22. dec, 2013

I väntan på solen

Tar in julgranen, riktar den i foten, häller på vatten och hoppas att den börjar dricka. När Rune och L kommer hem från Pingstkyrkan sätter jag på ljusen, för det är alltid min uppgift. Sedan får han hjälpa M efter bästa förmåga med att klä den med röda bollar. L sliter sig från tv:n - eller om det nu var mobilen - och hjälper också till.

"I år tar vi bara röda bollar", säger M, och vi håller med, det behövs inte mer. Själv tar jag kort, en hel rad, hoppas åtminstone något blir bra. Det är en fin gran i år, och givetvis en fin liten pojke.

Senare, på kvällen. Jag har läst högt en stund ur senaste deckaren, en av Unni Lindell. "Ska vi ha lite ostkaka?", undrar M, "Javisst", svarar jag, och tar fram ur kylen. Kakan, hjortronsylt, och grädde. "Visst vill du ha den varm, men inte sylten?" "Ja just det".

 

"V. Lillträsket 16/7" står det på syltburken. Ja, det var den dagen när jag dessförinnan lyckades gå vilse. Men tack vare mobilen och ett nummer på ett älgtorn hittade vi (Doris var också med) hem igen. Dvs jag kunde ringa, först till bybon Ulf, sen till jaktledaren Janne, och med hjälp av hans älgtornskarta komma rätt.

Och sen gick jag alltså från vägen genom skogen till Västra Lillträsket. På den lilla holmen alldeles intill sjön, en koncentrerad yta där det någon gång vart femte år kan finnas rikligt med bär. Och - i sommar var det så. Förtreten över vilsenheten snart bortglömd annat än som ett lustigt minne.

Och nu burken ett soligt minne, på årets mörkaste dag. Vi tänder granen, den är fin, och vi väntar på solen igen. Två dagar före jul äter vi ostkaka, och jag lägger på i kaminen, och skriver denna text, och ska se om det blev någon fin bild i kameran.