När Arsenal kommer till Jämtland!

 

Östersunds FK har lottats att spela Europa League mot storklubben Arsenal torsdag 15 februari - och vi tänder på möjligheten att kunna se denna match på plats. Alternativt att resa till London en vecka senare. 

 

Först får jag för mig att det senare alternativet skulle kunna vara bättre. Arsenals arena Emirates rymmer 60 000 åskådare, eller om det nu är 65. Jämtkraft Arena tar in drygt 8 000. Men att resa till England kostar flera gånger mer. Jag gör ett överslag för flyg, hotell, biljetter, övriga omkostnader och hamnar på runt 10 000 kr/pp eftersom vi skulle vilja stanna två nätter när vi ändå är där.

En annan tänkbar hake är ju om Östersund skulle förlora hemmamatchen. Då är ju oddsen inte så stora att de ska ha någon chans borta heller. Inför mötet i Jämtland mitt i smällkalla vintern, kan alla traska dit med lika stora förväntningar som om det skulle vara vilken match som helst.

 

Så då backar jag bandet och bokar hotellrum i Östersund. Jo, det lyckades. Om än sedan jag svamlat till det och bokat som om hemmamatchen spelas samma dag som bortamatchen, vilket gjorde att det vid den upptäckten inte längre fanns något husrum ledigt närmare än drygt tre mil från Storsjöns pärla.

Nåväl. Ta sig dit gör vi med bil, de tre extra milen kan väl göra detsamma, vi har ju i vilket fall täbnkt sova över två nätter vilket gör ankomst och avfärd till både boendet och matchen mindre pressat.

 

Återstår så biljetterna. Efter diverse sökande visar de sig inte släppas förrän om en dryg månad och då i tre steg. Först till supporterklubben, därefter till övriga medlemmar, sist till alla andra. Kanske man skulle bli medlem? 200 kr per skalle vilket tycks krävas för var och en av oss för att komma i fråga för var sin biljett.

Nå. Även där kan vi vänta med att bestämma oss till i januari. Ett är säkert, förmodligen kommer antalet medlemmar i den kometartade föreningen Östersunds FK att stiga en hel del innan dess...    

(tisdag 12 december 2017)

Tänkbar bostad för oss två nätter i februari - för att se fotboll i Östersund!

Några tankar om #metoo

Besökte bilprovningen i dag. En yngre kvinna tog emot. Samma som när jag var dit med vår andra bil för någon månad sedan. Det är stadens minsta företag inom bilprovning, därför kan inte mer än en bil testas i taget. Troligen är det bara hon som just nu sköter den uppgiften.

Hon var glad och tillmötesgående, visade på ett enkelt men tydligt sätt vilka fel hon hittat men som inte behöver besiktigas på nytt. Gav råd om vilket som var angelägnast att laga och vilka som kunde vänta. Nästa kund väntade redan i den lilla kaffehörnan, schemaläggning en var tjugonde minut. "Hinner du få dig något kaffe själv?" "Nej", skrattade hon, "det får vänta". 

 

Innan det blev min tur satt jag och sörplade i mig en egen kopp. En annan ung kvinna hade nyss lämnat ifrån sig sin bil. Vi kom i samspråk, och hon berättade om att det var hennes allra första besök och lite om den bil hon skaffat sig. Vi hann även prata försäkringspremier, att hon eventuellt skulle flytta till Göteborg och en del annat. Ett glatt leende när hon var klar och godkänd och så fick jag ett "lycka till" när hon gick ut. Jag hann önska henne detsamma. 

När jag var i hennes ålder hade jag lätt att förälska mig i tjejer. Men jag var blyg och det dröjde innan det blev något på riktigt. Däremot har jag nog alltid haft ganska lätt att prata med kvinnor. Inte minst på de jobb jag hade innan jag blev pensionär.  Några gånger, när blygheten väl började vika, har det dessvärre dragit iväg för långt. Jag har haft några förhållanden med andra kvinnor än den jag är gift med och det har givetvis inte varit så bra. 

 

Däremot har jag vad jag vet inte betett mig uppenbart illa mot någon kvinna på annat sätt än vid otroheten. Vilket jag tror har en del av sitt ursprung i en respekt för min egen mamma och andra i hennes levnadssituation. Hur de kämpade för brödfödan, men ändå ofta lyckades göra detta med samma chosefria och egenskaper som hos dem jag mötte på bilprovningen.

Jag har heller inte haft någon fadersfigur som betett sig uppenbart illa. Min egen pappa var inte så psykiskt närvarande, han hade så mycket han gruubblade på och var inte så psykiskt stark som mamma. Men han slogs aldrig, och han drack aldrig alkohol. Blev han ilsken kunde han svära en ramsa eller två. Någon gång med skällsord, vilket väl har halkat ur även mig när min livskamrat och jag har grälat. 

 

Ingen människa är felfri. Men det som nu kommit fram genom #metoo-rörelsen har förmodligen en del grund i våra uppväxtförhållanden och vilka förebilder vi haft. Om vi haft någon att ta intryck av på ett positivt sätt, eller inte.

Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt eller för sent att ändra på. Vilken dumskalle som helst kan börja på nytt. Prata med klokare vänner, eller gå i samtalsterapi. Be om ursäkt för det man ställt till med, och i handling visa att man kan lära av sina misstag.

Då kan man, om inte förr, kanske sitta i en liten kaffehörna på bilprovningen eller var det nu råkar vara, och tänka: Ja hon var en glad och duktig tjej, och hon med, och hon och hon... Men man behöver inte antasta någon och vara så inbilsk att man inte tror sig behöva ta hänsyn till att det råkar handla om en person av motsatt kön. Utan helt enkelt vara glad att de finns. Och att de ville prata några ord även med en långt äldre gubbe.

(Fredag, 8 december 2017)

  

 

Livskamraten. I färd med att skala av en annan "älskling" hennes allt tovigare päls...

Harry Dean Stanton och tidens gång

 

 

Traskar längs snöbeklädda gångbanor med vår skällglada hund. Haltar fortfarande något, men kanske inte ens märkbart om någon skulle råka iaktta mig.

För drygt tre veckor sedan kanade jag på en stelfrusen fläck längs en stig som sluttar neråt, och ramlade utan chans undvika att höger fot kom i ett konstigt läge under benet. Det knakade till, och jag kom mig med stor möda upp och hemåt igen. Men  sjukgymnasten som jag träffat ett par gånger sedan dess ger hopp att jag snart ska vara återställd.

I morgon är det första advent, stjärnor och ljusstakar är på plats, likaså den sedvanliga utegranen. Men i år köpt på en affär, uppackad ur en påse, uppstagad med hjälp av en grön nylonlina apterad i den närstående syrenbusken. Med onda foten vill jag inte färdas omkring längre än så för att hålla traditionen vid liv.  För övrigt är den köpta minst lika fin som många av de tidigare som huggits för egen hand. 

 

Tiden går snabbt mellan trettondag och advent numera. Problemet att hålla sig på benen - det här var trdje gången på ett par år - är också en brutal påminnelse om dess gång.  Även när jag väljer vad jag läser, ser på tv eller enstaka gånger på bio påverkar det mina val.

Häromdagen gick jag på eftermiddagsfilm med pensionärsrabatt. "Lucky" med en hyfsat känd skådespelare från förr, Harry Dean Stanton. Inte för att jag minns honom , utan för att jag läst nu när jag såg en snutt på kvällsmagasinet "Gokväll" och blev nyfiken. En femstjärning recension i DN förstärkte beslutet att se den. 

Harry Dean Stanton spelade nog i stora drag sig själv när han som 90-åring gjorde rollen som "Lucky". En butter ensamvarg, med föga övers för insmickrande dösnack. Särskilt inte sedan han ramlat och slagit huvudet hemma i sitt lilla enkla hus vid randen av en öken någonstans i Västern. 

Det händer till synes inte så mycket i filmen. Men det som händer är viktigt nog. Lucky är rädd för döden, har inga illusioner om någon fortsättning, men knegar på så gott han kan i dess allt längre skugga.

Och de fåtaliga människorna i hans närhet tar också intryck. Trots butterheten, hinner han till exempel bli bjuden på kalas hos en spansktalande familj, där han fängslar alla med en vacker och känslosam sång.

Vi var bara två i salongen den här eftermiddagen. Den andre satt av för mig obegriplig anledning längst fram, själv valde jag motsatsen. Men någon publikdragande film kan det med andra ord inte vara. En kvällsföreställning samma dag fick tydligen bli tack och adjö till Lucky för Skellefte-bornas del. Och Harry Dean Stanton själv gick ur tiden den 17 september.

 

(lördag, 2 december 2017)

 

 

 

Lucky - en 90-årig buttergubbe, men värd långt fler besökare på bio än vad han tycks få.

Hur roligt är det att läsa...? Och spara?

 

Drygt tolv hundra besök på min hemsida den gångna veckan. En liten men dock uppgång. För några år sedan låg jag, av anledning svår att tolka, på flera tusen. Kanske är inte hemsidor så attraktiva att logga in på längre.

Enklare vara med i Facebook-grupper. Eller Instagram, Twitter, Snapchat och allt vad det heter. Trycka "gilla" och bli "följare". Eller producera själv, om man nu känner för det.

 Men ibland funderar jag över vad som händer med allt som skrivs och allt som fotograferas. Det mesta av detta med de moderna mobiler som man tillhör en krympande majoritet ifall man inte har vett att skaffa sig. (Jo jag är förstås en av dessa tjurskallar)

Finns det något som är värt att bevara mer än för stunden? Jo, men visst. Men hur många låter inte minst mängden bilder bara föröka sig på alltmer svåröverskådliga minneskort. 

 Själv tar jag alltså bara bilder med en gammaldags kamera, om man nu kan använda den benämningen på en kompaktkamera som faktiskt köptes för bara en fyra-fem år sedan. Men då och då väljer jag ut de jag tycker är värda att bevara och beställer vanliga - fast numera kanske alltmer ovanliga - pappersbilder.

Nej, jag har inte klistrat in i album på länge. Men vet åtminstone var de finns att rätt så snabbt plocka fram om jag vill visa för någon bekant. Och det verkar oftast uppskattat. Kanske vill de ha några själva. 

 

Min bror som dog i april förra året hade samlat på sig allt möjligt. Han slängde aldrig det som inte gick att elda upp i köksspisen. Och då menar jag ALDRIG. När vi röjt ut det mest akuta, skickat i en 20 kubikmeters container förra sommaren, hade luften så gott som gått ur oss. Men därefter har jag åtminstone tagit vara på hans album. Och suttit och begrundat foton som gett många associationer till hur livet tedde sig förr.

Kanske finns det ett värde i detta för de flesta av oss när vi börjar bli äldre? Att få perspektiv på våra liv. Man behöver ju inte grotta ner sig mer än man har lust till. Men så sent som för några veckor sedan åkte till och med min diabildsprojektor fram för första gången på många år.

