Hemstället

Mjölkbryggan vid landsvägen, hinkarna på bilden enbart som ett minne. Vid raksträckans slut skymtar "Folkan", numera ombyggd till byagård.

Mina bröder byggde för två bilar medan Håkan bodde kvar (slutet av 50-talet). Sedan blev högra halvan traktorgarage. Sommaren 2017 tömdes det alltmer fallfärdiga garaget.

Mamma hade ett projekt med svarta vinbär under en tid. Bostadshuset till höger. Bortom hässjorna, i väster, bodde de enda synliga grannarna "däri Göstas".

Förr slogs höet med häst och slåttermaskin. K-E hade skaffat en traktor, men av slåttarlaget från förr blev till sist bara han kvar...

... och jag!

De djur som blev kvar längst på gården var några allt äldre får och hönor.

På sensommaren 2013 tvingades han dock låta ta bort de allra sista fåren, och den sista hönan blev också snart ett minne blott.

Här ser det rentav ut som att han själv höll på att nacka en av dem. (Vilket dock inte var fallet)

Lagården började, precis som allt annat, tyvärr att ha sett sina bästa dagar.

Stallet där hästen stod, blev ett av K-E:s vedförråd.

Men veden behövdes. Vintertid kan det vara ner mot 30 grader kallt, enstaka gånger nästan upp mot 40!

Åter till sommaren! Här kämpade K-E med något som gått sönder i slåttermaskinen.

Hässjevirket for illa med tiden. Sopmmaren 2011 började jag plocka ner det från en del av åkermarken. Inte så populärt hos dess brukare.

Inne i köket, den naturliga samlingsplatsen medan mamma levde.

Lillkammaren - där såg brorsan tv eller tog igen sig när krafterna tröt.

En vanlig sittplats var vedlådan intill spisarna.

Vinter och kallt, K-E gör upp eld med ved från hässjevirket. "Dess sista färd", skämtade han galghumoristiskt när min vän Peter (bosatt i USA sedan många år) hälsade på i november 2011.

Arvid, vår äldste son, på besök. Knyter här fiskeflugor.

Och här testar han om de blev bra.

K-E hade på senare år inte så många vänner som hälsade på. Kalle, som jag som ung brukade kalla "Lill-Kalle", var dock en trofast besökare.

K-E köpte sällan något som underlättasde livet. En någorlunda modern traktor var ett undantag.

Så då var vi snart där igen - på "lägda". Med en vattenflaska under en hässja (förr kom mamma stultande med en korg med bullar och mjölk, så länge hon orkade försökte hon dessutom själv hjälpa till)

Och så skulle K-E alltid dokumentera vad vi har gjort. "The same photo as every year"...

Två gånger per år brukade han ha slitit sig från gården för att hälsa på hos oss i Skellefteå. Den ena på julen, den andra på sensommaren...

... helst om vi hade lite äpplen att bjuda på!

När K-E väl tog sig hit hade han mycket att prata om.

I Barsele finns i alla fall "pären". Men de mesta odlades på andra jordar än hemma på "Bränna", där frosten brukar komma tidigt.

Hjortronmyrar har gett många burkar sylt. K-E orkade på senare år dock inte ta sig dit längre. Och den här gången hittade inte heller jag några bär!

Men andra somrar har det gått bättre.

Ett annat barndomsminne är hur vi alltid hade ett land med korovor om somrarna. De här har jag själv lyckats odla på vår nutida kolonilott!

Skymning över Valbränna, en sen kväll i juli. Grannens gård skymtar genom dimman.

Grannen Gösta, född 1925, men länge mycket pigg för sin ålder. De var även arbetskamrater i Försvarets stora berganläggnig under många år.

Bäst mådde nog K-E när han hade någon att prata med. Här med min kamrat Micke när vi var på hemväg från Tärnafjällen.

Och här med "lillbrorsan", som dock även hade ovanan att börja städa när han var där. K-E tyckte den tiden kunde användas till utejobb.

