Mot söder vi styr vår färd

                                                                                                                                                      
                                                  
                   
                   
                
     
    Lördag förmiddag, klockan är runt halv nio när jag kommer på benen. En helg utan förpliktelser, mer än att vara hygglig och snäll, gå ut med Doris, kanske se till att M har mat på bordet när hon kommer hem från det jobbpass hon har att klara av idag och som hon åkte iväg till tidigt i morse.
     
    Det är bra väder, ingen nederbörd i luften, ganska milt, runt noll, troligen goda förutsättningar för en skidtur men jag vet inte om jag kommer mig ut, kanske blir det bara de vanliga tre hundturerna. Får väl skylla på åldern. Ett allt gångbarare argument? Hittills i vinter har jag gjort en runda på runt en halvmil, säsongen för nitton år sedan när jag tränade för Vasaloppet blev det ungefär 80 gånger så mycket.
    Nå, vi kör spark nerför Basvägens utförslöpa och det går lätt; föret är verkligen bra i dag, närmast idealiskt.
    Doris skäller och sträcker ut. Knappt en människa ute än, längst ner i backen syns på håll bara ett par yngre killar som kommer springande, de löper raskt förbi i träningskläder och Doris låter dem passera utan skäll vilket jag är tacksam för varje gång det händer.
     
    Efter återkomsten kokar jag kaffe för att ha klart till Melodikrysset. Denna gång får jag försöka lösa det själv vid datorn; annars brukar M vara med och vi lyssnar på radion medan hon sitter vid sin stickning. Harmlösa nöjen som ger livet ett slags stadga.  
    Samtidigt, för att använda tiden mellan frågorna, läser jag delar av Dagens Nyheter, nöjd att den kommit som den ska i dag. Förra helgen när snön fallit tät var det sämre med den saken. 
    Brukar oftast börja med kulturdelen. Noterar en bokrecension, boken heter "All Inclusive", författaren Hans Gunnarsson, född 1966, detta är hans nionde roman. Har hört talas om honom lite vagt men inte läst någon av de åtta tidigare. 
     
                                                                                                     
     
    "All inclusive" handlar enligt undertexten till författarfotot om "den svenska ledan i tropikerna". Recensenten Jonas Thente skräder inte orden:
     "Stranden luktar sololja, sprit, svett och svavel från det närliggande mangroveträsket. Allting är fruktansvärt deprimerande och skildrat med en nästan deprimerande lust. Fram till dess jag läste "All inclusive" har jag slentrianmässigt glorifierat Guadeloupe som en exotisk utpost att kanske dra sig undan till. Efter Gunnarssons roman känns Södertälje som ett mer lockande resmål".  
    Ja, det var ju muntert. Och här sitter jag, som nyligen gått med på att boka en resa till Mexiko på två veckor i mars. M ville så gärna åka i väg, komma ifrån vardagsbekymren här hemma "medan hon ännu orkar".
     
    Vi, dvs M och jag, har rest bort många gånger under de närmast ofattbara 35 år vi faktiskt levt tillsammans.  När jag kollade listan på 80 orter i den internationella genomgången av hur varmt det varit föregående dag, hade vi tillsammans varit i 17 av dem. Det är nog mer än en genomsnittlig svensk familj - på jobbet där många inte har särskilt bra ekonomi står jag troligen i listans topp, möjligen tillsammans med chefen Jörgen. 
    Ändå har jag ångest varje gång vi ska iväg. Alltid när vi rest är det M som varit den drivande. Utan henne hade jag alltid varit kvar här i norr. (För härifrån är det ju oftast mot söder vi reser)
    Invändningarna är lätt att stapla, de negativa tankarna rullar fram som stenkulor ur en påse. Kommer vi alls hem igen, kommer jag alls hem igen.
    Egentligen vill jag alltid ha det som jag har det. I det stora som det lilla. När jag blickar bakåt på livet finns resorna ändå uppradade som minnen jag inte velat vara utan när de väl är gjorda. Däremot flyter kronologin och årtalen alltmera ihop, precis som så många andra händelser. Förmodligen har det med åldern att göra.
     
     
     
    Det sägs att livet blir vad vi gör det till och att vi ska ta vara på den tid vi lever. Något som kan tillämpas på de mest skilda sätt. Min bror K-E, fyllda 80 i höstas, tycker säkert det är onödigt om, eller snarare när, han får höra att vi på nytt är på väg utomlands. "Je ska då bara ut å raj!"
     
    För honom, och när han var väsentligt yngre och mer kurant, räckte det att resa inom Sverige, några gånger även i Norge och Finland, och då alltid med den egna bilen.
    Men även för honom var det nästan alltid någon annan som tyckte att de förtjänat en vecka någon annanstans. Tidigt i livet vår mer driftige bror, när han flyttat hemifrån och bildat egen familj blev initiativtagaren vår mamma som längtade bort efter en strävsam period i höslåttern.
    Enkla resor, skulle kosta så litet som möjligt. Nattuppehållet skedde från början med ett alltmera omodernt fyrmanstält av grönfärgad tältväv, om det regnade var skyddet högst marginell, en gång när vi i halvmörkret råkat slå upp det mitt på en knappt skönjbar skogsväg i trakten av Trondheim vaknade vi av att rännilarna letat sig rakt under och genom golvet. Matsäcken med mjukbrödssmörgåsar var av mamma så välpackad det bara gick, aldrig var det tal om att äta på matserveringar, ett gasolkök var i övrigt den största investeringen för att underlätta campinglivet. Ett slags "all inclusive" på sitt sätt. 
    Övernatta på campingplats var det heller aldrig fråga om, utom några gånger de sista åren, som i Ystad, då vi hade tagit oss hela vägen ner genom Sverige. Målet var Centerpartiets riksstämma där mamma gick med i stämmotåget, förmodligen lunkade pappa och K-E också med. Själv använde jag kameran för att liva upp situationen. Plåtade Thorbjörn Fälldin i talarstolen och när han traskade ner från podiet igen för att hälsa på meningsfränder och tända sin pipa. (Hur kommer det sig att ingen röker pipa nuförtiden?)
     