Jo, den fungerade.

Och i ett av diamagasinen, från Colombia 1988, hittade en av sönerna det han sökt så länge: Ett par foton av hans fostermamma när vi befann oss i landet där han i dag söker sitt biologiska ursprung. 

För övrigt tog han, med sin mobil, foton av bilderna där de projicerats på filmduken. För att ha med sig när han återvänt dit han bor i dag. Jag är ganska säker på att det för honom var det viktigaste han gjorde under dagarna han var på besök. 

 (Fredag, 10 november 2017)

 

Min bror matar en häst med morötter. Fotot taget 2013. Ökar i värde för mig vart år som går, men det förutsätter ju att jag vet var jag sparat den.

Vi firar en pensionär

 

Matstället heter Texas Longhorn och här serveras bara kött av förnämsta slag. Barnbarnet får en egen portion med samma mat som vi, och han flinar så att de första hålen efter mjölktänderna syns som på en hockeyspelare.

Men egentligen är det hans farmor vi firar. Hon har nu gjort sitt sista ordinarie arbetspass och tagit pension. 34 år är det sedan vi flyttade hit och hon började som barnmorska. Många barn har det framfötts under hennes stadiga grepp. Flera Dagens applåd har det blivit i lokaltidningen.

Vi får våra biffar och maten tystar mun. Jag råkar haspla ur mig att ryggbiffen var lite senig när restaurangägaren undrar om det var till belåtenhet. Genast erbjuder han sig laga en ny, men efter några minuter kommer han tillbaka och jag hinner försäkra att biffen blev bättre efter de första tuggorna. 

 

Den goda stämningen vid bordet bevaras således. Barnbarnets pappa frågar om jag minns hans klasskompis från Eritrea som bodde i ett närbeläget rivningshus, numera rivet för att ge plats för det nya och betydlgit större som skymtar genom fönstret. "Jodå", svarar jag, "nog minns jag det alltid".

Att det egentligen handlade om hur jag ilsket hade störtat in i lägenheten där den tonårige invandrarpojken bodde med sin mamma och några syskon vill jag helst slippa ta upp på nytt. Hur arg sonen var när jag mer eller mindre våldsamt försökte tvinga honom med mig hem.  

Men mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Uppträdet vid min ankomst är historia. Får i stället veta att Eritrea-kompisen numera har ett välavlönat arbete, för hans bror har det dock gått betydligt sämre. 

 

Snart är det barnbarnet som förtjusar oss alla. Vips har han tuggat i sig varenda uppskuren köttbit och nu klämmer han även in en skål med glass som efterrätt. "Fint ställe ni har här", charmar han innehavaren och vi andra drar på munnarna och håller med. Kvällen är över och det är jag som betala notan, och sen skingras vi åt diverse håll. Vår yngre dotter med en fortskridande graviditet åker med den blviande pappan några mil söderut. Barnbarnets pappa ska träffa en ny brekantskap, och själv skjutsar vi barnbarnet - mätt och belåten - hem till sin mamma.

Och hemma hos oss, den nyblivna pensionären och jag, viftar Doris förhoppningfsfullt på svansen. Men från fina restauranger kan man inte ta med oss nånting hem, förklarar vi, och hon får böja sig för sådana konstiga fakta och nöja sig med en sista kvällspromenad längs de ishalkiga gångvägarna.  

 

(tisdag, 7 november 2017)

Barnbarnet Rune med sin pappa.

Insändare om en pågående rättegång

 

Förlikning skulle ge goodwill

 

Rättsprocessen om gifthanteringen i Chile rullar på. Har gruvbolaget Boliden uppträtt bristfälligt eller inte? Men handlar inte frågan också om något annat, nämligen Bolidens som det nuförtiden heter, varumärke? Och vad är det motparten egentligen kräver i pengar räknat?

På mer undanskymd nyhetsplats i Norran 25 oktober nämns att Boliden under 2016 gjorde en vinst på 1,79 miljarder. På kostnadssidan tas ett planerat driftstopp upp, det kostade 50 miljoner. Två sådana stopp skulle alltså nästan helt motsvara det totala kravet på skadestånd.

Nog förefaller det nära till hands att betrakta detta som småpengar i sammanhanget? Räknat på vinsten förra året, skulle den fortfarande ha varit 1,688 miljarder.

 

Visst är det bra att vi har ett ekonomiskt stabilt storföretag som gett och ger Skellefte-bygden livskraft. Samtidigt är det som brukar kallas goodwill också viktigt, exempelvis vid insatser som sponsor av idrott och annat som ger människors tillvaro guldglans.

Ett i mina ögon jämförbart exempel är Vattenfalls agerande vid vattenkraftsutbyggnaden på 50-talet. Min pappa kämpade under flera år för att få ersättning för att gårdsbrunnen sinat när vattenståndet från Umeälven började åka upp och ner. Det blev ett lönlöst fäktande mot en självklart oerhört mäktigare motpart.

 

Arica-borna har, till skillnad från pappa, juridiska ombud av annan kaliber och med massmedial uppmärksamhet.

Men Boliden skulle faktiskt också kunna dra nytta av just denna publicitet och säga: Vi kommer alltid hävda att vi gjorde vad som formellt var tillräckligt. Men vi har också råd att ge Arica-borna vad de begär, som plåster på såren för vad de faktiskt anser sig ha upplevt.

 

Stefan Holmberg, Skellefteå

 

Infört i lokaltidningen Norran 30 oktober 2017. Problemet med gruvavfallet fick medial uppmärksamhet genom filmen "Blybarnen" som visade i svensk tv för några år sedan. En av dess båda upphovsmän är själv adoptivbarn från Chile och växte upp i grannskapet där vi bodde på 80- och 90-talet.

Rättegången pågår ännu en tid. 

 

 

 

 

Fyra män och några käppar

Detta är samma gäng som på nedersta fotot under "Introducing..."
Här pågår precisering av ett hörn vid gränsen mellan det som var mitt hemställe och grannens hemman.

Vardagshjälte ringer på

Jäser i tv-fåtöljen framför fotbollsmatch IFK Göteborg-Östersunds FK. Bortalaget leder med 0-1 och som norrlännnig tycker jag förstås det är roligt att det går så bra för dem i höst. 


Då ringer det på dörrklockan en trappa ner. Doris skäller som besatt. Jag lunkar ner och möts av ett säkert jultecken. Eller snarare advents, eftersom det är mannen som alltid sålt kalendrar för handikappidrotten - som nu bytt namn till parasportföreningen. Han är själv synskadad, och nu har hans ögonsjukdom även drabbat det hittills friskare ögat så han håller på att bli helt blind. Jag gissar det är blindkäppen som stressar Doris mest.

Vi köper givetvis kalendern, som alla andra år. Pratar lite om hur hans syn förändras. Han brukar sälja runt 1000 kalendrar alldeles själv per år. "Men i höst har jag höjt ribban till 2000", förklarar han, och jag tackar för besöket och önskar honom allt gott.
För övrigt stod sig Östersunds 1-0-ledning tiden ut. Prestationer på lite olika nivåer kan man väl kalla det.

Söndag, 22 oktober 2017 

 

Dagens text...

... har fått hamna under rubriken "Mest om böcker - och kanske någon film". Även fräschat upp sidan en aning i övrigt. Hade inte lagt in någonting där på flera år. 

Detta gäller även bildgalleriet "Där växte jag upp", med många bilder där min numera avlidne storebror K-E finns med. 

Fredag, 6 oktober 2017 

Inte många soltimmar

Regnigt och grått. Nej, vädret kan vi inte påverka, bara försöka anpassa oss till. Eller söka oss någon annanstans om vi tror himlen är blåare där. Om det nu är det vi saknar.


Och det kan förstås alltid vara värre. Som där det blir översvämningar, hus som förstörs, människor som dör i orkaner och jordskred.
Men om gud hör bön, nog kunde det väl få bli lite mer solsken över norra Västerbotten några dar nu innan vintern? 

Ut med hunden måste man i alla fall alltid. Bifogar en bild av vår ljudkänsliga Doris, hon kan börja skälla redan av att råka höra ambulanssirener eller kyrkklockor som ringer in en högmässa.
Det sistnämnda tog lite tankeverksamhet innan jag begrep vad som faktiskt hade stört henne.
 
Tisdag, 3 oktober 2017

Två utslagna hjältar: Rune och Doris.

Ett brev om fossilt tidningsläsande

Finns under rubriken Tänkt och skrivet fr o m nu.


(Måndag, 25 september 2017)

Ett val som förvirrar


På söndag är det kyrkoval. Eller, om jag ska vara precisare, till dess lokala fullmäktigeförsamlingar.

Det är numera bara de som är döpta in i kyrkan som får rösta. Vilket känns logiskt, eftersom de som aktivt gått ur kyrkan inte längre betalar kyrkoskatt.
Finns även en del som inte blev döpta, men som bara för att någon förälder var medlem, fortfarande är medlemmar och får rösta.

Dit hör till exempel jag.  Vet faktiskt inte om min mamma var döpt, ej heller pappa. Men mamma var konfirmerad. Alltså borde hon också ha blivit döpt. 
Finns fortfarande kvar ett fint gruppfoto från Vilhelmina kyrka i senare delen av 20-talet. 
Där står hon. Femton år gammal. Eller sexton. Moderlös sedan tio års ålder. en händelse som också ledde till att hon blev utackorderad till andra familjer för att pappan, dvs min morfar, inte hade råd ha henne kvar hemma.

Men nu är det 2017, och de flesta barn i Sverige blir inte bortlämnade. Däremot är det långt ifrån alla som är medlemmar i Svenska kyrkan längre. Ungefär 47 procent döptes för några år sedan.
Däremot får de som är döpta rösta redan från det år de fyller 16. Hur många som nu vet detta.

Men tillbaka till mig. Jag kan väl alltså sägas ha blivit kollektivansluten till Kyrkan, ungefär som LO-medlemmar förr till Socialdemokraterna. Men jag är inte döpt, eller konfirmerad, och de gånger jag gått i en gudstjänst där det råkar vara nattvard har jag följdaktligen inte gått fram. 
Även om ingren i praktiken skulle kolla om jag är döpt, känns del fel. Som att jag ändå inte riktigt hör hemam i den skaran. Och när  är den ceremonin, eller sakramentet som det heter på kyrkligt språk, är över, känner jag mig mest bara lättad. 

Då kan jag vara med och sjunga på avslutningspsalmen igen. Ungefär som när dottern gifte sig i somras. Eller när vi skulle sjungas morgonpsalm i folkskolan. "Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud..."
Kan än idag tänka att det inte vore helt fel att nutida barn fick inleda skoldagen med den. Eller någon annan psalm. Ett ögonblick av ett slags ödmjukhet och frid.

