är dag fyra över! I morgon lämnar vi storstaden bakom oss. Table Monutains "bord" har förblivit obeskådat av mig. "Det kommer inte att bli i slutet av resan heller", spår M. "Det gör i så fall ingenting", försäkrar jag. "Jag kan leva utan att ha varit upp på dess topp".    

4

Jag hade alltså problem med kameran. Jag visste inte varför det nyinköpta minneskortet visade ”Memory full”. Jag gick på måfå in hos en handlare som framförallt tycktes reparera mobiltelefoner men troligen även det mesta annat i elektronikväg. Kunderna tycktes i vart fall komma och gå. Han tittade på kortet en sekund, sedan sa han tvärsäkert; ”Du har köpt fel kort, det där ska du inte alls ha. Det passar inte din kamera, det är för starkt.” Det var på 8 GB, nu plockade han fram ett på 4 GB, ”men av bättre kvalitet, du kommer att se skillnaden”.

Det gjorde jag också, motiven såg oerhört skarpa ut i sökaren. Vi drog iväg på den röda bussrundturen genom staden, givetvis med ett stopp där gatorna vid foten av Table Mountain inte nådde längre upp. Molnen hängde tunga över berget, kabinbanan tycktes försvinna lodrätt upp i himlen någonstans där bakom. ”Självklart ska du åka”, tyckte M som varit upp till den alldeles släta toppen på resan för tre år sen, ”men inte just i dag, det är för dålig sikt där uppe”.

Så då kunde jag nöja mig med att gå in i stationsbyggnaden där ett gäng skrattande kineser precis höll på att ta plats för nästa avgång. Jag intalade mig att jag bara var där för att kolla läget inför nästa dag, i själva verket kände jag mig på nytt som elva år när alla jämnåriga kompisar alltid klättrade högre upp i skidbacken hemma i byn. Det mulna vädret bara en tillfällig respit.

Nå, vi fortsatte med nästa buss, och fick höra allt som var värt att veta och detta med alla möjliga språkalternativ i hörlurar, inte minst då svenska. Som varför ett stort gräsbeväxt område mitt inne i Kapstaden, "District 6" fortfarande står återbebyggt efter kravaller under apartheid, eller, något mindre intressant, var alla jetsetare håller till under de välbärgade sydafrikanernas högsäsong.

Givetvis tog jag även något kort här och där. Den typiske turisten i aktion. Men efter elva, eller möjligen tolv exponeringar: ”Memory full”. På nytt! Vad göra nu? Jag gick tillbaka till telefonreparatören. Nu behöll han kameran över natten. Och fotot till detta avsnitt då? Ja, inte togs det just den här dagen... Utan från en de andra, soliga, varma kvällarna i Waterfront medan kameran faktiskt fungerade och vi satt med var sin glass och lyssnade på musik och allt var så somrigt man kan önska sig.

3

 Om Robben Island kan ju sägas en hel del, om alla dem som tvingades sittas där, i trånga celler, ofta isolerade, eller alternativt, på en muromgärdad öppen yta stor ungefär som en tennisbana men där det överhuvudtaget inte fanns någonstans att krypa in ens för att sova.  Färden med guidning på ön tar totalt drygt tre timmar, M lovar att det inte är något besvär för henne att roa sig ensam under tiden.

På lördag kväll har jag alltså köpt biljett till första morgonturen på söndag. M har lurat mig att tro att båten är mycket mindre än den är, den tar i själva verket mer än 200 passagerare när hon beskrev den ungefär som en liten öppen fiskebåt. Jag ler för mig själv över hur jag lät mig luras och skriver ett sms till sonen och Arsenal-fantasten Arvid. I huset där vi köat för gå ombord fanns nämligen en första glimt från ön, en liten sektion med historiken runt Robben Island-fångarnas egna fotbollslag. Hur de delade upp sig efter vilka avdelningar de satt på och lyckades få tillstånd att spela fotboll,  hur de t o m är det enda icke-nationslag som under några år beviljats temporärt medlemskap i internationella fotbollsförbundet FIFA.  

Men givetvis var detta ett undantag i en annars högst tröstlös tillvaro, och om den berättar nu fortfarande före detta lägerfångar för alla oss som kommer dit. Det löjliga är att jag under tiden blir orimligt upptagen av att kameran kapsejsar för första gången under resan - och det visar sig inte bli den sista.

Innan avresan hemifrån hade jag köpt ett nytt minneskort för att kunna ta många bilder. Tog ett med stort utrymme, det kostade 499 kr, kan ha varit på 8 MB. Nu lyser det plötsligt ”Memory full” efter summa 11 exponeringar och jag fattar ingenting, vi råkar dessutom precis vara rakt utanför Nelson Mandelas isoleringscell där han satt i många långa år.

Desperat vänder jag mig till några ungdomar som jag hört prata norska med varandra. En av dem förbarmar sig, det nya kortet är antagligen alldeles för starkt för kameran tror han, jag plockar ut det och kan fortsätta knäppa med det andra av mina båda gamla som lyckligtvis också sitter kvar i kameran. Situationen tillfälligt löst, besöket kan fullföljas, jag stannar till och tar nya bilder lite överallt, in i andra mindre kända fånmgars celler eller andra utrymmen med gluggar där fångvaktarna kunde hålla koll. Hinner även byta några ord med vår guide som stött sig på en käpp under rundvandringen.

innan vi lämnar båten kommer jag ihåg att tacka den av norrmännen som tog sig mest tid, han visar sig f ö vara lärare för en grupp studenter på något slags internationell del i sin geologiutbildning.