     
     
    Den gången liksom några andra hade vi faktiskt börjat dra husvagn genom hela Sverige. En Polar 420, tillverkad i samma landända som vi bodde, givetvis ett skäl att göra just denna nogsamt övervägda investering. Helt opåverkade av tidens gång och de så kallade standardförbättringarna var inte heller mina anhöriga.
    1976 var året. Jag var 26, och hade inget annat att ta mig för än att hänga med. Hälsade på en studiekamrat i Jönköping, kollade att se om det gick att spåra upphovet till en bruten förälskelse via Göteborgs-delen av telefonkatalogen när vi tagit in på camping i Borås och det enda jag visste om henne vid den tidpunkten var att hon troligen flyttat från Luleå till Göteborg. 
    Det enda jag i övrigt kommer ihåg från den övernattningen är att jag vallade pappa runt Borås Djurpark medan K-E skjutsade mamma till Ellos postorderfirma.  För övrigt en av de anmärkningsvärt fåtaliga gånger som pappa och jag gjorde något på egen hand. Och då menar jag verkligen bokstavligt vad jag påstår, och det var ändå bara fem år före hans död. När jag tänker efter var han faktiskt bara några år äldre vid vandringen i Borås jämfört med vad jag är nu. Det känns mycket konstigt; jag minns honom som en åldrande man som nog mest tyckte det var jobbigt att ta sig fram mellan hagarna med mer eller mindre exotiska djur.
     
     
     
    Slut nostalgi för i dag.
     
    Melodikrysset är över denna gång, Anders Eldemans sonora stämma har lämnat över till Barnaministeriet där barns utsatthet för sexuella övergrepp och annat viktigt att tas upp. Men jag passar på dessa ämnen. Världen är så full av elände att det
    inte alltid är lätt att orka med. Man måste lära sig att sovra för sin egen hälsas skull.
     
    Jag löste i alla fall krysset med lite googlande. 
    Och när jag sitter vid datorn nästa gång ska jag kanske slå lite på resmålen i Mexiko, och om detaljer i resebolagets information som jag inte tänkte på vid bokningen. Hur mycket folk bor det i San Miguel, ingår transfern mellan hotellet vi bokat för första veckan och hotellet vi bokat för andra veckan i priset,  och vad sägs om golfbanan i Cozumel.
    Men 33 grader varmt i mars, det låter mer sannolikt att bara betrakta den på håll.
    Alltid går det att hitta argument för att dra sig undan. Skidåkning, som golf, som allt annat som kräver en viss planering och ansträngning. Kanske fixar jag inte middag heller utan föreslår att vi köper pizza idag.
     
    Men i väg ska vi. Det ska vi. Jo, det ska vi.

    (17 januari 2015)
    Rätt Svenarne Jansson?

    Det fanns tre töntar inom vighetsgymnastiken i Storumans gamla realskola.
    Det var Jeppsson, jag - och Svenarne Jansson.
    Ingen av oss kunde slå så mycket som en kullerbytta och jympalärare Holmner, med norrlandsmästerskap på cv:et, gav efter ett tag upp, fast inte riktigt ändå, för han tyckte att vi kunde få en egen matta att träna på.


    För alla som vet vem Jeppsson var, och det var verkligen alla, behöver han ingen närmare beskrivning. Han var outstanding på alla sätt.
    De modigaste retade honom så att han alldeles rödbrusig jagade dem så att gruset sprutade över skolgården. Hans militära intresse var unikt. Han blev också med tiden yrkesmilitär, har nått överstelöjtnants grad, men lär nu ha gått i pension om han inte har fått dispens att arbeta vidare. 

    Vem jag var är det väl färre som vet, jag stack ut mindre. Hade väl rykte om mig att vara lite allmänt smart, kanske en del även undrade varför jag egentligen umgicks med en sån udda typ som Jeppsson, för det gjorde jag.
    Vi brukade bli bjudna hem till hans mamma som med tiden visade sig vara hans styvmamma och kom från södra Sverige. Hon hade blommiga små thékoppar och bjöd alltid in oss i finrummet med sammetsklädda stolar.
    Jag var i min tur en städad pojke som försökte konversera henne. Och jag ägnade även ett artigt intresse åt Jeppssons omfattande korrespondens med redaktörer för militära tidskrifter och handböcker världen över. 

    Det här gjorde vi på håltimmarna, för han bodde mitt inne i samhället, bara några långa bestämda militärkliv bort från realskoleområdet.
    Annars hade vi ju mest historia och svenska och matte. Och så gymnastik. Jeppsson ramlade för övrigt ner från bommen en gång och bröt ena armen. Han gjorde även självmål i en fotbollsmatch där han i häpenheten över att ha råkat få bollen framför fötterna drog till. Det var hans första och sista mål.


    Men så var det då Svenarne Jansson. En tyst och spinkig pojke från treåriga linjen - vi gick fyraåriga. Vi hade inget annat tillsammans än just gymnastiken, och där var han inte bara alldeles särdeles tyst och spinkig, åtminstone som jag föreställer mig, utan även lika räddhågad för alla sortera kroppsövningar med eller utan boll.

    Jag har ingen aning om vad han i övrigt var intresserad av. Jag tror att han umgicks på något sätt med Bruno Jonsson och Tommy Lindholm, men jag kan minnas fel. Men där stod vi i alla fall och kurade framför den gråblå mattan som Holmner hade oss att lyfta ner från krokarna längs ribbstolarna varje timme som vighetsgymnastiken stod på schemat. 