Men rösta till kyrkofullmäktige har jag aldrig gjort. Inte heller något av våra barn, vad jag vet. 
Och frågan är väl hur länge kyrkovalen kan anses vara så pass allmänna om andelen dop bara fortsätter minska. Och hur länge pengarna från den obligatoriska skatten räcker till allt humanitärt arbete som kyrkan faktiskt utför, eller skötseln av våra kyrkor och kyrkogårdar.

Begravningsavgift är ju dock obligatorisk för alla. Även om man numera tar ytterligare en avgift för att resa upp gravstenar som håller på att ramla omkull. 
Eller, om man trots att man gått ur kyrkan vill gifta sig där, eller begravas...

Onsdag, 13 september 2017
 

Maggan och hennes kusiner besöker kyrkogården i Glommersträsk. En tradition som de håller liv i för att hedra sina anhöriga.

Snickare för några dar

 
Jag är ingen jättehändig person. Men något ska jag nog duga till att klara av.
Som att jag en tid noterat att det verkade vara dags måla om söderväggen på förrådet. 
Började därför skrapa bort färg. Men inte bara färg, utan murkna trärester följde med från brädornas nederkanter.

Så de måste bytas ut. Måste först köpa ett brytjärn, det förra försvann för något eller några år sedan. Men så fanns det jag behövde i övrigt. Fick dessutom snart uppmuntrande kommentarerna från grannar, framför allt då Ingmar, hedersmannen på nr 40. Det är han som tagit bilden till texten.

Bryta loss gick bra, krävde ingen större händighet. Nu är även andra delen av projektet klart. Köpt vita, grundmålade bräder, sågat till dem och spikat upp. 
Återstår att måla med röd ytfärg. Köpte den idag. Därefter den sista passningen av kantbräder. 
Kanske måste även dessa bytas ut, om inte annat för att panelen nu är fem millimeter tjockare än tidigare. På 47 år, dvs sedan området byggdes, hinner även sådant förändras.

Idag, precis när jag något så när passat in den sista panelbrädan, kom så en äldre man förbi som skulle lägga tidningar från Kyrkan i brevlådorna. 
Han stannade till och betraktade det hela. Visade sig själv bo i ett liknande radhus några gator bort. 
"Men där har du ett nytt projekt!" Pekade på fasaden på huset, och mycket riktigt, panelen närmast under taket ser ganska så vissen ut. Något jag egentligen varit medveten om men försökt förtränga.

Till detta måste jag hyra en ställning av stål. En stege blir för lång. Men jobbet som sådant ska inte behöva vara svårare än det jag nu håller på med. "Kanske till våren", sa jag lite försiktigt. Så får vi se om det kan bli tidigare. 
I morgon ska jag i alla fall börja färdigmåla om det är vackert sensommarväder. Det är nyttigt ha ett litet projekt för händerna när jag väl kommer mig för. 

Onsdag, 30 augusti 2017


Slutspurt med brytjärnet. Till vänster även satt upp ungefär hälften av de nya bräderna.

Minnet av en 105-åring

Cyklar hem från kolonilotten med mörka moln hängande över oss (ja, hunden Doris är förstås också med). Men vi (jag) hann i alla fall klippa gräs och plocka åt oss (mig) lite rädisor och några rovor.

Längs vägen kommer jag plötsligt och till synes slumpartat på vilken dag det är. Mammas 105-årsdag, dvs om hon hade levt. 

Nu är det dryga sexton sen hon dog och vackert så. Men varför slog mig datumet där på cykeln? Ja, kanske just därför att det var kolonilotten vi varit på.
Så här års hade även mamma bestyr med att sköta sitt trädgårdsland, med morötter och jordgubbar, och bakom huset fanns även ett land med korovor av den sort som de flesta stadsbor knappt hört talas om eller förväxlar med majrovor. 

Hon gjorde det mesta med gott humör och en positiv syn på det mesta. Försökte få tiden att räcka till allt som var roligt vid sidan om att sköta kreaturen och hemmets mer pliktartade sysslor. 
Jag har berättat en del om henne och tilllvaron på min hemgård i mina två böcker "lev och må Lille far" och "Den spikraka linjen".
Så det ska jag inte ta upp mera här och nu. Hur som helst var det en hågkomst som gjorde mig glad i hjärtat. Och när vi kom hem (Doris och jag) så skalade vi (jag) varsin rova och åt så det knakade (kanske mest hos Doris).

I den här boken har jag berättat mera om min mamma som idag skulle fyllt 105 år.

Köpa och sälja - men hur?




Jag har aldrig varit särskilt intresserad av affärer. Köpt det mest nödvändiga, men inte mer. Pröva mig fram och jämföra, nja, knappast. Men lättlurad? Förhoppningsvis inte.

Att bli delägare, och i praktiken ansvarig, för dödsboet efter min sexton år äldre bror förändrade situationen. Nu tvingades jag ta ställning till vad vi skulle göra av alla prylar, små som stora. Mycket helt oanvändbart och bara att slänga, i den mån det gick. Men när hela gården fick en hågad köpare sattes situationen på sin spets. 
Nu tvinggades vi, eller jag, bestämma. Dels priset på hela härligheten, dvs gården som sådan. Dels hur mycket av lösöret som skulle ingå, och om inte, hur vi skulle prissätta det övriga. 

En traktor och en s k betesputsare, samt en äldre snöslunga, gav en av brorsans grannar snabbt ett bud på. Det var förra sommaren, och jag accepterade tacksamt utan att ta reda på vad sakerna annars kunde ansetts värda.
Men det finns fler grejer kvar. Då gäller det också att hålla reda på om det är mer än en potentiell användare som uttryckt intresse. 
Redan där har jag hunnit ställa till det. Dvs uttryckt mig så luddigt att två personer båda tyckt sig bli lovad en pryl. 

Annonsera ut har jag inte gjort ännu. Kanske blir det inget i den vägen heller. 
Men under tiden har det dykt upp mer "egendom" än vad vi först kunde ana. Till exempel en s k timmervagn, nogsamt gömd under några granar och övertäckt med träflak och presenningar. Och - helt oanvänd, så vitt vi kan förstå under de trettio år som gått sedan året den enligt en skylt skulle ha varit tillverkad. 
Så, för säkerhets skull, har jag nu kontaktat en maskinfirma. Kanske kan de ge ett sakkunnigt förslag vad den kan vara värd i dag.

Fredag, 18 augusti 2017
    

Den här - i mina ögon väldigt anonyma - grejen kan vara en betesputsare av enklare modell än den som grannen köpte. Men går den här också att sälja?

Längst in vid fönstret

 

Vi befinner oss i restaurang Laponia-kåtan i Arvidsjaur. Sammanhanget är en årlig kusinträff på min frus sida. Den börjar traditionsenligt på kyrkogården i det lilla samhället Glommersträsk och fortsätter med medhavt fika i gröngräset vid ödegården Skavliden, där några av kusinernas förfäder en gång har brutit mark och kämpat för en dräglig tillvaro. Men i dag är regnmolnen bara en harmlös kuliss till elva personers uppehåll en semesterdag när sommaren alldeles snart ska gå in på sin sista månad.

På dammiga grusvägar kör vi sedan vidare i en konvoj om fyra. Via ett kort stopp där en annan ödegård inte längre finns kvar annat än i barnbarnets minne, och knappt det, drar vi till centralorten Arvidsjaur och en shoppingrunda på småplocksaffären Dollarstore. Själv får jag för mig att vi ska köpa en liten nalle som skyddsande till vår nyligen inköpta Volvo som visserligen haft en tidigare ägare, men bara gått 4300 mil och kan anses vara i skick som ny. 

Och därefter väntar alltså middag och hemfärd. Det är nu det livliga fotograferandet med alla smarta telefoner tar vid. Det är nog bara jag som inte har en sådan, dessutom har jag glömt min kompaktkamera hemma. Nå, jag tog en del bilder i fjol den här tiden på samma plats och med ungefär samma fotobjekt som nu, det får väl duga.
Värre är att jag från min placering längst in vid ett fönster knappt hör vilka glada samtal som utspelar sig en bit bort. Sorlet från andra anländande gäster tilltar och akustiken är minst sagt öronbedövande, föga hjälper mina medhavda hörselapparater därvidlag. 

Men vi hade tur med vädret. Nu skvalar regnet ner utanför den moderna kåtan. Efter kaffet är det dags att bryta upp, alla mer eller mindre rusar till sina bilar. Kanske ses vi igen nästa år den här tiden. Om hälsan och ödet så vill. 
Äldsta deltagaren de båda senaste åren har varit ett av två kvarvarande syskon i generationen före min fru. Den andra, en syster, bor dock så långt bort att det inte vore realistiskt att finna henne här. 

Bilen går som ett spjut genom glest trafikerade och bedodda vidsträckta marker. "Här skulle jag absolut inte vilja bo", säger min fru, vilket kan tyckas hjärtlöst, men så handlar det om en ort som passerade sin höjdpunkt när den var snudd på knutpunkt för trafiken på Stambanan men där tågen inte ens stannar till längre.
Och så är vi hemma och kliver ut. Nallen, eller om det nu är en kanin, ligger helskinnad i hundburen där den fått göra vår tredje medföljande familjemedlem Doris sällskap. Måtte den bidra till många lyckliga mil med vår nya bil där min fru redan lärt sig lägga upp spellistor på Spotify och kan använda telefonen för samtal hands-free. 

Tisdag, 1 augusti 2017

  

Man kan hedra sina förfäder på olika sätt. Ett är givetvis att samlas kring ett par gravstenar som ännu prytts av en rejäl samling somamrblommor.

Lästips

Den här sidan börjar vara alldeles för lång, ungefär så lyder en varningstext när jag klickar mig hit.


Så idag har jag placerat mina funderingar under rubriken "Tänkt och skrivet". 

Vi backar alltså bandet någon vecka. Till brudparet som precis vänt sig ut mot livet som gifta. Om hur det startade kan du läsa
under "Tänkt och skrivet".

Din rubrik

Östersunds FK är ett fotbollslag som för sex år sen spelade division två-match  mot Skellefteå på Norrvallas gräsplan. Jag tror de vann med 3-0, men ingen skulle då kunnat förutse att de i går kväll skulle vinna med 2-0 mot det turkiska topplaget Galatasaray i en cupmatch hemma vid Storsjön. 


En stor del av förklaringen handlar tydligen om pengar. Någon med stort intresse för fotboll har vad jag förstår satsat stort ekonomiskt på att sätta ett klubblag på den här nivån på denna förhållandevis vita fläck på fotbollskartan. En engelsk tränare, och ett antal spelare med utländsk härkomst och hyfsade förutsättningar, köptes in och fann sig till rätta i staden. Till vidare är de fortfarande stommen i laget, men framgången kan troligen sporra även lokala talanger att satsa på sporten.