Ungefär 2011 arrenderades min pappas hemställe på "annsia berget" ut till en kvinna som hade några hästar. K-E bjöd dem gärna på morötter.

en tid betade även några hästar hemma hos K-E. Passade utmärkt, då han denna höst (2013) blivit tvungen att se till att hans gamla får avlivades.

Sedan han "störtdök" över sin sparkstötting vårvintern 2013 var han inte lika rörlig längre. I närområdet tog han sig sommartid fram på rullator.

K-E var envis, ville alltid klara sig själv så gott det gick. Här hade vi grävt på "annsia". Det tog honom 45 minuter att tjurigt ta sig hem med rullator, en sträcka på någon kilometer. Efterhand försökte vi få honom acceptera en flytt till servicehus. Men precis när han motvilligt skrivit under en ansökan dog han i april 2016.

K-E dog alltså i april 2016. Ett och ett halvt år senare går jag omkring med två blivande markägare och två anställda hos Lantmäteriet över hemgårdens åkrar.

Vi går på grannens mark denna dimiga oktobermorgfon. Ungefär vid ledningsstolparna till vänster har rågången gått. Nu ska den gården utökas 50 meter österut.

Den övriga delen av hemställets åkermark samt byggnaderna säljs till en ung bybo som står till höger på denna bild.

Grannens son, Jan-Åke, fyra år yngre än mig. Han övertar den mindre delen av skiftet.

Här fanns en gång för 50-60 år sedan ett försök till nyodling, Storholmen. Men dess livslängd blev kort, en bäck hindrade transporterna dit. Nu har den återbeskogats så att jag knappt känner igen mig.

Min hemgård ligger på "Valbränna", även om fastigheten formellt hör till den lilla byn Nyholm, i utkanten av den större byn Barsele. (Det inofficiella namnet Valbränna har jag f ö funderat runt i "Dialektlexikon" om du vill kolla!)

I Barsele, eller "Barschele" som en del brukat säga ibland, fanns en gång skola, två affärer, post- och järnvägsstation, Folkets hus och en ishockeybana som kallades "Kanadarinken".
Nu är det bara postnumret kvar av de mera offentliga attributen. Och en liten industri som dragit in i det en gång så hemligstämplade "Berget", en militäranläggning om kriget skulle nå Sverige. (Där jobbade f ö mina bröder, varav den äldste, Karl-Erik, i nästan hela sitt yrkesliv). 

Nå, riktigt dött är det inte. Några föreningar finns kvar -Filadelfia, intresseföreningen (om den nu heter så?), samt älgjaktslaget  - och som har sett nödvändigheten av att samlas för att byn alls ska  överleva.
 
Men det här ska alltså handla om min uppväxtplats här på jorden! 
Gården är belägen ca åtta mil västerut från Lycksele, två mil österut från Storuman.
Min föräldrar flyttade dit 1936, då var K-E två år. Pappa hade växt upp på södra sidan av Nyholmsberget, men här kan verkligen tala om att de startade med "två tomma händer"! De tvingades bryta odlingsmark och bygga allt från noll.

Som mest hade de fem, möjligen sex kor, en häst, några kalvar, hönor och kanske en gris. Tillsammans med ett par mindre skogsskiften var det här de skulle leva och bo återstoden av sina liv (pappa dog 1981, mamma 2001).

K-E bodde alltid hemma på gården (han dog i april 2016). Håkan, som var fyra år yngre, flyttade hemifrån på 60-talet. 
Sedan jag började på gymnasiet i Lycksele 1966 blev även jag efterhand en mer tillfällig besökare, på senare år sedan mamma dog kanske bara ett par-tre gånger om året.  Mest då för att hjälpa K-E med den höslåtter på gammaldags vis som han kanske alltför länge ville fortsätta med. 

Då har jag ibland tagit fram kameran. Det här är en del av de bilder jag har tagit. Och beträffar K-E, som av förklarliga skäl blev det på senare år vanligaste fotoobjektet, finns en hel del mer som jag skrivit om. Både i "bloggen", och under "Tänkt och skrivet" och kanske även på fler ställen på denna hemsida.
 
(bildtexterna uppdaterade 6 oktober 2017)