    Holmners mål var, tror jag, att vi åtminstone skulle klara av att slå en, säger en kullerbytta, på det årliga betygsprovet.
    Vilket jag tror att ingen av oss förmådde. Men vi var åtminstone tre om att dela den skammen. Om än nu Jeppsson hade vidare vyer än att bry sig.
    Om Svenarne Jansson brydde sig vet jag inte, han såg nog lika spinkig och förskrämd ut i vilketdera fallet.

    Själv tyckte jag hela tiden att det var pinsamt. Men jag lyckades få ett Ba i slutbetyget. Jag hade trots allt ett visst bollsinne, och en anständig förmåga att ta mig fram i längdåkningsspåret. På skridskobanan tillhör vi tre återigen det klenaste klientelet som hade tillstånd att hasa oss fram längs sargen.


    Jag tror inte jag har tänkt på Svenarne Jansson sedan dess, förutom när jag ibland tänkt tillbaka på den eländiga tre-gruppen i gymnastiksalen.
    Men nu har det börjat figurera en man som skriver dikter i Dagens Nyheter som heter Svrenarne Jansson. Han bor i Sundsvall och han får in dem allt oftare, och fortsätter han så hör så kanske han rent av blir en allmänt känd poet med tiden.
    I dag har han skrivit om "Mörker och ljus". Det är årets kortaste dag och kanske är det därför just han fått in sin dikt. 
    Den lyder så här:

    "Ljuset har jag redan börjat samla
    dyrbara skärvor att vårda
    Svårare för varje dag att finna
    när mörkret tar plats och begränsar

    Det kommer nu, mörkret
    oundvikligt, som dödens kusin
    Lite mer och längre stjäl det tiden
    breder ut sig, smygande och falskt

    Men ljusets beredskap är god
    det inte batteriet laddar stadigt
    Yttre ljuspunkter samlas i förråd
    som ekorrens nötter och frön

    Att återfå i mörksens timmar
    när inget ljus är tillstädes
    Bara jag vet själv var jag gömt dem
    alla sommarens kristaller och lågor"


    Ja. Så kan han skriva. Och här sitter jag alltså och ser en spinkig pojke, kanske 14 år gammal, som helst - tror jag - ville smälta in och försvinna bakom ribbstolens alla ribbor. Men jag kommer inte närmare svaret på m,in undran än att slå på hitta.se
    så då gör jag det nu
    och hittar nio stycken
    varav en med efternamnet Janzon.

    Längre än så lär jag inte komma. Om ha nu inte råkar vara "rätt" Svenarne Jansson och på något sätt får veta att jag skrivit denna lilla betraktelse.

    (21 december 2013)


    ”Jag har hållit en hök…”

                                                                

    Det var en sommar i 90-talets mitt, vi bodde fortfarande i vårt hus i byn ute på landet och allt var möjligt, barnen var fortfarande små och livet skulle levas nära naturen för att ge dem en känsla för livets ursprung.

    Eftersom jag hade växt upp med djur av alla de slag, tyckte jag att även vår lilla familj borde kunna hålla några djur. Vi hade visserligen haft hunden Lukas som blev sparkad av en älg och vi hade katter som fick ungar. Men tomten var stor och borde vi inte utnyttja läget till någonting mer? 

                                                              

    Så skaffade vi sommarhöns. Jag ordnade dem en inhägnad och ett litet ”hus” med värprede och plats för matskålar. Till vintern räknade vi med att skjutsa dem till mitt föräldrahem.

    Hönorna blev ett trevligt inslag i gårdslivet, de sprang omkring och kacklade och pickade efter mask och gav oss färska ägg med mycket mera gult i äggen än de man köper på affär. Men så började komplikationerna.

    Det började med att en grävling grävde sig in under inhägnaden och plockade åt sig åtminstone en av hönorna, kanske flera, jag minns inte så noga. Jag har än i dag aldrig sett en grävling men byns samlade expertis av infödda jägare av älg och småvilt förklarade att det måste ha varit en sådan. Jag förbättrade hägnet med stockar vid marken och hönsfarmandet fortsatte oförtrutet. 


                                                                                           

    Nästa sommar försvann en höna ute på gården. Den vette mot skogen och förklaringen denna gång blev att räven varit framme. Nu släppte vi inte så gärna ut dem i det fria utan att vi själva fanns hemma. Då kom angreppet från luften. Grannarna K-O och Palle, två farbröder i 75-årsåldern, förklarade ivrigt skeendet.

    Vi hade åkt bort några dagar och ordnat med någon som gav hönorna mat och hämtade in äggen. Men när duvhöken kom på besök fanns ingen hemma. K-O hade hört oväsendet och fått en skymt av förövaren medan slagfältet ännu var fyllt av fjädrar och blod. Tillsammans med kompisen Palle tog han vakt bakom en förrådsknut med var sin bössa. Men något fler tillslag blev det inte den gången och jag ordnade med ett nät över hägnet. 

                                                                              

    Så är vi då framme vid den fjärde sommaren med hönor på gården.
    Den här gången har jag och övriga familjen bara gjort en kort utflykt, kanske några timmar. Åter hemma är det stort kaos i hönshägnet, några barn har letat sig dit och tittar storögt på. Det är på nytt en hök, kanske samma som förra året, kanske någon ättling som ska lära sig konsten att skaffa föda.

    Denna marodör har alltså störtdykt rakt genom nätet, slagit en höna, men kommer sig inte ut igen. Var de tre återstående hönorna har tagit vägen är i detta läge en öppen fråga. Goda råd äro dyra men jag stegar in i hägnet och försöker hugga tag i höken som givetvis försvarar sig och ger mig ett nyp i armen. Jag skriker på hjälp vilket hörsammas av vår dåvarande nyinskaffade hund Chicko, som uppenbarligen slunkit ut.