Givetvis kan det bli stryk med större siffror i Istanbul. Troligen vinner inte Östersund heller allsvenskan. Men för en kväll, eller en säsong, har hela staden fått något att glädjas åt, ungefär som när Skellefteå AIK vann två SM-guld i ishockey åren 2013-2014. För sådan är idrotten, den är inte helt fö rutsägbar, och den kan gjuta mod i en hel bygd.  

Fredag, 14 juli 2017

Framgång stavas ofta pengar. Eller?



Midsommardagens morgon påminner om nyårsdagens, allt är så tyst och stilla när jag kommer ut på hundrundan fastän klockan närmar sig nio. Många är troligen inte ens hemma utan ute i en stuga någonstans, kanske vid havet eller en sjö. 

 
Jag erinrar mig, vad jag tror, vår enda midsommarafton på en campingplats. 
Vi och en annan familj som umgicks ibland efter att ha haft ungefär samma historia med införlivandet av adoptivbarn. Det spöregnade och den andre mannne skulle försöka få liv i en grill utanför förtältet til lderas ekipage. Förmodligen stod jag där med ett paraply över honom utom just när jag backade för att ta fotot.
Efter en olycklig träta för snart sex år sedan umgås vi inte längrre. Kan också spela in att barnen blev så pass gamla att de fått egna liv med andra intressen.
Men minnet av midsommarhelgen i blötan kan givetvis få mig att dra på munnen när det nu poppade upp i medvetandet.


Annars hade jag tänkt skriva om något helt annat. Läste gårdagens DN vid morgonfikat, däribland ett reportage om ett par unga människor, en kvinna och en man, ute på varsin löprunda en till synes helt vanlig morgon i en av Stockholms förorter. 
Deras vägar råkar korsas där den unge mannen blivit ligande med et akut hjärtstopp. 
Den unga kvinnan har lärt sig lite grann om hjärt-lungräddning och rycker fram för att försöka återfå honom till livet. Någon annan ringer 112 och när ambulansen relativt snabbt kommer fram och tar över har insatsen gjort skillnad. Mannen överlever, utan men.  

Faktum är att jag får tårar i ögonen när jag läser detta. Sammalunda med ett reportage för några veckor sedan i vår lokaltidning Norran. En fantastisk historia om en man på väg ut på fisketur i en liten båt förankrad i närheten av en dammlucka som just då släpper igenom forsande vatten. 
Han är van vid situationen, åkt ut med båten många gånger på samma ställe. Men nu  går något snett när fiskaren ska komma iväg, den dras in i strömvirvlarna mot dammen och igenom. 

Den fiskaren skulle med all säkerhet ha drunkat om inte två män från varsitt håll råkat uppmärksamma vad som hänt. 
Båda tar, var för sig, sekundsnabba beslut om att försöka rädda honom. Tar sig nerför den strida strömmen, ser den nödsatte delvis försvinna under vattnet. 
Där de möts får någon av dem syn på en halvt överväxt livboj vid ett träd. Lyckas få loss den, och den ene stannar på stranden och håller linan som den andre simmar ut med. 
Efter ett par hektiska minuter lyckas han bärga den drunknande fiskaren och kan med den andre hjälp ta sig upp igen.    


Båda historierna handlar om vardagshjältar som inte tvekat att ingripa. Även här blev jag så rörd. Historierna i sig, och bilderna från när undsättarna och de räddade åter träffas, talar ett så tydligt språk. Osjälvisk beslutsamhet kombinetat med en akut rådighet. Två oslagbara egenskaper som ibland kan utgöra skillnaden mellan liv och död. 

Jag tror att vi alla behöver hjältar, inte bara akut i egen eventuell nöd, utan också för att upprätthålla tron på människans inneboende resurser. Det här är enkla men kristallklara exempel på hur sådana kan tas i bruk från ena sekunden till nästa.

Lördag, 24 juni 2017


I fjol den här tiden kunde nog ingen heller ana att vår dotter Linnea skulle stå brud ett år senare. Men så blev det. I Lövångers kyrka lördag 8 juli.

Vårt behov av hjältar

"Vi lurar små barn, vi lurar små barn/ på deras veckopeng"... Hur många har inte hört den plingplongande melodin när skåpbilen som säljer glass och lite annat kommer farande i det ena bostadsområdet efter det andra.

Och så stannar den till, slår ännu ett pling plong, men ingenting händer. Ingen kommer fram för att handla. 
Och så åker den iväg igen, för att följa den rutt den förväntas beta av enligt en tidtabell. Deprimerande borde det kännas, men givetivs trubbas den av som har ett sådant jobb. Och försöker hitta sig ett annat jobb efter ett tag.

Eller är det jag som misstar mig? Sälja måste de ju göra, annars skulle väl verksamheten inte finnas.
Jag vet i alla fall bara ett ställe där jag ibland brukar gå fram till skåpbilen. En yngre kille eller tjej kommer ut och fäller ner bakluckan så jag kan välja vad jag vill ha. Och kanske säger jag att det är imponerande att de hittat dit. 
Jag syftar alltså på den krokiga och guppiga vägen till vår stuga. Med ett kundunderlag på tre hus, varav två sommarstugor. Då kan det vara roligt handla. Åtminstone om det är en varm sommardag, som gjord för att bada och äta glass.
 
Måndag, 12 juni 2017

Lilla Athena, nästan ett år, tar sina första trevande steg ut i världen. Också ett exempel på livskraft och beslutsamhet.

Tröstlöst jobb?



Frun läser Norran vid morgonfikat, och utropar "Men är det här N?"
Jo, det kan inte vara någon annan. Det är hans dödsannons. Två veckor sen det hände.

Vi var stuggrannar, han bodde där före oss, året runt. Jag kan så lätt höra hans röst eka mellan husen när han sitter på sin lilla altan och pratar i telefon.
Sommaren som skulle alltså skulle bli hans sista hade han det inte lätt. På många sätt. Men han var fortfartande alltid snäll, inte minst mot Doris, vår hund. Hon kutade alltid över och fick skinka eller korv när vi kom dit. 

Vi umgicks egentligen inte, inte mer än att vi delade lite verktyg, eller lånade saker av varandra. Och så pratade vi med varandra ute på någon av våra tomter, som grannar kan göra, om stort och smått. 
Men i vintras sålde han sitt ställe, till ett yngre par. Själv var han egentligen inte så gammal heller, hade fyllt 50 i fjol höstas. Skojade lite galghumoristiskt om detta strax dessförinnan, konstaterade att även han började bli äldre och sliten. 

Vad det skulle bli av honom sen han flyttat visste han inte. Men nu vet vi. 
Kanske försöker jag nå hans pappa, som jag träffade som hastigast några gånger. för att höra vad som egentligen hände.
Ledsamt känns det i alla fall.
Egentligen hade jag tänkt skriva om ett besök på egna hemstället i veckan som var. Men det få anstå just nu. Rubrikens första halva kan avhandlas senare. 

Lördag, 3 juni 2017

Gamla kojor, nya besked

Vädret har vrenskats och vrängt, så sent som natten mot söndagen medan schlagerfinalen avgjordes snöade det för fullt när vi åkte hem från en inflyttningsmiddag hos dottern i Lövånger.

Dagens cykeltur, försöker cykla så mycket jag kan just nu då det smärtat i ena knät snart två veckor, tog en väg förbi kolonilotten.
 
Jag har flera gånger ångrat jag tog på mig sekreterareposten i föreningens styrelse, har redan missat flera sammanträden och däremellan praktiska åtaganden som inte alls handlar om att bara skriva protokoll.  
Men hur som helst fanns där några tappra själar som börjat påta i jorden. Samtidigt som ett istäcke ännu låg kvar i skuggan på det angränsande elljusspåret.

I övrigt kunde jag varit på väg till Umeå just nu. Frestades av en uttagning till Postkodmiljonären som äger rum på ett hotell där i kväll. Anmälde mig också via mejl, men lade till att jag ville försäkras om en plats för att inte åka 25 mil t/r i onödan. 

Något svar har jag inte fått, på hotellet visste man inte hur uttagningen ska arrangeras, tidningen i Umeå hade inte heller fått tag på någon ansvarig (för övrigt ett stort amerikanskt filmbolag vars telefonmeddelande om anknytningar vid den svenska enheten lästs in på engelska).

Så nu stannar jag hemma och inväntar kvällens VM-hockey som tröst. Och när jag öppnade dagens post fick jag ett slags tröstpris som från ovan. 
Hade gjort en skadeanmälan efter min olyckliga snubbelolycka med huvudet mot en asfalterad tennisbana i juni 2015, vilket nu godtogs motsvara ett 5 %-igt varaktigt handikapp p g a den hörselnedsättning som alltid besvärat mig sedan dess.

5 % motsvarade 22 400 kr med åldersavdrag. Tja, kanske hade jag kunnat vinna mer om jag kommit med i heta stolen hos Rickard Sjöberg. 
Men nu får det bli som det blir. Man kan inte vinna allt här i världen. Och redan för 20 år sedan i Jeopardy blev det bara en övernattning på pensionat i Dalarna som tröstpris.

Torsdag, 18 maj 2017 

N brukade ibland låna vår lilla bastu nere vid sjön. Ja, egentligen var det bara han som använde den både den här sommaren (i fjol) och flera dessförinnan.

Våren på darriga ben


På väg ut på morgonpromenaden med Doris. Ser en pickup lasta av fönster i andra änden av längan. Nej, det stämmer inte. Han lastar på. När jag kommer fram ser jag adressen på fönstren: Gatunumret är rätt, men namnet fel. Han skulle till granngatan. Vilket bekräftas av föraren som precis gått in i bilen och nu kommer ut  igen. "Gps:en lurade mig", är hans förklaring.
 
Jo, så kan det vara. Själv har jag alltid gillat läsa kartor. Men det kräver också uppmärksamhet. Som på återvägen till Krakow från bilturen genom Slovakien in till norra Ungern i fjol våras den här tiden. 
M satt därbak, skulle hålla koll på gps:en men var sömnig. Kalle körde just då, och jag erbjöd mig villigt ta över med min traditionella bilkarta. Under tiden surrade vi på om allt möjligt för att hålla oss vakna. 
Egentligen skulle vi ta en annan väg på tillbakafärden. Men plötsligt kände jag igen mig. Vi hade kört för långt och hamnat på den vi tagit söderut. Och M hade somnat och  hade inte kunnat uppmärksamam oss på detta. Eller, rättare sagt, mig. För Kalle litade ju på kartläsaren.

Det blev en omväg på närmare tio mil för att ta oss till Krakow igen. Det var på minuten vi hann lämna tillbaka hyresbilen innan utmätt tid.
Så, varje system har sina brister. 
 

Så här grant var det i kolonilottens hallonbuskar i somras.

Teknik på gott och ont

 
 

...sysselsätter sig med frågor på nivå: Franska presidentvalet, kämpar jag - som givetvis de flesta! - med vardagens, eller i detta fall söndagens, små banala förtretligheter.


