Blogg 2020

12. jun, 2020

Jag var ca fem år när jag lärde mig läsa. Under hela mit liv har läsandet varit en glädje, och nu menar jag främst det jag valt själv.

Med läsandet följde också skrivande. Två egna böcker har det blivit, 2003 och 2005 gav det lokala förlaget Ord & visor ut mina försök återge minnen från ur det egna livet fram till det jag snart skulle fylla 30. "Lev och må Lille far" samt "Den spikraka linjen".

Det betyder en hel del för mig att jag orkade skriva dem färdigt. Den sistnämnda har jag fortfarande kvar några hundra ex av som jag brukar ge bort numera om någon vill ha. De skymtar på fotot som jag bifogar denna text.

Men under många år har jag dessutom haft förmånen att få berätta om böcker jag tyckt om även för andra.

Tog kontakt med kulturredaktören på Västerbottens-Kuriren i Umeå när jag började läsa på universitetet där hösten 1969, och frågade om jag fick bli recensent. Bland hans travar av böcker fick jag välja ut de jag trodde mig intresserad av.

På den vägen har det varit i mer än femtio år. Efter flytten till Skellefteå 1983 blev mitt hemvist dess dagstidning Norra Västerbotten, efter namnbyte för några decennier sedan heter den Norran.

Här har jag fått pricka för de böcker jag själv varit mest nyfiken på. För den som inte vet hur det fungerar, kommer det alltså ut bokkataloger några gånger per år där förlagen - stora som små - kan annonsera om sin egen kommande utgivning. 

Men tiderna förändras. På senare tid har flera större förlag alltmer börjat hänvisa till sina egna webbsidor. Tidningarnas utrymme för recensioner har också krympt, åtminstone de mindre. Många mindre dagstidningar kämpar dessutom för sin överlevnad. 

Norran har nyligen bytt ägare. Den "exekutiva" ledningen sitter numera i Luleå, cirka tjugo mil norrut. Det övergripandet ägandet har flyttat till Norrköping. Tillfällighet eller ej, sedan några månader har jag inte fått en enda nyutgiven bok att skriva om. 

Härom kvällen fick jag anledning fundera över vilka böcker jag fortfarande skulle kunna rekommendera för andra. Började "skanna"  bland pärmarna i mina hyllor; valde i snabb takt ut ett tiotal som jag minns att jag tyckt om extra mycket för att tipsa en läsintresserad vän.

Den råkade enbart komma att innehålla utländska författare, dessutom begränsade jag mig till s k skönlitteratur. Det betyder inte att jag inte skrivit om bra svenska böcker eller andra sorts böcker. Memoarer, debattböcker mm har också berikat mitt liv genom åren.

Men här vidarebefordrar jag min första lilla lista. Kan ett enda tips bli till glädje för en enda läsare av min hemsida så har den fyllt ett vettigt syfte.

Maria Barbal, Som en sten i ett jordskred (2016)

Germund Bekker, Däruppe är det tyst (2015)

Peter Gardos, Gryningsfeber (2016)
 
Hendrik Groen, Små ögonblick av lycka ( 2016)
 
Rachel Joyce, Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd (2012)
 
Amy Liptrot, Utvägar - dagarna på Orkney (2017)
 
Philipp Meyer, En amerikansk förlust (2015)
 
Tom Rachman, De imperfekta (2011)
 
Robert Seethaler, Ett helt liv (2016)
 
Thorvald Steen, Snökristallers tyngd (2008)
 
Hur många av dessa böcker som även getts ut i pocket vet jag inte. Men böckerna av Gardos och Groen har ett par citat från Norran någonstans på omslaget. Det kändes trevligt få bidra även på det sättet!  
9. maj, 2020

Tidig morgon eller sen kväll, välj vilketdera, jag finns nästan alltid på plats

6. maj, 2020

På en dator, för att inte tala om mobiltelefoner, sparas oerhörda mängder bilder numera.  