    Det han åstadkommer är att skrämma upp en höna som tydligen legat och tryckt i ett snår med brännässlor. Ska denna höna överleva flygattacken bara för att bli ihjälbiten av vår egen hund, nej, min fru M hinner i fatt och lyckas avlägsna honom från platsen.

    Jag går ut igen och skaffar en mer adekvat utrustning i form av långärmad skjorta och ett par arbetshandskar. Nu lyckas jag få fast hökens ben och vända honom hängande upp och ner framför mig. Fler bybor har anlänt, till råga på allt dessutom min storebror K-E och barnens farmor som funnit just denna dag lämplig för sommarens enda resa de tjugo milen ner till kustlandet. Till ”stadsbon”, som han lite retligt ibland brukar kalla oss, för inte kan ju en liten villa om än med stor skogstomt mäta sig med ett lantbruk om än modell mindre. 


                                                                                      
    Buden börjar hagla om vad göra med höken. ”Skär huvet av honom”, tycker någon, ”vrid halsen av ´n” en annan. ”Gasa ihjäl han med bilen”, säger en tredje, ”en sån där förbrytare ska inte få gå fri!” Men en fjärde påminner om att duvhökar lär vara fridlysta. Och min storebror hör till de som aldrig slagit ihjäl ett större djur än flugor fastän han bott på en bondgård i hela sitt liv. ”Vi tar han i bilen och åker i väg me´na”, säger han, och detta klingar bäst även i mina öron nu när jag börjat lugna ner mig.

    Så jag ber någon komma med en lämplig kartong. Stuvar in fjäderfäet och tejpar igen paketet.  Barnen och några vuxna beskådar avfärden, Vi försöker glida undan frågorna om vad vi egentligen tänker göra. Jag anvisar bror att välja en liten skogsväg där vi snart kommer till ett hygge.

    Det har blivit tyst i kartongen, vi stannar bilen och jag lyfter ut den. K-E tar fram kameran och fattar posto. Jag viker upp flikarna och ut kommer höken, sätter sig förvirrat på marken för någon sekund innan den lyfter och flaxar in i vegetationen vid kalhyggets motsatta sida. ”Hann du ta något kort?” ”Joho, det är väl självklart!"
     


    Under tystnad åker vi tillbaka. Under tiden vi varit borta har vår dåvarande katt lyckats skrämma upp en andra höna ur ett snår och nafsat bort några fjädrar innan hon blivit bortschasad.  Katten har dessutom nyss fött ungar, men inte där vi hade tänkt oss platsen, utan någonstans utomhus. Grannskapets barn har övergått till att söka förlossningsplatsen, kommer glatt skrikande; ”Vi vet var de finns!”

    Långt inne under en trave med björkved på närmaste grannens tomt skymtar minst fyra nya pipande kryp. ”Då vet du vad du måste göra”, säger frun, ”Vi kan inte behålla allihop”. Med en suck hämtar jag yxan och för dem till avrättningsplatsen när grannskapets barn väl har sökt sig nya intressanta lekobjekt. 

                                                                   
                                                                          

    För min del återstår att täta nätet ovanför hägnet och se till att dra det ett andra varv för att förhindra nya angrepp. I skymningen lyckas vi äntligen även lokalisera den tredje överlevande hönan. Under tiden har bror och farmor utfodrats med middag av min fru och nöjda vänt åter mot inlandet.  En lång eftermiddag avslutas med ett kvällsthé. ””Du kan väl skriva en dikt”, föreslår M. ”Den kan ju börja så här: Jag har hållit en hök i mina händer…”
               


    Spinnrocken


    1918 var min mamma sex år. Hon vistades ofta hos sin farmor. En av farmoderns sysslor var att spinna ullgarn. Den lilla flickan som långt senare skulle bli min mamma, tyckte det var spännande att se sin farmor vid spinnrocken och fick också pröva på att hantera den själv.

    Min mamma kom från ett materiellt fattigt hem, hennes egen mamma dog ung och min morfar tvingades lämna bort henne då hon var äldst av de tre små fickorna som blivit utan mamma. Efter sex år i skolan och konfirmationen var inte skillnaden stor att börja tjäna piga. Mamma försökte alltid finna sig till rätta och göra det bästa av sin situation.

    Efter många pigplatser kom hon till en gård i närheten av där min blivande pappa bodde. På den gården hade man en spinnrock och hon fick åter tillfälle att spinna. Husmodern tyckte hon varit så duktig att hon fick en spinnrock som gåva. Hon tog den med sig till gården där pappa bodde och där de blev ett par, men där de till att börja med tvingades leva kvar på gården.

    Några år senare fick de äntligen stycka av en egen del av pappas hemman, även om det var ett område med bara skog och myrar var det ett stort och välkommet steg för dem båda. De började bryta ny mark och bygga sig ett eget hem med en stark vilja att äntligen slippa tjäna andra. Detta var i slutet av 30-talet, mamma och pappa fick två söner och odlingsmarkerna blev långsamt större, de drev nu ett litet jordbruk som mamma var mycket stolt över.     

                                                                             

    1950 dog min farfar. Vid bodelningen skulle allt lösöre gå på auktion. En av mammas många svägerskor drog sig till minnes att mamma hade fört med sig en spinnrock när hon och pappa flyttade ut från hans hemställe. Svägerskan, som ännu bodde kvar på hemgården, hävdade att spinnrocken hörde till min farfars bohag.

    Mamma hade inget kvitto på sin äganderätt och orkade inte avvisa svägerskan. ”Jag tror hon helt enkelt var avundsjuk på att jag hade fått det så pass bra”. Hon bar tillbaka spinnrocken men beslöt sig för att försöka ropa in den på nytt.

    Vid auktionen blev de två konkurrenter om spinnrocken. Den andra var byns småskollärarinna som hade ett arbete med långt bättre lön än de kronor som pappa och mamma lyckades få ihop från sin lilla gård. ”Jag tänkte att jag har ju aldrig råd att följa henne i budgivningen. Men jag ville ju så gärna ha tillbaka spinnrocken att om det så skulle kosta mina sista slantar så skulle jag försöka!”