Som exempelvis att göra sitt vårliga intåg i sommarstugan. Därvid medförandes obligatorier som att koppla ihop de vinterseparerade vattenledningarna så att innehållet i var och en nu når sitt normala mål utan mankemang. 
Eller, det mer sporadiska gisslet att byta ut en toalettstol som p g a rostig vattengenomströmning och allmänt slitage behövde pensioneras.
Båda uppgifter som förblev halvt lösta i fredags. Till den ena behövde jag en ny s k vinkelkoppling, då gängorna på den dittills varande föreföll vara alltmer (får man säga det?) ur gängorna. 
Till den andra återstod bland annat att aptera våtrumsbaserat silikon och att skruva fast möblemanget.

Nu var jag utrustad med vad som visade sig vara fel dimension på kopplingen. Alltså måste jag låta kopparrören bli hängande lösa tills jag i bästa fall får byta till en ny. Men för att ändå göra nytta tog jag itu med toastolen. Nyfiken på om den fungerade kopplade jag på vattnet. 
Jodå, det brusade som det skulle. Fast inte bara från toastolen utan även inifrån köket. Eller för att vara mer specifik: rakt ut i köket.  "Sprutt i handen!", som Jonas Gardell skojade till det om en helt annan sorts dusch i den scenshow vi Skellefte-bor kunde bevittna så nyss som igår kväll (enligt reklamen dessutom den allra sista föreställningen av hans minnen från 30 år).
Så, det vara bara att torka upp en 10-15 liter helt onödigt vatten från golvet. Och innan jag försökt förankra och täta klart runt toastolen, hade jag nog nästan lika myckret silikon på händerna som där den egentligen borde befinna sig.

Och, för att dra ut denna episod till något allmängiltigt: Mitt liv består av en teoretisk del och en praktisk. 
Den teoretiska har sällan varit något stort problem. Den praktiska har nästan aldrig varit något annat. Alltså något annat än en stort problem. 
Som min granne och namne Stefan sa, när jag vissen och hungrig stötte ihop med honom vid hemkomsten:  Vi kan träna 10 000 gånger för att bli bra på något. Men saknas talangen är det nog ändå inte lönt. Hjärnvindlingarna formades en gång för länge sen för att vi skulle träna mer på det vi redan visat oss vara bra på. Det vi inte hade talang till kom att hamna mer i träda. Och därmed kan vi aldrig komma i fatt.

Nu kan detta låta pessimistiskt. Men grannen jobbar faktiskt som karriärcoach så han borde i så fall veta bättre. Jag fick hur som helst beröm för att jag inte gett upp helt. Dvs, jag fortsätter att försöka klara av åtminstone en del av vardagens prövningar utan att helt ge upp.
Och om detta har jag nu skrivit en hel spalt här. På en så där fem-sex minuter.
 
Söndag, 7 maj 2017   

Inne i själva Krakow klarade vi oss i alla fall med en vanlig stadskarta.

Medan världen i övrigt...


Har flera gånger på senare tid läst eller hört kommentarer att påsken är en mer avslappnad helg att fira än jul, nyår eller midsommar. 
Och ok, ritualerna är få eller inga, åtminstone i det avkristnade samhälle som brett ut sig alltmer. Möjligtvis bara seden att barn klär upp sig till påskkäringar, ringer på hos grannarna och samlar godis.

Men en avslappnad helg? Nja, beror på hur man ser på det. På ett helt annat sätt är kanske påsken snarare den mest krävande långhelgen. 
Det är då städerna utryms och ligger nästan ödelagda. 
Alla ska bort. Resa till fjällen eller någon annastans, en stuga i ens närhet kan också få duga.
Och så har det varit i många år. Själv avskydde jag skärtorsdagen, och i viss mån långfredagen, när jag växte upp.

Vi bodde längs den väg som numera heter E 79 och ibland benämns Blå Vägen. Redan på den tiden - och nu pratar vi fasktiskt 60-talet! - gick ett lämmeltåg av bilar i riktning västerut, dvs mot Tärnafjällen. 
Hemma hos mig försökte mina anhöriga ta det med en axelryckning. Varför måste alla behöva jäkta dit upp, dra stora släpvagnar med snöskotrar och skidboxar på taken? Och sen skulle samma lämmeltåg tillbaka på annandagen. 

Men nog sved det ibland i pojkhjärtat. Kanske hade det varit roligt att åtminstone någon gång fått göra samma resa själv?
När jag själv blivit vuxen, flyttat hemifrån och bildat familj, hade jag avgörandet mera i egna händer. Ibland,  men ändå inte så ofta, har vi rest bort över påsken. 
Men nu, när vi själva börjar bli till åren, är sannolikheten klart större att vi stannar hemma. Om inte annat för att vi sedan närmare 20 år tillbaka disponerar en fjällstuga vecka 17 varje år, som då får ersätta en eventuell påskresa.

Det är under de förutsättningarna vi blir vittne på hemmaplan. Vittne till hur ödelagd staden känns där vi bor. Och på nytt är jag säker på att många känner sig lite modstulna att de inte har råd, eller av andra skäl möjlighet ansluta sig till dem som flyr bort - och sedan jäktar hem igen?

Långfredag, 14 april 2017

Athena, snart ett år, håller på att testa sina talanger. Doris övervakar.

Påsken - den bästa högtiden?

 
Skriver inte dikter så ofta. Men sömnlös i morse totade jag ihop en vers som du hittar under fliken "Dikter".

Man kan packa in i bilen av många anledningar. Här en vårbild från 2016. Barnbarnet Rune ska iväg med farfar och farmor på en liten tur.

Ny liten dikt

Efter en utlandsresa kan man för någon dag eller två se sin egen invanda miljö i ett annat ljus. Vi har fått en konkret bild av hur tillvaron kan vara radikalt annorlunda i ett annat hörn av världen.

Ett sådant exempel kan vara landet vi besökte första halvan av mars. 

 

Kuba, ett luggslitet ideal

 

(här har tyvärr ett stycke fallit bort när jag skulle höja teckenstorleken ett snäpp. Lite vitsigt kan man säga att själva texten blev lika sliten som landet i fråga)

 

...där turismen måste hållas upp och helst öka, till och med amerikanarna har fått bygga några nya hotell och fler tros vara på väg.

Men enpartiväldet råder fortfarande. Att tycka fritt är riskfyllt, åka utomlands en chimär, om du inte är läkare eller idrottsman. En tobaksodlare tillåter sig dock skoja om sina inkomster. ”Jag får 20 procent, staten tar 90”.

Che Guevara står ännu staty, Castro har tydligen sagt han inte vill. På ett foto råkar det fastna en rad med hästar som kommer lommande mot stugbyn där vi har övernattat. Först när jag kommer hem och granskar fotot blir jag varse hur magra de egentligen är. Det känns ledsamt att se.

Torsdag, 6 april 2017


 

... och en text om Kuba



Fick i vintras en förfrågan av en före detta kollega på mitt gamla jobb att ställa upp som läxhjälpare på en skola. Dvs att åka ut dit och stötta barn innan de lämnar skolan för dagen med sina hemuppgifter.

Första gången gick det hyfsat bra, andra likaså. Två flickor i 9-10-årsåldern som med lite draghjälp tog sig hyggligt igenom det som skulle göras. 
Nog för att den som hade med sig några papper med matte tyckte hon borde få använda miniräknare, men det gick något så när även utan, och enligt min mening var ju det poängen med att vi satt där.

Så kom jag dit igen i dag, någon månad senare. Tre tjejer flamsade och tycktes inte veta vad de ville. Ledarna försökte strama upp det hela och sätta dem med varsin läxhjälpare. Den som jag skulle ta hand om trilskades, jag ville veta varför. Hon påstod "han" (=den där gubben) hade dålig andedräkt... Det tycktes nämligen vara hon som inte fick ha räknedosa vid första tillfället!

Nå. Ledarna lät sig inte störas av detta, hon skulle sitta med mig, end of discussion. 
Demonstrativt motvilligt plockade hon fram frågorna och en penna med ena handen, den andra satte hon för munnen. Gick snart iväg, kom tillbaka med en kartbok för att hitta svar på geografifrågorna som uppgiftsbladen handlade om, vände sig nu ännu mer ifrån mig och slog upp några av svaren. 

Nu försökte jag få henne att sätta sig mer rakt så jag kunde se vad hon skrev, och även rätta några stavningar vilket hon uppenbart inte brydde sig om 
Ungefär där brast tålamodet. Jag stegade upp, konstaterade att "jag vet inte varför jag ska krusa henne när hon inte vill ha någon hjälp!" 
Den ena av ledarna svarade något i stil med att "det kanske räcker för henne att få sitta här inne tillsammans med de andra från klassen". 
Men vid laget hade jag redan bestämt mig, muttrade något om att "jag kan använda min tid till något annat i så fall" och så gick jag.

Kanske för gott. Skrev efter hemkomsten ett sms till den av ledarna som rekryterat mig för ett par månader sedan. Självkänslan räckte inte för att hantera denna knepiga tjej, du kan väl sätta upp med på reservlistan om det blir brist på hjälpare.
Ungefär så skrev jag. Och så får det nog förbli. Och för övrigt har jag aldrig hört någon klaga på min andedräkt förr.  

Måndag, 3 april 2017

Fotot om hästarna finns i mitt bildspel. Här får det bli två arbetare i en liten kärra.

"Läxhjälpare"... jojo!




Dagen efter - det brukar ju användas som uttryck för baksmälla, fysiskt eller mentalt. Bor man som jag i hockeystaden Skellefteå är det mental "dagen efter"-stämning i dag. Slogs ju ut av Frölunda i en direkt avgörande match i går kväll. Och detta efter en spännande match där också vi hade chanser att avgöra.
 
Men livet går vidare, hockey är inte mer än ett nöje för de flesta, om man nu inte har det som levebröd. Men även för några av spelarna i Skellefteå AIK har det dessutom hänt mer genomgripande saker under säsongen. En spelares livskamrat fick hjärntumör, en annans lilla barn visar sig lida av det som brukar benämnas blödarsjuka. 

Mycket av det som vi ananrs gör är ju mera av vardagsrutiner. En del sådant som bara måste göras. Som att betala räkningar, och hålla ordning på sina papper. Satte mig nyss ner för att ordna det sistnämnda, sortera in i olika pärmar. 
Mitt bland dessa ligger en kallelse till ett årsmöte där jag förväntats vara sekreterare. 
Haken är bara att det hölls 21 mars, alltså för nio dagar sedan. I väggalmanackan har jag noterat att det skulle hållas i morgon kväll, alltså 31 mars. Hade jag inte börjat ordna med papper, skulle jag alltså - mer eller mindre motvilligt - knatat i väg till möteslokalen i morgon kväll.

