1. dec, 2013

Flugfångarremsan

Jag ville hellre ta söndagspromenaden med min kompis Micke än att se barnkören siom L skulle hjälpa till att leda i Pingstkyrkan. M fick alltså nöja sig med att åka till kyrkan ensam, på det sättet kunde jag även i lugn och ro sjunka ner vid Vintersportsöndagen på tv:n och beundra Charlotte Kalla och hennes medtävlerskor.

Men sen var julefriden slut. Jag förväntades följa med på Julmarknaden på Nordanå. Det var bara det att när vi kom dit hade vi fått detta om den så kallade bakfoten. Däremot var det förstås skyltsöndag längs Gågatan och på Torget, Möjligheternas torg som det kallas i vår lilla stad.

Vi huttrade i snålblåsten; allt var sig i övrigt också likt med barn som skulle försöka dryga ut klasskassan med att sälja knäck och hembakta bullar. Men snart ville M se på en klänning på Indiska, och så fick jag till ett besök inne på bokhandeln, den enda affär där jag egentligen känner mig helt hemmastadd och trygg.

Jonas Fahlman hade sänkt priset med en hundring på sin bok om Skelelfteå AIK:s väg till SM-guldet i vintras, så nu kostade den "bara" 399. Och hade vi varit där mellan 12 och 12:45 hade han och Bert Robertsson, vår numera riksbekante andretränare, även signerat den för det priset.

 

Ja, så hämtade vi var sin gratis liten sandsäck som Länsförsäkringar delade ut. Med dessa stenhårda knyten i nypan eller över axeln tågade vi tillbaka till parkeringen uppe vid järnvägsstationen.

Det hade känts bra att hitta en ledig plats där, men desto sämre när jag nu hittade en remsa som närmast påminde om en rulle flugfångare från min barndom på vindrutan. Det tog någon sekund innan jag fattade att den inte var någon konstig reklam, utan ett vittnesbörd om att Q-park inspekterat min instrumentbräda och funnit den slät som ett plommon.

"Jag tänkte att det är avgiftsfritt på söndagar", gnydde jag när jag visat den för M, som stannat med sandpåsarna ett stycke närmare kommersen för att slippa gå hela sträcklen till parkeringen. "Ja, och inte tänkte jag på att det inte är kommunens parkering heller numera", fyllde hon i.

 

Så när vi kom hem var det bara att svälja förtreten. Jag slog på datorn och förde över pengarna så snart jag tagit av mig ytterkläderna. Sen eldade jag upp flugfångarremsan när jag försökte göra upp eld.

Då kändes det lite bättre igen, enligt devisen: "Det som inte syns finns inte". Men visst kunde jag ha använt de 400 till något annat i stället. Till exempel boken om AIK...

 

(Och fotot då? Ja det får hänga med bara för att det är vackert. Men det har inte ett dugg med det här jag skrivit att göra)