    När mamma bjudit 42 kronor och femti öre blev spinnrocken hennes. ”Inte visste jag att ni hade så mycket pengar”, kommenterade mammas svägerska med syrligt tonfall. Men nu kunde ingen ifrågasätta hennes äganderätt. Under många år fortsatte den att komma till nytta. Nästan varje vinter spann mamma ullgarn att sticka yllesockar och tröjor och vantar av.

    Med åren blev användningen mer sporadisk. Men den stod framme, blå och grann, och så kom några yngre kvinnor från byn på att fråga om ”tant Signe” kunde lära dem att spinna.  När barnbarnen blev nyfikna visade hon gärna även dem trolleriet att forma slitstarkt garn av ”ullkorvarna” från gårdens får. 

                                                                             

    Det var en gång i slutet av 90-talet som mamma, som vid det laget mest fick heta ”farmor”, berättade historien om hur spinnrocken kom i hennes ägo inte bara en utan två gånger. Hon hade försökt ta reda på dess historia och det visade sig att den var tillverkad någon gång på 20-talet i en by med det i sammanhanget tämligen passande namnet Fårträsk.

    I mitten av förra seklet var givetvis 42:50 en ansenlig summa, inte minst om man som mina föräldrar fortfarande nästan helt var nödda att leva på det som ett par kor och några höns och kanske en gris kunde ge dem till mat. I dagens penningvärde hade det kanske motsvarat omkring ett par tusen kronor.

    ”Men aldrig att jag ångrat att jag ropade in spinnrocken och fick den tillbaka”, avslutade mamma sin berättelse och jag minns så väl hur det fårade ansiktet sprack upp i ett brett leende.

     

                    Våra vänner djuren

     

                                                            

    Det är en gnistrande vinterdag i februari 2009. Jag sitter vid köksbordet och äter lunch, en tallrik uppvärmd lax med purjolökssås från i går. Jag lagade maten själv och det är jag nöjd med att ha gjort. Som i de flesta hushåll är det alltför ofta kvinnans lott att fortfarande stå för huvudansvaret när det gäller mathållningen. Men just nu är min fru Margareta på resa långt hemifrån. Tillsammans med några väninnor har hon åkt till Sydafrika och vi får allt lov att klara oss utan henne, vi som är kvar på hemmaplan. I går gjorde förresten hushållets båda hemmavarande ungdomar tacos. Så det går ingen nöd på oss.

    Det är tyst runt omkring mig. Det är måndag, och dottern är i skolan. Hon hade tagit sig i väg på cykel i morse trots kylan, hon ville nog inte störa mig och be om skjutsning eftersom jag fortfarande låg och sov på en madrass på golvet i hennes ordinarie flickrum.  En trappa ner har den av sönerna som ännu bor hemma sitt rum, men han sover fortfarande. Har en ledig förmiddag från sitt jobb som timvikarie inom hemtjänsten, så han tycker sig nog ha rätt att få sova ut.


    En tredje familjemedlem finns alldeles i närheten. Gammelhunden Chicko, en tibetansk terrier, fjorton år gammal men påfallande pigg för sin ålder, ligger på sin pälsbeklädda mattstump ett par meter bort. Det ser ut som att han sover, han också, men skulle jag förflytta mig en trappa ner kommer han troligen snart efter.

     Jag bläddrar i tidningen mellan tuggorna. Eftersnacket från vårt hemmalag, Skellefteå AIK:s segermatch borta mot HV 71 i lördags, ja det har jag redan klämt antingen via Internet eller tidigt i morse. Men några kändisartiklar kan också få duga. De utgör återstoden av lokaltidningens minst sagt gedigna bevakning runt lördagskvällens Melodifestival-tävling, som hade kommit till vår lilla stad här i norr just den här veckan. Nya Idolen Måns Zelmerlöv har badat i en isvak på Varuträsket för att fira segern. Hårdrockbandet H.E.A.T. är också nöjda med att ha gått vidare. Några av artisterna, det nämns inte vilka, har varit uppe och festat till klockan fem i söndags morse.

    Nu hörs plötsligt ett pipande. Jag vet så väl varifrån det kommer. Det är från valplådan i rummet innanför köket. Där ligger sedan en vecka tillbaka fem små hundvalpar som ännu inte fått ögon. Mamman heter Zelda och är av rasen lagotto romagnolo. En del känner också till den som ”italiensk tryffelhund”, framavlad för att leta tryffel.  De senaste åren har den blivit allt vanligare även i Sverige.  Närmare 600 registrerade under 2008, det placerade den bara snäppet under ”20 bästa-listan”. Tibetansk terrier, ”tibbarna”, har blivit rejält passerade, bara runt 250 nya i landet i fjol.



    Zelda är drygt tre år, en lugn och harmonisk dam med brun päls av ungefär samma struktur som ett gotlandsfår.  Zelda och Chicko kommer bra överens, antagligen är hon en bidragande orsak till att han håller sig så pigg. Men rimligtvis har han inte lång tid kvar att leva. Därför bestämde vi oss för att låta para henne - dock inte med Chicko, utan med en av hennes egen ras! - när hon skulle bli på löpen i början av december. Vi tänkte att vi kunde behålla en valp själv, som ersättare för Chicko när den dagen kommer. Om det nu blev några!

    Nu finns resultatet framför våra ögon.  Alla valparna tycks må bra. Jag vägde dem och tog kort av dem på morgonen. De har ökat i vikt från ungefär 350 gram till det dubbla. Den största har jag kallat för Krille, han är alldeles vit och väger runt 800 gram. Den minste är den som kom sist, han är vit med svarta fläckar och väger ett par hundra gram mindre.