Hur kunde det bli så tokigt? Jo, medlemsavgiften i föreningen skulle vara betald senast detta datum. De båda uppgifterna hade jag svamlat ihop. Nå, årsmötet hölls givetvis utan min medverkan. Skyldig att avge en förklaring tyckte jag mig dock vara. Och, jag är fortfarande vald till sekreterare för det nya verksamhetsåret, oavsett att jag var där eller ej.

Kanske spökade det undermedvetna - dvs att jag kanske helst skulle slippa den sysslan. Något som jag dock inte hade hjärta att säga när jag blev tillfrågad  flera veckor tidigare. Så då är det väl bara att se till att jag inte svamlar ihop fler datum. Skulle det bli så illa vet jag inte vad jag ska skylla på.

Torsdag, 30 mars 2017

(lade även in ett bildspel från Kuba häromdagen) 

Dagen efter - och dagen före


Kuba, fjorton dagar. Vi åkte sista kvällen i februari till Arlanda, övernattade i Märsta, tog plats i ett plan till Dusseldorf tidigt på onsdagsmorgonen, och därifrån till Varadero på Kuba. 


En resa med förväntningar att få se ett land som de flesta av oss kanske inte vet så mycket mera om än att det haft en kommunistisk regim i många år, och att bilarna på Havannas gator ofta är att amerikanskt snitt från 50-talet.  Tja, dessutom har vi ju det här cigarrerna och sockret också, och att det spelas gitarr och dansas salsa.

M;ycket av det här fick vi förstås också se. En gruppresa går ju efter ett visst, i detta fall av myndigheterna godkänt program, med en guide som har sitt manus att utgå från. Nog ställde vi en del frågor, nog fick vi en del svar, nog fick vi mycket att fundera på. Under ytan kom vi givetvis inte.  Men intressant var det ändå.

Jag tänker mig att så småningom lägga ut ett bildspel i Galleriet. Plus, förhoppningsvis, en del mer detaljerade funderingar. Just nu, en vacker senvinterdag i Skelelfteå, får det räcka så här. Plus en av totalt 224 bilder, där det väl också gäller att gallra och redigera.

Lördag, 18 mars 2017 

Kuba, fjorton dagar



Ämnet för dagen får bli tankspriddhet.

Så sent som för en stund sedan stoppade jag ett par brev i en låda för hundbajs. Var på väg att lägga dem i en brevlåda för utgående post något femtital meter längre bort. 
Som tur är, ligger ju bajset i påsar, och bajslådan har en avtagbar överdel. Kuverten gick alltså att plocka upp utan att någon skada (läs: skitfläckar) var skedd.

Frågan är hur man (i detta fall = jag) kan göra en sådan här fadäs? Just denna var definitivt första gången, men otaliga andra exempel finns. 

Ett personlighetsdrag måhända, kanske även en viss åldersfaktor utan att jag för den skulle håller på at bli dement (får jag hoppas!). 
Dessutom, i det här fallet, en risk för sammanblandning p g a jag i vanliga fall så pass ofta kan vara på väg med just hundbajs som ska hivas in i lådan. 


Men vad handlar tankspriddhet om? Är det inte att man tänker på något helt annat än det man för stunden har "för handen" (eller i detta fall t o m i handen).

Tankarna sprids alltså. Det kan t o m vara flera pågående projekt, stora som små, som pockar på uppmärksamhet. Och att hjärnan därmed frikopplas från sådant som man i det undermedvetna tror kan fungera per automatik.
  
Ett sådant större ämne: Att jag gick med funderingar efter en husvisning föregående kväll. Absolut inget konstigt i sig att det kan få följder.

Var det ett hus som är värt att eventuellt lägga ett bud på? Finns det frågetecken som går att räta ut innan vi bestämmer oss?
För att vi går ju i tankar om ett nytt, och i så fall ett lite mindre boende. Samtidigt som vi kan ha lite skilda uppfattningar om vad som kan vara viktigast att tänka på.  Läget, hur huset ser ut, tomten, kostnaderna. 

Plus att det alltid är ett praktiskt besvär att flytta, och när man bott in sig på ett ställe kan det också vara ett slags sorg att bryta upp.

Så, kanske inte så underligt som det kan låta att breven hamnade bland bajspåsarna. Men det fick ju inga konsekvenser alls. Inte mer än ett första häpet rop rakt ut i luften (som ingen mer än jag själv hörde). 

Samt, att jag fick något att skriva om på den här bloggen.

Tisdag, 21 februari 2017



Två kubanska städerskor som tagit paus framför en husvägg. Medelinkomsten på Kuba lär motsvara ca 250 dollar i månaden. Basvaror tillhandhålls på ransoneringskort.
Männen på väggen (samt några kvinnor) lär ha varit några kända intellektuella från förr.

Tankspriddhet



Jag försöker hjälpa rådjuret (eller om de nu är flera) i vår närhet att överleva vintern. För att det/de ska slippa söka under fågelträdet köpte jag en säck viltfoder. Fodret portionerar jag ut i plastburkar som det kan ha varit jordnötter eller fågelfrön. En kvarbliven vörtlimpa får också bidra med en skiva i taget.


Jag har nu förlorat tredje burken i rad. Tänkte att den första kanske blåste bort, hade ställt den ovanpå den stelfrusna komposthögen tiotalet meter in i skogen. När den försvann flyttade jag nästa burk under en gran intill komposten, den försvann också. Och nu den tredje, och nu har jag inga tömda burkar kvar för tillfället.

Blåser de bort, bär rådjuret med sig burken över huvudet, finns någon granne som inte tycker jag ska föda rådjuret? Ingen stor världsfråga, rådjuret kanske överlever ändå.

Lite störande är det i alla fall.

Onsdag, 15 februari 2017
  

Vid köksbordet kan tankarna dra iväg. Som exempelvis hur länge man ska bo kvar eller inte.

Vart tar hinkarna vägen?


Ibland sviktar mitt humör av de till synes mest obetydlgia orsaker. Så har det nog alltid varit, även om jag av folk som inte känner mig så väl kanske brukat förefalla relativt lugn och sansad.


Som pensionär har det knappast blivit bättre. Förmågor börjar avta, självförtroendet naggas i kanten. Även måttliga förändringar i dagsrytm kan bli ångestfyllda.

Som tur är, händer även motsatsen ibland.


För en vecka sedan frågade en tidigare arbetskamrat om jag kunde rycka in som "läxhjälpare" på en skola i stan. En ideell verksamhet som är precis vad det låter som.
Jag drog på svaret, ville inte bestämma mig förrän dagen var kommen. Men till sist, i går, åkte jag iväg dit.

Det blev en trevlig upplevelse. Så vitt jag förstår, var jag åtminstone till någon nytta för en 11-åring som kämpade med matten. 
Hann dessutom prata med några av mina ideella kolleger. "Du vet väl att hjärnan krymper snabbare i våran ålder om vi inte håller oss aktiva", som en av dem uttryckte saken.

Mm, det kan nog stämma. Åtminstone rör det om lite i hjärnvindlingarna när dert händer någonting annorlunda. Och nu på förmiddagen blev jag så illa tvungen att byta toner i min skrivare till datorn.
Det tog ett tag innan jag hittade en svensk bruksanvisning på en CD-skiva. Ytterligare en stund innan jag fattade hur jag skulle komma åt den uttjänta tonerpatronen (eller vad det nu heter).

Men nu är bytet klart. Skrivaren fungerar. Gubben mår för tillfället också rätt så bra.

Tisdag, 7 februari 2017  

Här tog Rune och jag upp kompostjord för några somrar sedan. Men vart tar hinkarna med viltfoder vägen?

Läxhjälpare och tonerbytare

Dagen kunde börjat bättre. Eller dygnet.


På senare år vaknar jag åtminstone några gånger per vecka mitt i natten. Går upp och kissar,  dricker en klunk vatten, försöker somna om. Ibland flyttar jag över till ett annat rum där det är tystare.
Men om tankarna hinner komma i gång kan det gå en eller ett par timmar innan jag får ro igen. Kan handla om stort och smått i en osalig röra. Det som är stort dagtid blir större om nätterna, ibland närmast olösligt.

Men det som är smått dagtid kan också bli tillräckligt stort för att spä på tankeverksamheten. Ofta med anknytning till något jag läst eller sett på tv. Som i går kväll. Hockey, seriefinal Växjö-Frölunda. 
En spelare vid namn Emil Pettersson blir matchhjälte hos hemmalaget och får mycket beröm av kommentatorerna. Honom kickade "mitt" lag Skellefteå AIK under hösten. Tyckte inte han tillfört tillräcklgit mycket. 
Och nu ter det sig snarast som en helt förhastad åtgärd. En utvecklingsbar ung kille som kunde tillfört mycket hos oss om "vi" bara haft lite mer tålamod. Nu blir det ett motståndarlag som drar nytta av honom.

Nå, somnade om framåt fem, vaknade för gott inte förrän vid åtta. Fullt acceptabelt. Ny dag, nya bekymmer, eller glädjeämnen. Gäller att ta vara på de små guldkornen, strunta i de små irritationsmomenten.
Men det kunde börjat bättre, Dottern som inte längre bor hemma men som nu varit här några dagar, besvarar inte mitt "hej" där jag sitter vid köksbordet när hon kommer lufsande upp för trappan. Tittar inte ens upp från sin kära mobiltelefon som hon bär i handen.

"HEJ" säger jag lite högre. Det kanske var så att hon inte hörde? 
Då tittar hon upp lite slött: "Vad du verkar arg?" "Nej, men jag blir lite irriterad på att du inte ids hälsa." "Och", fyller jag på med: "Det händer faktiskt lite då och då".
Varpå hon i sin tur går i gång. 
Får det till att jag verkar ha ett onormalt stort behov av bekräftelse, på vilket hennes gamle far hettar till ytterligare och påpekar, sannolikt ett snäpp än mer högljutt, att det faktiskt hör till helt vanligt vardagshyfs att säga hej när man ses igen efter natten. 
Och så håller det på ytterligare några inte så vänliga ordväxlingar innan hon gjort sitt fika och drar igen skjutdörren till tv-rummet med en smäll.

Som sagt - dagen kunde börjat bättre. Men Doris var förstås glad att få gå ut. Och jag lyckades få henne hålla tyst medan en siberian husky med iskalla ögon passerade. 

Fredag, 3 februari 2017
  
 

Vardagen är vårt liv


Hämtar alltid in tidningen bland det första jag gör om morgnarna. Onsdagar slår jag upp kultursidan i Norran för att se om någon av mina bokrecensioner har kommit in, det är alltså den veckodagen man oftast bereder utrymme för tre sådana på en sida. 

Den här morgonen möts jag av tre texter som inte är mina. Däremot, till min  häpnad, en recension av en bok som jag skrev om i tidningen redan för fyra månader sen! 