Själv har jag tjurigt vägra byta till en smartphone. Vilket väcker undringar från mina närstående ibland. Men tills vidare nöjer mig med min gamla Nokia som går bra att ringa och skriva sms med. Faktiskt även ta foton med, även om kvaliteten blir sämre.

Så, bilder tar jag med en vanlig kamera och för över till datorn ungefär en gång per månad.

 Men oavsett av utrustning och intresse - vad händer med alla foton över tid? Hur ofta visas de när de inte är alldeles färska?

Länge gjorde jag pappersbilder via Fujifilm, som ännu tillhandahåller den möjligheten. Att plocka fram dem ur en fotoficka eller rent av inklistrade i album väcker oftast intresse. Pappersfoton kan man alltid samlas kring, ungefär som när det visades dia-bilder eller videoinspelningar förr.

Dessutom har de den fördelen att det går att snabbt avbryta tittandet - ingen risk att den som sitter med projektorn tröttar ut sin publik...

Men nu är det nog ett par år sen sist jag beställde hem en bunt utvalda foton. Det tar en hel del tid även att välja ut och göra en beställning.

 På den här hemsidan har jag ju även lagt upp bilder. Rubrikerna i "Mitt galleri" börjar vara många. Hur ofta någon tittar på dem har jag ingen aning om. Även här tar det rätt mycket tid att välja ut och föra över foton.

För några veckor sen började jag med Spanien-resan i mars. Än är den inte färdig. Misstänker att flera andra påbörjade också kan kännas lite rumphuggna.

Ibland händer det att jag själv går tillbaka till någon av alla mina digitala fotosamlingar. De som är äldre än från 2012 finns dessutom på ett USB-minne. 

Här på "Blogg 2020" kan det kanske intressera någon med lite slumpmässiga återblickar. I dag råkar det bli en regnvädersbild från en fjällvandring. De övriga från den färden med kamraten Micke finns mer underrubrik "Tärnafjällen 2015".

Vädret är precis på väg att slå om där vi suttit och gjorde lunch. Det förefaller som vi hann äta färdigt, men där och då måste regnkläderna fram och på. Kameran lär i sin tur också ha åkt in i ryggsäcken.

Men åtminstone ett knäpp hann det bli. Med Micke som fotograf och undertecknad som objektet med fumliga fingrar.

 

 

 

16. apr, 2020

Adam Alsing har dött till följd av cov-19-infektion. 

Det jag minns av honom är en kort tid som programledare för Jeopardy. Frågetävlingen som under så många år leddes av Magnus Härenstam. Närmare bestämt från 1991 till 2005. Han hade velat fortsätta längre, men producenterna trodde på en förnyelse som skulle rikta sig till yngre målgrupper. Vilket visade sig vara en förhoppning utan grund. 

Jag deltog själv i ett program som sändes, om jag minns rätt, i april 1996. Det var intressant att delta, men framgången blev skral.

Jag kunde för all del svaret på hyfsat många frågor, men föll på att jag inte hann trycka tillräckligt snabbt på knappen för att få svara. Maggan och sönerna Arvid och Björn satt bland publiken och led. Eller vad de nu tänkte. En Stockholms-resa bev det i alal fall. Vi bodde på ett hotell, som jag tror heter Mornington.    

Vinsten för den som vann varje deltävling blev, förutom äran, den pengasumma som angavs i värdet av de frågor segraren svarat på. En polskfödd läkare vid namn Zbiegnew (reservation för stavningen) fick ihop bortåt 25 000 kr i vår match. Tvåa blev en kvinna som just då var rådande stormästare men nu blev utslagen.

Trea och sist kom alltså jag. Om jag vunnit och fått jag fått ett penningpris, var den hopskrapade summan 9 400 kr.  Men i så fall skulle både doktorn och kvinnan som var tillfällig ha behövt svara fel på den allra sista frågan - som enligt reglerna var värd dubbelt upp eller ner.