    Jag låter dem pipa. Jag vet att de har det bra. Antagligen har Zelda bara råkat maka över sig från ett hörn till ett annat, och så är det någon som hade sugit sig fast i en av spenarna och som tappat taget. Men i går kväll blev jag för en stund lite orolig att det var något fel med Zelda. Hon andades så snabbt och häftigt. Dottern fick rycka in och hjälpa mig att bedöma läget fastän klockan närmade sig midnatt och hon behövde sova. ”Ge henne vatten”, var hennes förslag, och kanske var det vad som behövdes. Återstoden av natten blev lugn. Men det var därför jag hade somnat på madrassen på golvet, alldeles intill valplådan.

    Nu ska jag göra i ordning mat till Zelda, och till Chicko. Jag dukar av bordet och plockar fram ingredienserna. Den här gången får det bli leverpastej, kokta potatisar från i går, och en dutt med mellanfil i vardera skålen.  Zelda är givetvis den som just nu behöver mest mat. Jag får fösa undan henne för att hon inte ska hinna äta upp även ur Chickos skål. Han gör som alltid en kringgående rörelse, som om han inte vet om han ska idas ätas, innan han till sist bestämmer sig för att maten för väl lov att duga även den här gången.

    Sedan är det dags att gå ut på en kiss- och bajsrunda. Efter de första dagarna när vi närmast fick släpa ut Zelda från barnkammaren, kommer hon nu självmant fram och visar att hon är beredd på promenad. Utomhusluften är frisk och klar, den nyper lätt i kinderna. Snön ligger nästan meterdjup, som ett luftigt lager av puder.



    Vi bor sedan drygt sju år tillbaka i en radhuslänga i stadsdelen Sjungande dalen, det är bara några kilometer från stadens centrum, men med milsvida skogar och bergsknallar som tar sin början alldeles bakom husknuten. Det finns gott om alternativ för lunchpromenaden. I dag väljer jag den så kallade ”lilla slingan”, en del av ett skidspår som oftast är uppkört med pistmaskin.

    Den här morgonen har jag läst en nyhetsartikel på Svenska Dagbladets hemsida som handlade om fotgängares framfart i skidspår. En skidledare i Karlstad har hotat med att polisanmäla de som trampar i spåren. Jag kan förstå ilskan om det bara fanns ett enda spår, men jag är mindre förstående om det fanns en lika bred spårgata som dit jag ställer kosan tillsammans med våra båda hundar. Där är den pistade ytan så pass bred och fast att jag inte kan uppleva att det gör någon skada att vi rör oss vid sidan av det egentliga skidspåret. Jag åker själv gärna längs dessa spår, men nog ska man vara kräsen för att tycka att våra relativt ytliga fotspår gör någon skada.

    En fördel med detta val av rastningsplats är givetvis att hundarna har större möjlighet att få gå lösa. Zelda brukar för det mesta få vara lös även inne i bebyggt område, men Chicko har svårt med att kunna möta andra hanhundar utan att tappa lugnet. Här är risken betydligt mindre så hör dags på dagen att det uppstår en sådan situation. Den enda vi möter är några skidåkare. En pojke, som troligen tillhör en skolklass från lågstadiet, kasar sig fram i en lätt uppförsbacke. Han halkar till och hamnar på knä. Det tar en stund för honom att ta sig på fötter igen. ”Har du bakhalt?”, frågar jag när vi hinner i fatt. ”Nej, jag är bara trött”.  Han glider vidare, när det bär lite utför får han nya krafter.

    Snart hinner vi ifatt resten av pojkens klass. Zelda har redan har ökat farten för att komma snabbt tillbaka till sina telningar. Hon står redan framme hos barnen och deras fröken när jag kommer fram. Jag är inte alltför orolig att fröken ska misstycka att hon kommit fram till dem. Jag tror att de flesta av barnen redan känner henne, skolan ligger alldeles i närheten och vi har passerat där många gånger. En del av barnen brukar alltid heja på oss och några undrar alltid om de får klappa hundarna och, om de inte redan vet eller kommer ihåg, frågar: ”Vad heter hundarna?”.

    Det går bra även denna gång. Fröken blir genast intresserad när jag nämner att Zelda har valpar hemma, och att det är därför som hon lufsat i förväg. Och tibetansk terrier är en ras som hon redan tycks känna till från något annat sammanhang.

     

     

                                                                     2

     

    Det är en vinterdag i mitten av 80-talet, en dag ungefär som i dag. Vi har bott i byn Varuträsk ett par år nu, samma by med samma sjö som där Måns Zelmerlöv som melodifestivalvinnare skulle komma att bada i en isvak med uppbåd från massmedia mer än tjugo år senare. Vi är en liten familj med en nyligen adopterad pojke, och så har vi vår lille cairn terrier, Lukas.

     Lukas är den första hund vi har skaffat tillsammans. Han har hunnit bli sex år och han har hängt med alltsedan vi flyttade till vårt första gemensamma hem som blev i lappmarksorten Vilhelmina. Lukas har varit en pigg krabat med ett alldeles speciellt kynne. Han tycktes helt orädd redan som liten unghund, han reste ragg mot betydligt större hundar, och när vi under åren i Vilhelmina åkte på skidutflykt för att pimpelfiska råkade han ut för den olycksaliga episod som kom att bli början till slutet på hans alltför korta liv.

    Den gången sprang han lös och fick upp vittring på något som gjorde att han inte lyssnade på våra tillrop. Vi hörde hans skall på avstånd. Efter en stund kom han tillbaka, närmast krypande längs snön.  Han hade uppenbart ont i sin lilla kropp. Vi försökte gå i hans spår ”bakvägen” för att utröna vad som hade hänt, och fann stora klövspår av en älg. Antagligen hade han kommit älgen alltför nära och blivit sparkad. Efter den händelsen blev Lukas inte samma glada hund som tidigare, i vart fall inte mot grannskapets barn vare sig i Vilhelmina eller när vi senare flyttade till Skellefteå. Någonting hade tagit skada så passa mycket att han värjde sig genom att morra när någon ville ta i honom på ett mera oförsiktigt vis.  