Redan i höstas blev jag överrumplad på ungefär samam sätt. Den gången hade samma skribent fått infört en text om en bok som jag hade i uppdrag att skriva om. Vi hade alltså råkat pricka för samma bok i höstkatalogen, något som den som sköter den sidan på tidningen inte lagt märke till utan beställt den till oss båda - varpå den andre hann först med sin recension.
Nu ringer jag till kollegan i fråga för att reda ut incidenterna. Han hade fått ett ex även av denna bok och visste inte att jag redan skrivit om den. I förbigående nämner han att han även var på regionsjukhuset i Umeå vid den tidpunkten.

Nå, jag ger mig inte med detta, utan tar även kontakt med kulturredaktören som ska hålla reda på vad hon låter publicera. 
Hon ber så mycket om ursäkt, och senare denna förmiddag får jag dessutom hämta en helt färsk bok på Norrans reception att
skriva om. 
Tjejerna i receptionen är alltid trevliga. Jag blir sittande en stund. Nu hinner jag även komma på att fråga om vad som fattades den andre skribenten i höstas.

Det visar sig att han varit mycket illa däran. Tvingats transplantera benmärg för att klara en pågående skelettcancer. Nu är han på bättringsvägen, åtminstone för tillfället, men plötsligt känns missödet med recensionerna som en fis i rymden.
Ringer därför till honom en andra gång. Nu har jag ju något helt annat att prata om. 
Men han visar sig vara ute på rehabliteringsrunda i ett skidspår, så jag får nöja mig att lämna en hälsning.

Och, vad är då sensmoralen av detta? Ja, jag kan bara se en sådan: Att allt vi tycker blivit fel kanske inte alltid tillhör världens viktigaste problem. 
 

Onsdag, 18 januari 2017 




Vid köksbordet kan man känna sig dåligt bekräftad. Eller också kan det användas till något helt annat. Här anlade sonen Björn och barnbarnet Rune landningsbana för ett Lego-flygplan under nyårshelgen.

Hur viktigt är det vi gruffar över?


När kylan slår till känns det som att hela samhällskroppen börjar stå still. Vaknar tidigt, trettondagsafton, hämtar tidningen och läser med en varm kopp te bredvid. Rogivande i sig, men sedan måste vi ut, Doris och jag. 

Hon verkar nästan förvirrad av kylan, vi hamnar uppe i skogen på åsen ovanför vår radhuslänga och jag tivngas vända hnne med milt våld då hon verkar vara på väg rakt nerför branten för att komma in i husvärmen igen. Hinner fantisera om hur det skulle vara att drabbas av en hjärtattack i kylan, ingen vet ju att det är hit vi gått - trots att bebyggelsen är så nära att det går att skymta lamporna från baksidan av husen.

Nu är vi i alla inomhus igen. Har gjort upp eld i braskaminen, fläkten surrar. Vi hade tur den gången vi flyttade hit och det råkade vara ett av de mycket få hus i området med en kamin. Jag är ju uppfödd med vedeldning, det var pappas eller mammas första syssla om morgnarna i sådant här klimat och när huset inte hade ständigt eluppvärmda element.
För dem väntade därefter en dag fylld av vanligt bestyr för uppehället, att sju dagar i veckan se till att fdjuren i ladugården fick mat, att dyngan blev mockad och korna mjölkade, kanske även forslad ner till landsvägen de dagar "mjölkbilen" gick (som egentligen var en buss).

Härt kan vi nöja oss att ta dety lugnt. Kanske läsa en bok, eller spela lite Betapet vid datorn, eller som nu, skriva dennas lilla betraktelse. Och välja ut en passande bild som illustration. Mat finns i kylskåpet, kaffe går att koka på spisen. Frampå dagen en ny liten runda med Doris. Till kvällen se på hockeymatch mellan Skellefteå AIK och Rögle, ska vi vinna igen efter två förluster? 

Så. då får det räcka för denna gång. Torsdag, 5 januari 2017. 

När livet står på spel ter sig allt annat småttigt. Här tog min kompis Per och jag kort på varandra. Några år senare var han död.

Vaknar tidigt, och det är 26,6 grader kallt


Jul- och nyårshelgerna har en poäng; kanske viktigare än något annat. Jag tänker på när en familj eller delar därav kan samlas och då förhoppningsvis på ett fridfullt sätt.


Björn, den yngre av våra söner, bor i Oslo sedan mer än sju år tillbaka. Rune, barnbarnet som är drygt fyra, bor i Bergsbyn, bara någon mil bort. Men de är lika välkomna båda två, och som nu när de fanns hos oss samtidigt under nyårshelgen. 
Rune blev lite febrig på själva nyårsafton, men Björn ägnade sig åt honom på ett fint sätt alla tre dagar som han hade möjlighet att stanna hemma.

Här läser han saga för Rune vid sänggåendet. Historien om de tre små grisarna hann dras i repris flera gånger...  

Måndag, 2 januari 2017

Doris ute på promenad. (Men det här var december 2015)

Välkomna nyårsbesök

Kan inte skylla enbart på julstök  att jag inte skrivit på drygt två veckor. 

Bidragande orsak dock att jag pysslat med att välja ut, redigera och ladda upp bilder från datorn till en fotofirma som fortfarande producerar gammaldags pappersbilder. Av vilka jag i sin tur väljer ut för att ge bort i julklapp,  i första hand då till fyraåriga barnbarnet Rune som ska få ett helt album att bevara från sina första år i livet.

Här kommer i alla fall en hälsning till dig som fortfarande tittar in på min sida. Och för att vara lite originell ska jag om en stund lägga jag ett foto. Inte ett vintermotiv, utan ett av de kort som togs under resan till södra Polen, Slovakien och norra Ungern i maj. 
Som med alla resor väcker de lätt en längtan att komma sig i väg igen. Även om det för mig kan bli lite lång startsträcka att komma till skott med nästa resmål...

God Jul!

Torsdag 22 december 2016

Björn fick läsa "Tre små grisar" tre gånger innan Rune vill sova.

Julhälsning till dig som läser!



Vaknar av att hunden Doris bankar mig i ryggen så klorna skär in igenom pyjamaströjan. Att som de senaste veckorna, ha samlat ytterligare en portion slem i luftrören, gör inte saken bättre. Jag masar mig upp, hämtar hostmedicinen och konstaterar att klockan är  drygt tre. 

Tre timmar senare har jag försökt somna om gånger många, skrivit sms gånger tre, ätit en macka gånger ett, samt läst ett par kapitel i en recensionsbok som jag inte tagit mig igenom på hela hösten.

Nu är ingen mening att ligga kvar längre. Frun börjar sitt arbete om drygt en timme, och jag har lovat skjutsa henne eftersom det är 12 grader kallt i dag. S tiger upp, tvättar mig i ögonen, i öronen samt runt snoppen (varför har alla fått för sig att de måste duscha på morgonen? Det går faktiskt att nöja sig med ett handfat två morgnar av tre).
Sen kokar jag thé och hämtar in tidningen. Doris, som hunnit följt med till "evakueringssängen" gånger två (samt till köket när hon hörde att det breddes smörgås, är förstås också på gång. 

En halvtimme senare har vi kommit till garaget. Turligt nog öppnas porten som den ska av ett tryck på den elektriska nyckeln - har varit lite osäkert med detta de senaste veckorna. Doris, som hunnit ta plats i framsätet, schasas bakåt, bilen backas ut, frun sätter sig, garageporten stängs (gick bra på nytt). 
Jobbet ligger bara någon kilometer bort och med tur att det gick snabbt ta sig ut vänstersvängen in på stora Järnvägsleden är vi snart där. Mission completed, "ha en bra dag" säger jag lite skojsamt.
 
 
Hemma igen. Bär in en binge ved, slår på datorn, Doris rullar ihop sig i soffan, och så hamnade jag här. 
Nu ska även pensionären försöka ha en anständigt hygglig dag. Trots sina blotta fyra timmars sömn denna decembernatt.

Tisdag, 6 december 2016 

Tidig morgon vid vårt lilla hotell Senator Haz i den ungerska staden Eger. Här hade vi det bra.

Morgonstund i december


M är en hejare på att sticka. Vantar och sockar växer fram i en aldrig sinande ström. Många är de vackra alster som spridits till vänner och vänners barn eller barnbarn landet över. Ibland även betydligt längre.


I år beslöt hon och en väninna att boka ett bord på julmarknad. Den hålls hos oss i det vackra Nordanå-området mitt i Skellefteå. Att det kom lite snö på förmiddagen gjorde inget, det skapade nog bara mer stämning.
Min insats blev att skjutsa dit och hämta. En hel del vantar låg kvar när ståndet skulle rivas, men hon var nöjd. Utbudet var så stort och detta är produkter som inte blir för gamla att sälja vid ett annat tillfälle. 

Det nya för året var att kunderna fick "swisha" sina betalningar om de ville. Apropå detta med mer eller mindre moderna telefoner...
Hursomhelst. Lite behövlig julkänsla bidrar nog dessa marknader till. Julens budskap handlar definitivt inte om att prångla ut så mycket produkter till försäljning som möjligt. Men ett par hemstickade vantar i vackra mönster och färger känns som en av de goda inslagen i firandet.

Söndag, 4 december 2016


Ljusstaken på plats (även om bilden togs för tre år sen).
Och i går lyckades jag än en gång hugga mig en gran.

Julens budskap, mm


Morgonturen med Doris, samma rutin som alltid. Möter, eller passeras, av barn och ungdomar, antagligen på väg till sina skolor. Också som vanligt.

Det tredje som är som vanligt: Att var och varann unge har en grej som de hela tiden är försjunkna i. Antingen att de stirrar på den, eller har den mot ena örat. 

Alltså, dessa moderna mobiltelefoner. Dessa IPhones, eller om de nu heter androider. 
Jag har fortfarande "bara" en gammaldags, utan appar och Internet.  
Konstigt nog går det bra. Behovet finns inte. Javisst, även jag kan ibland, men långtifrån alltid, bära "den lilla" i ena fickan när jag är ute. Företrädesvis om jag väntar på ett samtal.

Eller om jag går i skogen, eller någon annanstans där jag skulle kunna behöva ha möjlighet meddela till någon att jag t ex blivit hastigt sjuk. 
Då kan den kännas som en viss, om än möjligen bedräglig trygghet.
Men i övrigt. Det känns främmande att blockera mig själv för alla möjliga andra intryck. Fågelsång, synintryck, egna tankar.

Alla gör vi våra val. Ibland mer omedvetet, andra gånger fullt planerat.
Känns hur som helst konstigt hur detta beroende av en liten manick kan uppstå. 
99 procent av alla gymnasieelever har i dag en s k smart telefon. Går den återstående procenten omkring och känner sig  ledsna för att de inte har råd, eller finns någon här och där som faktiskt gör ett medvetet val ungefär som en gammal tjurig typ som jag?  