Intressant var att se hur själva inspelningen gick till. I anvisningarna för att delta ingick att ta med sig kläder för att max fem program. Detta eftersom de sändes ett per vardagskväll, och det som var regerande mästare fick inrte delta fler gånger än så.

Men matcherna spelades in fem åt gången på en dag, två före lunch, tre  efteråt. Min match började klockan tio. Jag hade en mörkblå polotröja och en brun skinnväst.

Vi hade klätt om som inför vilken idrottsmatch som helst. Den polske läkaren och jag i ett rum, kvinnan i ett annat. Där såg han ut som en grovarbetare, men vid pultarna hade han kostym. Innnan dess hade vi givetvis även sminkats. 

Magnus Härenstam förhörde sig lite grann om vilka vi var innan kamerorna gick i gång. Han hade noterat att jag bodde i byn Varuträsk, och tyckte jag kunde nämna något om den byn i det paussnack som ingick.

Ibland uppstod något som behövde korrigeras under tagningarna. Vid en fråga var det bara jag som kunde svaret "ARSENIK". Då hade uppstått trassel med ljudet. Vid omtagningen var det givetvis bara jag som på nytt fick trycka.

Men varje match behövde vara klar i god tid före nästa heltimme. Besviken över resultatet var det bara att lämna tv-huset på Gärdet tillsammans med fru och barn. För Zbigniew väntar ny match - dock fick jag senare veta att hans tid som mästare intre varade längre än så.

Men visst hade jag hoppats få byta kläder åtnminstone en gång till. När vi kryssade oss ut - eller om det var vid ankomsten - hann vi dock även se en del av rekvisitan som använts vid andra program, typ Adventskalendern.

Väl ute i storstadens vimmel tynade väl även förlorarens första omtumlande känslor bort. Pojkarna tyckte nog jag hade gjort bra ifrån mig oavsett resultatet.

Flera år senare anmälde jag mig och fick delta i ett annat frågeprogram, "Ordjakten". Det gick i TV 4 och spelades in i en mindre lokal i Värtahamnen. Sändes på eftermiddagar och blev aldrig samma succé.

Där alternerade två programledare varav den ena var Linda Bengtzing. Men jag minns inte om det var hon som ledde just den inspelning jag deltog i. Här gick matcherna i duell på två.Där vann jag lätt den första mot en betydligt yngre kille från Göteborg. Men förlorade knappt - och som jag minns, lite onödigt - den andra mot en kvinna som var rådande mästare. 

Att delta i tävlingarna blev pengamässigt dyrt. Resan ner måste vi betala själv, likaså - om jag minns rätt - hotellet inför Ordjakten. Men Maggan, som ensam följde med den gången, var nöjd. Hon hade ju fått mig att åka till Stockholm!

I Jeopardy fick även förlorarna ett pris - i mitt fall en övernattning med middag på ett gästgiveri i samhället Grangärde i Dalarna. Jag ville utnyttja den vinsten så pass mycket att vi åkte med husvagn sommaren efter att programmet sänts.

Den äldre av sönerna, Arvid, hade vid den tidpunkten en klasskamrat, Daniel, som den sommaren bodde hos sin mamma som flyttat till Borlänge. Så då kunde han hälsa på hos honom. Lustigt nog råkar det happa sig så at Arvid själv bor i den staden sedan en tid, för hur länge återstår att se. 

Min karriär som deltagare i frågesporttävlingar i tv tog hursomhelst slut efter Ordjakten. Idag är jag nöjd se hur det går i tävlingar som På spåret eller Vem vet mest. Och att dessutom ha en aning om de avbrott som kan ske under en inspelning så att allt ska se ut som det bara flyter på.

För övrigt spelades min enda Jeopardy-match även in på ett VHS-band hemmavid, av vem det nu var jag hade bett göra detta. Kanske min äldre bror Håkan.