    Den här dagen, jag tror att det är en arbetsfri dag, en lördag eller söndag, är vi också ute på skidtur. Vi följer ett skoterspår tvärs över sjön. Det är alltså långt innan sjön har blivit plats för mera spektakulära händelser som kändisar vinterbad, eller som när Markoolio någon dag innan tävlingen gavs tillfälle att köra Porsche på en upplogad rallybana. Men det finns andra ”trafikanter” ute på sjön, och en sådan kommer med alltför snabb fart emot vår färdriktning för att jag ska hinna reagera.

    Det är ett hundspann draget av minst sju vindsnabba hundar, antagligen av rasen Siberian husky med iskalla blå ögon. Jag känner till att de har sitt hemvist i anslutning till ett fritidshus inte långt från stora landsvägen. Man hör dem ibland yla om nätterna. Men nu är de ute på motionstur, precis som vi. Lukas har sett dem tidigare än jag. Han sätter i väg i riktning rakt emot dem. Snart är han framme. Vad gör jag? Jag åker givetvis efter så snabbt jag bara förmår. Turligt nog har han stannat upp kanske tiotalet meter framför hundspannet, där hundarna redan är så upphetsad av att se den lille inkräktaren att deras förare har fullt schå att hålla ekipaget under kontroll.

    Jag känner Lukas så pass väl att jag vet att han inte kommer att tveka länge till innan han går till anfall, trots denna uppenbara övermakt. Inte lärde han sig något när han blev sparkad av älgen i Vilhelmina, inte heller när han strax efter flytten till Skellefteå blev attackerad av en ilsken schäfer som slet upp en ful reva i hans mage.  Men vad gör jag nu när jag kommit så pass nära? Om jag försöker nå ända fram, tror han förmodligen att jag tänker bistå honom i anfallet. Enda chansen måste vara att göra en kringgående rörelse och möta Lukas från samma håll som hundspannet.  Men hinner jag runt? Jag saxar ut mina löparskidor i lössnön vid sidan av skoterspåret som vi har följt. Det skevar och jag vinglar och det tar lång tid innan jag ens hunnit halvvägs runt honom. Jag lyckas få av mig skidorna och…

    Precis i samma ögonblick som jag från sidan kastar mig fram mot honom, har han bestämt sig för att inleda den sista striden. Jag får ett taffligt men dock grepp om hans lilla struttiga svans, och med förtvivlans mod vägrar jag att släppa taget förrän hela hunden finns i min famn.  ”Det där gick ju bra”, skrattar hundföraren framför mig nervöst men lättat. ”Ja, det kan man kanske säga”. Lukas flåsar och vrider sig. Han tycks mest bara arg att han blev beröva den kamp som han tydligen ansåg sig fullt kapabel att vinna.   


      

    Något år senare tog hans liv sin ände. Vi ansåg oss till sist inte kunna ha honom kvar, hur gärna vi än ville. En veterinär hade konstaterat att det fanns en broskbit i bogpartiet som låg och skramlade och som var upphovet till hans förändrade humör gentemot barn. Lukas fick en spruta att somna in på och ligger begravd alldeles bakom tomten till huset i Varuträsk där vi kom att bo i sjutton år.

     

                                                                                   3

     

    Hela min uppväxt på den lilla bondgården i det inre av Lappland var präglad av närheten till djur.

    I ladugården stod fem kor och idisslade, i kättarna fanns några kalvar som man kunde sträcka fram en hand till, och emellanåt även en gris att klia på ryggen. Ett nätomgärdat utrymme inne i ett hörn var tillhållet för några hönor, och i den stora båsen närmast ladugårdsdörren sträckte hästen fram sin långa mule på jakt efter hö.

    Djuren i ladugården alstrade värme och trygghet. Även när det var den strängaste vinterkväll, sprang jag ut dit med en tillbringare för att hämta ”kalvdricke” när min mamma höll på med mjölkningen. Hon var alla djurs uppenbara vän. Hon hade tålamod och ett stort mått av kärlek till varje levande varelse. I portgången mellan djurens utrymme och den del som var foderlada, satt alltid minst en katt och väntade på samma sak som jag, det vill säga att få en skvätt spenvarm mjölk i en skål.
     


    Pappa hade ett mera problematiskt förhållande till djuren. Ibland var han på dåligt humör, då kunde det gå ut över djuren. Han tyckte kanske att det var tungt att sela hästen och spänna den för något av jordbruksredskapen. Då blev han mera otålig och kunde slita hårt i tömmarna eller betslet. Ibland svek tålamodet fullständigt och han for ut i långa ramsor av svordomar och tillmälen.

    Jag var ett ensamt barn i den bemärkelsen att jag inte hade några jämnåriga kamrater i närheten. Mina båda syskon, två bröder, var dessutom avsevärt äldre. Dessutom var jag inte någon så snabbt sökte mig ut till andra barn. I stället utvecklade jag andra förmågor. Jag lekte med våra kattungar och jag satt med hönorna i knät och matade dem med havre. Jag gav alla djuren namn, ibland helt framsprungna av min egen fantasi, ibland i samråd med mamma.

    Vid ett tillfälle hade några av våra hönor de mera ”normala” namnen Trippa och Trippelin, men till laguppställningen hörde också Nucka, Corona, Häckur och Southampton. Bland kossorna fanns Corinna, Shepila och Korsika. Shepila var namngiven efter en sovjetisk minister, Southampton och Korsika givetvis hämtat från kartboken. Kortedala likaså, namnet på en stadsdel i Göteborg... Och Corona var om jag minns rätt namnet på en skorpa. Men Häckur?

