8. dec, 2013

Kusinerna - och min bror

 

K-E, min bror, ringer. Han är pratsugen och jag hör att han blir besviken bara för att jag vill vänta tills jag ätit min middag som jag precis värmt i mikron.

Men sen får han bre ut sig, jag tror det blir nästan en timme. Han konstaterar även att jag är bättre på att prata med honom när jag själv får ringa upp. Och det kan ju vara sant.

Mot slutet säger han att han egentligen inte hade "nåt nytt" att komma med idag. Men det har han. Det visar sig att ännu en av mina kusiner har dött. Ragnve, som bodde i Stockholm hela sitt vuxna liv. Hon såg bra ut, nästan som en filmstjärna tyckte jag när jag var liten och samlade på bilder av sådana.

Men nu hade hon hunnit bli över sjuttio. Och det är många år sedan jag träffade henne senaste - och alltså sista - gången. Ragnve brukade hälsa på min mamma, "moster Signe", när hon kom hem någon gång de flesta somrarna. Min mamma var egentligen inte hennes mormor, däremot var min pappa deras morbror, men Ragnve och hennes systrar kallade henne så. De tyckte alltid det var roligt att träffa henne.

Ragnve hade ett helt fotbollslag av syskon. En annan av dem, Mats, dog också för en tid sedan. Han hade jag inte heller träffat på många år, trots att han bodde betydligt närmare, i Vilhelmina.

Alla i den syskonskaran var betydligt äldre än jag. Den yngsta, Anita, har också fyllt 70. Henne träffade jag på faster Bettys begravning i fjol. Där berättade hon vid kaffet om släktforskning hon sysslat med.

 

Släktförhållanden är ju också den tråd som håller ihop tv-programmet "Allt för Sverige", som avslutades för säsongen nu i kväll. Vinnaren fick träffa sin släkt i Sverige. Alla tog emot henne med glada miner och lyckligast var segrarinnan själv, Lori. Men även alla andra som varit med uner seriens gång intygade ofta vilken upplevelse det varit. Ibland även tårögda av rörelse.

Ja, de flesta har nog ett behov att veta mer om våra rötter. Kanske än mer för de vars kunskaper om detta legat i träda, som när ens förfäder utvandrat, ibland under mycket strävsamma omståndigheter.

 Kanske också att det behovet växer fram först med åldern. Men givetvis är det viktigast med de som står en riktigt nära. Som för mig och min kvarvarande bror K-E. Ensam kvar på hemgården, med allt mer sviktande kroppskrafter, men ibland "pratsjuk" som en humla...