På det bandet kan den uppmärksamme se hur det vid några tillfällen rycker i händerna på mig när den som hunnit före redan fått frågan. Men det är många år sen jag såg det. Skulle någon vilja göra det i nutid, måste det först föras över till ett annat format. För vem använder i dag en bandspelare för VHS?

Den som vill veta mer om Magnus Härenstams liv kan däremot läsa hans egen minnesbok. Den heter, passande nog, Morsning och goodbye. Jag har den i bokhyllan, har själv recenserat den i vår lokaltidning Norran.

Kanske finns hans tankar om hur det var att behöva lämna även programledarskapet mot sin önskan med i boken, jag måste bläddra för att kolla i så fall.

Men att ha varit programledare i hela fjorton år utan att tröttna utan i stället känna sig bortskuffad, måste tyda på hans genuina intresse för frågesport - och att träffa människor från skilda landsändare och med varierande bakgrund.

 

 

 

 

15. apr, 2020

 

Jag har med åren fått allt svårare sova sammanhållna nätter. Ibland är det att lämna dagen bakom sig som fallerar. Andra gånger, och vanligare, är att vakna mitt i natten och något börjar uppta tankarna.

Det är tur att som pensionär sällan ha några stora krav på sig att vara alert morgonen därpå. Nu kan jag nöja mig med att kanske ta en halv, eller möjligen hel tablett medicin mot oro. Samt, som nu, sätta mig vid datorn en stund och skriva ner lite funderingar.

Kanske i form av ett brev till någon vän. Läsa något i en tidning eller i en bok. Det får ta den tid det tar; jag vet ju att jag så småningom kan somna om utan att behöva ha en viss tid vara på benen igen.

Vad tankarna handla om kan variera till innehåll och i tid. Ibland hamnar jag långt bak  det förflutna. Ibland i funderingar inför framtiden. Vissa gånger kan det vara något från dagen som varit eller den som ska komma.

Minnena från förr är möjligen de lurigaste. De kan så lätt hamna i vemod och präglas av saknad. Något som aldrig går att återupprepa om det var någonting bra - eller ha ogjort om detta vore det möjliga. 

Kvällen när vi kom hem till Sverige, vi hade precis varit med om den vänliga gesten i säkerhetskontrollen på Arlanda som jag nämnde om i förra "inlägget", fick jag ett sms från min mångårige kamrat Peter i USA. Han ville meddela att hans livskamrat sedan mer än 40 år tillbaka hade dött tidigt den gångna natten. 

Catarina finns bland de personer som för många år sedan betydde en hel del även för mig. Att jag fick veta vad som hänt, och så snabbt, var en fin gest från honom. Beskedet kom inte helt oväntat, men så sent som några dagar tidigare hade bulletinerna varit mer hoppfulla.

Jag tackade för beskedet och uttryckte mitt deltagande i sorgen. Kort därefter hade M och jag förflyttat oss till serveringen på Max som trots den ringa beläggningen denna lördagskväll fortfarande höll öppet. 

Vi mumsade i oss varsin hamburgare, livet gick vidare, ett halvtomt plan tog oss ytterlgiare 80-talet mil norrut, vänliga grannar hade kört bilen till flygplantsen. Det var bara att ta sig den avslutande korta sträckan hemåt. Bära in bagaget, för min del även att köra in till stan och hämta vår älskade lilla Otis, och på återvägen köpa det allra nödvändigaste til lmorgondagens frukost på den ännu kvällsöppna matbutiken.

Jag tror jag somande rätt snabbt den kvällen. Lättnaden att allt gått bra under hemresan gav nattro. Under månaden som nu gått, har utväxlats tankar över Atlanten på det sätt som är så förledande enkelt numera.

Mycket annat har också krävt sin uppmärksamhet. Livet går vidare för oss alla som ännu finns kvar. Catarina blev 71 år och ett antal månader därtill. Lungcancer var det som ändade hennes liv. Minnena är vad som finns kvar.