M sitter vid en mötespunkt som kallas Röda tornet. Det var här som alla de politiska och andra fångarna hyllades som fria män i början av 90-talet, alltså för inte mer än drygt 20 år sedan. Nu är det givetvis ingen annan än våra närmaste som noterar ankomsten. Vid en stenpir ligger en säl och sover. ”Tror du han är sjuk”, undrar jag lite oroligt. ”Äsch, han bara vilar sig, det är ju söndag”. Kom nu så går vi och äter, jag har sett ut ett bra ställe!”

2

Vi bor alltså de första fyra dygnen i en lägenhet med allrum, sovrum samt en liten balkong. Kvinnan som hyr ut hade varit ute på stan, hon och mannen. Han konverserar mig medan hon ger M nycklar och nödvändig information, beröttar att han har jobbat en period i Ludvika, hos ASEA, dvs nuvarande ABB.

Det mest närbelägna området att börja utforska är Waterfront. Några som ser ut som uteliggare försöker hejda oss, vill få hjälp att komma innanför ett stängsel i anslutning till Stadion-området där det tycks finnas toaletter. Men vi skyndar vidare.

Waterfront är Kapstadens externa affärs- och restaurangdistrikt beläget vid hamnen, påminner mig om aker Brygge i Oslo, har restaurerats för många miljoner av en förmögen privatperson. Alla turister kommer nog dit under sin tid i Cape Town. Musikanter spelar nästan jämt, det tycks finnas en hierarki där division ett får plats på en scen framför läktare medan division två får nöja sig med ett hörn vid en kaj. I division ett tycks man få arvode för att spela, tvåorna har ställt fram något att lägga pengar i.

Ett läktarband spelar något slags gammeldags trad- eller stompjazz eller vad det nu heter. En rundmagad kompgitarrist har en hårsvans så lång att han bundit upp den mot ländryggen för att inte skulle ringla sig ner på marken bakom honom. Kompgitarrister har alltid fascinerat mig, med mitt dåliga musiköra brukar jag inte uskilja att de spelar förrän de slutar. Men han stampar på så att svetten lackar och publiken trivs och äter glass.

Ett annat givet uppehåll gör vi framför ett monument med de fyra "giganter" som fått Nobels fredspris: Mandela, de Clerk, Tutu och Luthuli. Bakom dessa reser sig även ett annat, större och - i mitt tycke - ganska smaklöst bygge av plastabackar, visserligen också med budskap om fred och rättvisa. Men står man där jag tagit fotot till denna notis är det faktiskt det man ser betydligt tydligare vilket kan ännas lite underligt.

Givetvis går vi i affärer. Flera stora gallerior med alla möjliga kända varumärken. Sådana som finns i alla större städer runt om i världen. M är oftast nöjd att få plocka lite utan att köpa. Jag nöjd över att hitta en sittplats här och där. Båda minns vi med glädje även första middagen, på Quay Four nära vattnet: Dagsfärsk fisk med tartarsås, musslor och några jätteräkor. Gott, stora portioner, snabb betjäning och till bra pris.

Första dagen över, vi sover gott trots brus utifrån gatan. Nästa morgon, på söndagen, ska jag åka båt till Robben Island där Mandela och många andra satt fängslade under många år. Eftersom M redan varit där för tre år sen vill hon inte se det en gång till, ”man blir ju bara deprimerad”. Men jag har köpt biljett till första avgången klockan nio och traskar förväntansfullt ner till hamnen igen när morgonen har grytt.

1

Resan är lång, med väntan flera timmar både på Arlanda och Heathrow redan innan det elva timmar dryga språnget till Cape Town.

På detta nattplan blir jag bekant  med min första sydafrikan. Vi har båda svårt att sova. inklämda i våra trånga säten i ekonomiklass, och vandrar omkring så gott vi kan för att hålla benen i gång. Han har hälsat på en son, eller om det nu var dotter, med familj i San Francisco. Därefter alltså flugit via London för att ta sig vidare hem. Bor i en stad som heter George, just då vet jag inte var den ligger men det visar sig senare. Han tycks även ha en son, eller om det nu var dotter, boende i England. Men han, eller henne, tycktes han inte ha haft tid att hälsa på just då.

Den första jag blir lite bekant med i Cape Town är chauffören som kommit för att skjutsa oss till det första boendet, en lägenhet som vi hyrt i förväg.

Han är en tillbakadraget timid man, men medan vi väntar på att hon som rår om lägenheten ska komma och visa oss till rätta, han tänker gitvetvis se till att väskorna kommer upp dit, pratar vi lite ute på gatan. Rakt framför oss, kanske femhundra meter bort, syns en av de arenor som byggdes för att kunna arrangera fotbolls-VM 2010. Jag minns inte vilka länder som spelade gruppspel där eller om det var någon ytterligare match i slutspelet. Den ser i alla fall ut som en stor grå båt, nästan som en Finlandsfärja på torra land. Chauffören förklarar att den inte används särskilt ofta numera. Kanske bara vid någon enstaka stor match i fotboll eller rugby, den egentligen större sporten i landet och som också tycks visas på någon sportkanal så snart man slår på tv:n.

Men är Kapstaden-borna stolta över sin arena, eller tycker man att det var ett onödigt skrytbygge som stulit avsevärda pengar från sådant som vore mycket mer nödvändigt? Nej, så långt hinner vi inte i samtalet.