    Hästen var gårdens viktigaste fyrbenta varelse. Men korna var också viktiga, det var ju de som stod för den liv- och inkomstgivande mjölken. Pappa hade sällan någon inkomst från annat arbete, och att mamma skulle ens ha försökt hinna söka något annat jobb fanns nog inte ens i tankevärlden. De pengar vi hade att leva på kom från den månatliga mjöklikviden från mejeriet, samt från några enstaka bybor som köpte mjölk i små hinkar om tre, fyra liter en eller ett par gånger i veckan.

    Kalvarna föddes upp till att bli nya mjölkkor, eller också gick de till slakt, precis som grisen. I så fall slaktades de hemma på gården. Det var farbror Gottfrid som kom för att slakta. Pappa bistod honom med att ställa i ordning en vinsch för att hänga den livlösa kroppen i medan de tappade ut blodet och styckade köttet. Mamma brukade åka i väg för att göra något ärende när det var dags för slakt, eller än värre, om något djur måste sändas i väg med ”slakteribilen” de sju, åtta milen till Vilhelmina. Jag tror inte att pappa heller tyckte om när det skulle slaktas. Bakom den buttra uppsynen fanns ett ömmande hjärta även hos honom.   


                                                                       4


    Men värst var det med katterna, de som vi bara hade för sällskaps skull, förutom att de höll borta råttorna. Vid flera tillfällen gick någon kattunge och ramlade ner i det stora cementkaret med vatten inne i lagårn. Visst, det fanns ett lock som brukade fällas ner för att täcka öppningen med, men det hände uppenbarligen att någon glömde detta, eller att det hade blivit en springa. Tragedier som ledde till att pappa blev alldeles tyst medan mamma grät. Det fanns en helt vit angora-unge som fått namnet Lufsen som gick det ödet till mötes, och där jag försökte trösta mamma genom att säga: ”Men mamma, det var ju bara en katt”. Purveln, som också var mera lurvig än en vanlig bondkatt, gul och grann, drunknade i samma cementkar.  Den gången ristade jag ett kors och satte på hans grav:

                                       ”Här vilar PURVELN han var vår finaste katt”.

    Ett annat riskmoment för våra katter var slåttern. När pappa kom med den hästdragna slåttermaskinen, eller något senare, när mina föräldrar hade börjat vidtala en man vid namn Barrsten att komma från byn och hjälpa till med sin gröna traktor för att inte hästen skulle hinna bli så trött innan den skulle dra hästräfsan. Då gällde det verkligen att veta var katterna befann sig så att maskinens vassa knivar kapade bort någon tass. Samtidigt var ju lägdorna attraktiva jaktmarker just för katterna precis de här dagarna. Råttor och sorkar, ja även fågelbon, kom ju i dagen på ett mera intensivt sätt än annars.

    Pappa muttrade. ”Dom kan väl för faan håll sig ur vägen!”
    Men innerst inne var han nog lika ledsen som vi andra när någon tvingades sätta livet till för att de råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.


                Historiskt ögonblick




    Vivianne har alltid låtit angeläget stressad, nästan andfådd, och denna morgon innan klockan hunnit bli sju är telefonärendet att fåren än en gång, dock den första för denna sommar, har tagit sig in genom hagen mellan våra båda ägor, dvs deras och K-E:s.
    I vanliga fall skulle hon givetvis ha ringt K-E men nu när han ligger på sjukstugan har hon ingen bättre att ringa än hit till Skellefteå och få numret till "den där... vad hon nu heter, Agneta".
     
    Jag behöver bara be henne ge sig till tåls en sekund tills jag sträckt mig över till telefonlistan som sitter på insidan av hörnskåpet och där hon finns som det senaste tillskottet. 
    Och jag grupperar pedagogiskt, och Vivianne "repeterar", men tappar bort slutsiffran, och jag repeterar en gång i min tur, men då ändrar hon plötsligt strategi och vill att jag själv kontaktar denna Agneta i hennes ställe.
    "För nu är det ju så här", att "vi ska inte väsnas" så att en Gösta "blir upprörd", han har ju så "ojämnt blodtryck". Samt, att när jag väl får tag på Agneta, så får inte heller hon ringa upp av samma anledning, det måste skötas mera diskret. Och om hon, dvs "a Vivianne", skulle låta detta riskera att hända utan att ha säkerställt den önskvärda gången, så vet hon att "barnen skulle gå upp i taket".
     
    Jag kan förstås inte lova mer än att ringa; om någon sedan har möjlighet att fösa ut fåren förrän framåt kvällen vet ju inte jag.
    Detta inser även Vivianne och får nöja sig med att uttrycka en förhoppning att de inte hinner komma in på gårdsplanen, vem som nu skulleuppröras mest över detta, personligen sätter jag förstås en slant på Vivianne själv.
    Men enligt Agneta, som jag får tag på meddetsamma, blir det inga problem: Dottern Maria har semester och hon ska genast sätta henne på uppdraget. Och detta sägs med en ton som är avsevärt bekymmersfriare än vad Viviannes var alldeles dessförinnan. Den andas helt enkelt att det ordnar sig.
     
    Och lite senare, framåt förmiddagen, slår det mig att detta kanske är ett historiskt ögonblick i berättelsen om Valbränna, eller Bränna som K-E själv tycks föredra benämningen till "denna Agneta":
     Dvs att detta är första gången i mannaminne som någon som inte heter Holmberg blir den som ska ta itu med något som rör vårt förhållande till Jonssons, eller "Jonsara". - Och "en K-E" behöver inte bekymra sig, det ordnar sig utan hans medverkan, ja i det här läget behöver han inte ens få veta att "a Vivianne" har ringt och låtit så där andfått stressad som han alltid haft så svårt med henne för.  
     
    (17 juni 2013)

    K-E behöver inte bekymra sig för fåren längre.