Adventskalendern!

24. dec, 2013

Alla har vi väl varit med om orgier i julklappar där paket och sönderrivna papper hopat sig på golvet. Nästan så man velat gömma undan en del till nästa gång.

Skönt då med årets stillsamma firande hos oss. Först några timmar med Rune, avslutat med de paket som var hans. Fem stycken tror jag det var. Sedan, när jag skjutsat hem till hans mamma, en liten utdelning med oss tre från familjen som är hemma i jul. Också avklarat på kort tid och med ett fåtal papper och kartonger att ta hand om.

Och med detta, och en bild på Rune i begrundan, slut på adventskalendern för denna gång. Åter till "Holmgångens blogg" efter helgen.

23. dec, 2013

 

Spela Bingolotto utsträckt över fyra timmar känns inte som någon höjdare. Lät mig bevekas att köpa ett par lotter, men L är hemma och har tagit över den som jag skulle ha haft.

Uppesittarkväll kallas det ju.

Vi hade aldrig något sådant när jag växte upp. Det jag minns från den kvällen och natten och morgonen fram till julafton är hur mamma brukade fernissa trappen upp till vinden medan vi sov. Det knastrade så spännande under fotsulorna när jag tassade nerför trappan igen.

 

Innan dess hade hon bakat mjukbröd "däri bryggstun" under kanske en hel vecka. i sträng kyla eller inte, så kom många bybor och även från andra håll och hämtade vad de hade beställt. Mamma nändes inte neka någon, knappt heller ta skäligt betalt.

Mitt i allt detta skulle allt annat skötas. Det tidlöst alltid återkommande, likaväl som det som förknippades med julen.

Mjölkningen och annat lagårdsgöra. Laga mat, baka bullar, slå in julklappar, oftast beställda på postorder från Wiskadals eller Åhlén & Holm. Kanske till och med ta på skidorna och leta en gran när "karlarna" hemma hade misslyckats. Ordna med tomte.

Bingolotto hann hon spela, men det var när det kom långt senare, på 90-talet. Det var lugnare då. Korna hade hon måst skicka iväg. Mjukbrödet bakade hon i stort sett inte mer.

 

I år ska vi åka fram och tilblaka över da´n för att hälsa på K-E. Ringde honom i dag för att höra om vi skulle köpa med oss någon mat.

"Nej, inte behövs hä. Jag ha storhandle, för niehundra kroner. Och jag behöv egentligen bara mjölka och körven för å klara mej".

Sen klagade han lite på att han i övrigt inte hade så mycket att bestämma om längre. Till och med plogningen hade en traktor kommit och skött i morse. Vem som nu hade beställt den, K-E var det i varje fall inte. "Men är du misslynt då?" frågade jag.

Nej... egentligen inte. Men lite grann måste han ju få klaga ändå. 

 

22. dec, 2013

Tar in julgranen, riktar den i foten, häller på vatten och hoppas att den börjar dricka. När Rune och L kommer hem från Pingstkyrkan sätter jag på ljusen, för det är alltid min uppgift. Sedan får han hjälpa M efter bästa förmåga med att klä den med röda bollar. L sliter sig från tv:n - eller om det nu var mobilen - och hjälper också till.

"I år tar vi bara röda bollar", säger M, och vi håller med, det behövs inte mer. Själv tar jag kort, en hel rad, hoppas åtminstone något blir bra. Det är en fin gran i år, och givetvis en fin liten pojke.

Senare, på kvällen. Jag har läst högt en stund ur senaste deckaren, en av Unni Lindell. "Ska vi ha lite ostkaka?", undrar M, "Javisst", svarar jag, och tar fram ur kylen. Kakan, hjortronsylt, och grädde. "Visst vill du ha den varm, men inte sylten?" "Ja just det".

 

"V. Lillträsket 16/7" står det på syltburken. Ja, det var den dagen när jag dessförinnan lyckades gå vilse. Men tack vare mobilen och ett nummer på ett älgtorn hittade vi (Doris var också med) hem igen. Dvs jag kunde ringa, först till bybon Ulf, sen till jaktledaren Janne, och med hjälp av hans älgtornskarta komma rätt.

Och sen gick jag alltså från vägen genom skogen till Västra Lillträsket. På den lilla holmen alldeles intill sjön, en koncentrerad yta där det någon gång vart femte år kan finnas rikligt med bär. Och - i sommar var det så. Förtreten över vilsenheten snart bortglömd annat än som ett lustigt minne.

Och nu burken ett soligt minne, på årets mörkaste dag. Vi tänder granen, den är fin, och vi väntar på solen igen. Två dagar före jul äter vi ostkaka, och jag lägger på i kaminen, och skriver denna text, och ska se om det blev någon fin bild i kameran.

 

 

21. dec, 2013

Arbetade man som jag i mer än 30 år som psykolog borde man ju själv ha lärt sig en del om det man försökt hjälpa andra med.

Så enkelt är det inte. Även en människa utbildad på självkännedom kan vara "sin egen fiende".

 

Förnuftsmässigt vet jag att det är onödigt att lägga energi på att gruva sig för något som ska hända. Anspänning inför en viktig uppgift må väl vara hänt. Men ibland går det till överdrift. När vi ska iväg på en resa känns det alltid besvärligt innan vi kommit oss iväg. Om jag ska klara av något praktiskt likaså. Gå på stan och julhandla, ja det lilla projektet hör också till den här kategorin.

Ibland blir det så uppenbart fånigt. Jag köpte en påse med gummiringar för att förbättra upphängningen av avgasröret på vår Audi, besiktningsmannen hade vänligt påpekat att det fattades ett par sådana.  

Det tog ungefär ett par veckor för mig att ta itu med detta. När jag väl kommit mig ner på golvet i garaget - i och för sig lite kallt och fuktigt - gick det på max fem minuter att klämma dit dem.

 

Den enda fördelen med denna typ av fånerier är att när det väl är gjort kan jag också känna mig glad för til synes lite och ingenting. För nu har jag ju faktiskt fått dem på plats! Elelr gjort bort julhandeln, eller till och med skrivit om det hela här i kalendern...

 

20. dec, 2013

Flitiga fingrar nästan alltid i gång...