15. apr, 2020

Ett besked på Arlanda

 

Jag har med åren fått allt svårare sova sammanhållna nätter. Ibland är det att lämna dagen bakom sig som fallerar. Andra gånger, och vanligare, är att vakna mitt i natten och något börjar uppta tankarna.

Det är tur att som pensionär sällan ha några stora krav på sig att vara alert morgonen därpå. Nu kan jag nöja mig med att kanske ta en halv, eller möjligen hel tablett medicin mot oro. Samt, som nu, sätta mig vid datorn en stund och skriva ner lite funderingar.

Kanske i form av ett brev till någon vän. Läsa något i en tidning eller i en bok. Det får ta den tid det tar; jag vet ju att jag så småningom kan somna om utan att behöva ha en viss tid vara på benen igen.

Vad tankarna handla om kan variera till innehåll och i tid. Ibland hamnar jag långt bak  det förflutna. Ibland i funderingar inför framtiden. Vissa gånger kan det vara något från dagen som varit eller den som ska komma.

Minnena från förr är möjligen de lurigaste. De kan så lätt hamna i vemod och präglas av saknad. Något som aldrig går att återupprepa om det var någonting bra - eller ha ogjort om detta vore det möjliga. 

Kvällen när vi kom hem till Sverige, vi hade precis varit med om den vänliga gesten i säkerhetskontrollen på Arlanda som jag nämnde om i förra "inlägget", fick jag ett sms från min mångårige kamrat Peter i USA. Han ville meddela att hans livskamrat sedan mer än 40 år tillbaka hade dött tidigt den gångna natten. 

Catarina finns bland de personer som för många år sedan betydde en hel del även för mig. Att jag fick veta vad som hänt, och så snabbt, var en fin gest från honom. Beskedet kom inte helt oväntat, men så sent som några dagar tidigare hade bulletinerna varit mer hoppfulla.

Jag tackade för beskedet och uttryckte mitt deltagande i sorgen. Kort därefter hade M och jag förflyttat oss till serveringen på Max som trots den ringa beläggningen denna lördagskväll fortfarande höll öppet. 

Vi mumsade i oss varsin hamburgare, livet gick vidare, ett halvtomt plan tog oss ytterlgiare 80-talet mil norrut, vänliga grannar hade kört bilen till flygplantsen. Det var bara att ta sig den avslutande korta sträckan hemåt. Bära in bagaget, för min del även att köra in till stan och hämta vår älskade lilla Otis, och på återvägen köpa det allra nödvändigaste til lmorgondagens frukost på den ännu kvällsöppna matbutiken.

Jag tror jag somande rätt snabbt den kvällen. Lättnaden att allt gått bra under hemresan gav nattro. Under månaden som nu gått, har utväxlats tankar över Atlanten på det sätt som är så förledande enkelt numera.

Mycket annat har också krävt sin uppmärksamhet. Livet går vidare för oss alla som ännu finns kvar. Catarina blev 71 år och ett antal månader därtill. Lungcancer var det som ändade hennes liv. Minnena är vad som finns kvar.