Torsdag, 24 november 2016

Märkning av allt som M hoppades få sälja.

Mobiltelefoner överallt

 
Vad vet Trump om klimatet?

Världens efter nyår mäktigaste man - som det ju brukar heta om USA:s president -  tycks ha ifrågasatt pågående klimatförändringar. - Sitter han bara inomhus och jäser eller vad?

Har varit ute och kärrat ut sand längs våra mest närliggande gång- och cykelstråk under morgonen. Lånat ut mina broddar till dottern för att inte halka omkull. Stapplar mig därför fram med hjälp av sandkärran, inte alldeles enkelt när den är full och tung.  Nästa gång jag åker för att handla måste jag skaffa mig nya. eller skor med inbyggda piggar. Men alla har kanske inte alltid den möjligheten. 

Detta händer numera varje vinter, särskilt under tiden före jul. Åtgången på sand eller grus är dessutom också begränsad, universellt ner till vårt lilla radhusområde. 
Att det sedan flera år tillbaka töar och regnar och snöar om vartannat än ingenting annat än uttryck för att klimatet håller på att förändras. 
Många bidragande faktorer gör att medeltemperaturen på många håll i världen stadigt ökar. Men där sitter denne galet uppblåste man och anser sig veta bättre än de flesta andra, från seriösa forskare ner till vilken medel-Svensson som helst.

Fy fan. 

Torsdag, 17 november 2016

Athena, fem månader, på väg att undersöka en annan manick. Men en om några år lär mobiltelefonen ha blivit det mest intressanta föremålet även i hennes värld...

Vad vet Trump om klimatet?

... upprepar programledaren Rickard Olsson varje gång när de tre i finalen ska tävla om "Vem som vet mest".

Den här veckan är deltagarna uppdelade utifrån ålder. Ett decennium varje kväll. I dag var det idel 90-talister. Alla studerande, en hoppades bli diplomat, en annan landskapsariktekt den tredje i finalen civilingenjör.

Innan dess hade övriga fem blivit utslagna. En av dem missade en geografifråga. "Genom vilket annat landskap än Västerbotten rinner Vindelälven?"
För oss som bor i trakterna var svaret självklart. Inte för den unga kvinnan. Hon drog till med Närke. I en helt annan landsända.
Än en gång ett belägg för hur lite många yngre människor kan om geografi, speciellt då i vårt eget land. Känns trist. Och konstigt. Är det så värdelöst att veta mer om hur Sverige ser ut?

Torsdag, 10 november 2016

Här skottade dottern snö längs vår infart. Även den varan kan komma mycket mer nyckfullt än förr.

"Tryck när ni kan!"...

Som pensionär disponerar man sin tid. Vill inte påstå att jag alltid gör något vettigt av den. Nu när vintern är här blir det mindre att vara utomhus, då hamnar jag oftare vid datorn även om ett annat slags arbete med händerna kanske vore nyttigare.


Senaste dygnet bulletiner som på kort sikt kan te sig nedslående.
På den privata nivån - en nära anhörig som ställt till det för sig. På den världsliga scenen - ett byte av president som också kan te sig chockerande och oroande.

Men livet går som bekant alltid vidare. Kanske kan det även komma ut något bra, både av det ena och det andra? Den som betett sig tokigt kanske till sist inser att det måste bli en förändring. Den som vunnit valet i USA måste i handling visa att han är värd sitt förtroende.

Under tiden gäller det att försöka glädja sig åt små till synes betydelselösa händelser i vardagen. Bland allt det massiva materialet i ändlösa direktsändningar i tv:n, hittade jag ett på en helt annan nivå på sportens textade sidor: 
Viktor Arvidsson, bördig från lilla Kusmark utanför Skellefteå, och vars storsyster numera har en roll i vår familj,  har återigen gjort en målgivande passning i en match i NHL...

Onsdag, 9 november 2016

Lappland, landskapet där Vindelälven har sin källa.

Livet går alltid vidare


Snön faller ymnigt nu på morgonen. Hundpromenaden kortas av, flingorna letar sig in under jackkragen.

alltid denna kluvenhet när hösten går mot vinter. Vill vi ha barmark och mörker eller snö och ljus?
Sämst av allt är när det snön övergår till regn som i sin tur fryser till is.
Då är det knappt jag vill röra mig ute. Kommer alltid att hämmas av smärtan i ena axeln från en vurpa på gångstigen på årets tredje dag. 
Ett pris för att åldras är att bli klumpigare att röra sig. Fallet på en tennisbana i juni i fjol ett annat brutalt bevis. Hörapparater i all ära, men de ersätter inte en normal hörsel fullt ut. 

Nu ska jag koka en kopp kaffe. Och se vad vettigt som finns att fortsätta dagen med. 

Onsdag, 2 november 2016
 
 

Viktor är morbror till lilla Athena - här på väg att undersöka en manick på vårt köksbord. Åsyna vittnen: bror Rune och faster Linnéa.

Vintern är här


Slår på datorn, men skärmen går inte i gång. Jag vet sedan en tid vad felet är. Kontakten kontaktar inte i skarvdosan med totalt åtta uttag under skrivbordet. 

Jag vet att det brukar ordna sig om jag drar ut kontakten och sätter in den igen. Men ett större aber är att det är så förb-t svårt att trycka ner den när jag väl dragit ur. Vilket inte bara gäller den, utan att få in dem allihopa, de fem som behövs till datorn inklusive skrivbordslampan. 

Jag bannar mig själv att jag fortfarande inte kommit till skott att köpa en ny skarvdosa. Letar fram en annan, som åtminstone har fyra uttag. Men när jag ska sätta in den i vägguttaget inser jag att det är en ojordad dosa och alla uttagen på nedre våningsplanet är jordade, alltså passar inte kontakten in.

Försöker lugna ner mig genom att torka damm längs närliggande hyllor och lister. Vilket sannerligen också behövs. Därefter återgår jag till det som för närvarande är den enda möjliga lösningen, om än tillfälligt. Det vill säga, att gneka ner alla fem kontakterna i den skarvdosa där det går så tålamodsprövande trögt. 
Vet du vad som menas med att "gneka"? Alltså, man vickar polerna fram och tillbaka tills de slutligen kommer på plats. Vilket jag till sist lyckas med i fyra av fallen. Den femte ger den vika. Ena pinnen har gått av. Frågan är bara var den sladden hör. Om till någon av datorns funktioner, eller till bordslampan?

Jag hade tur: Lampan. Jag kan slå på datorn - och skärmen. Hela processen tog gott och väl en halvtimme. Det blir att både köpa en skarvdosa med minst fem jordade uttag - och en bordslampa. Jag skriver av mig frustrationen. Vardagen går vidare.

Tisdag, 18 oktober 2016

Ännu en bild från Tärnafjällen i september. Förmodligen täckta av mer snö än här.

En halvtimme under skrivbordet


Vi möts på en av de vanliga skogsstigarna som Doris och jag brukar ta våra dagliga promenader. 

Hon hejar och jag känner igen henne till utseendet. Stannar till och börjar prata om sådant man kan prata om vid ett sådant här möte - det vackra vädret, det trevliga med att kunna ta vara på en så fin höstdag, osv. 

Av hennes sätt att referera till maken Anders börjar jag ana att hon utgår från att jag har klart för mig vem han är. Att de också hade en hund, men som de tvangs ta bort, och att maken borde gå ner i arbetstid. Jag låtsas fortfarande som ingenting, utan nämner att numera rår jag helt över min tid som pensionär men att jag kanske också borde ha sett till att jobba mindre innan den tiden tog slut för mig.

Så skils våra vägar utan att jag kommit mig för att fråga vem hon är. Det dröjer en fem-tio minuter så klarnar sammanhanget. Ja, men just det, det var hon! Och Anders var ju en av mina kolleger på arbetsplatsen, där för övrigt hon också jobbade men på en annan enhet.
Återstår att försöka fullborda pusslet - för vad heter hon? Vi är på sluttampen av promenaden innan även namnet faller på plats. 

Och ok, jag fick ju lite hjärngymnastik på kuppen. Men visst bör man väl kunna fråga om man inte riktigt kan placera den man pratar med?

Fredag 14 oktober 2016 

Doris, för prick en månad sen. Men väntar förstås även denna dag på att husse ska bli klar med sitt så de kan gå ut.

Vem fasen är du?


Tidigt vaken, något däven, M hade råkat ställa klockradion en timme fel och jag undrar förvånat vad hon gör vid frukostbordet när det fortfarande är mörkt ute. Hon hade inte märkt något innan jag kom traskande. Men till och med Doris hade gått och lagt sig igen. 


Ute verkar det dra ihop sig till regn. I morgon ska vi kanske åka till min brors gård som nu står öde. Gräva upp potatis, försöka tömma frysboxarna, kanske ta emot en virkesköpare som vill köra 28 mil fram och åter för att titta på skogen. Att han råkar vara nybliven svärfar in spe till dottern L är ju lite pikant i sammanhanget. Livet fullt av tillfälligheter.

Nå, jag rastar D som vanligt. Tar itu med däcksbytet på gamla Audin. En skruv hade trängt in i ena framdäcket i går, jag bytte till ett av vinterdäcken och en glad verkstadsarbetare lovade fixa till i dag. Jodå, det är klart, det sticker ut en lite rödaktig propp som ska vulkas fast när jag börjar köra. Jag tar hem däcket och skiftar tillbaka.

Hämtar en kasse med pantflaskor, tvättar händerna, åker till affären för att köpa lite förnödenheter. Lagningen av däcket verkar funka, håller tätt, precis när regnet börjar vräka ner kan jag hasta in och ägna mig åt kaffekokande och lite tidningsläsning. Har fortfarande inte läst i fatt tidningarna från dagarna till fjälls.

Tidningar kan avnjutas i princip när som helst. Utan att behöva glo på en skärm till datorn eller telefonen. Man kan bläddra lite hit och dit, sjunka in i de texter där blicken finner ro. I Dagens Nyheter från i fredags hittar jag ett helt uppslag om vårt eget hockeylag inför säsongen, givetvis lika aktuell fem dagar senare. 
River ut och sparar. Kan vara skoj att hitta när vi vet hur det blev. Eller om fem år, eller tio.

Sätter mig sedan vid datorn. Blänger på ett papper intill, jag rafsade ner några rader under morgonens bestyr. Men hur får man in ett verkstadsbesök i en dikt?  

Hösten ruskar på huvudet
en hovtång som kniper oss fast
Löven fastnar på hundens nos

Bilen har punka på ett sommardäck
jag skiftade till ett med dubbar
glad verkstadskille lagar

"Vi tar det på notan nästa gång"
och jag byter tillbaka igen 
Än är inte vintern här

Onsdag 28 september 2016
 
 

 




 
 
 

I fjällen är stillheten oftast total så här års. Tre ripor ena dagen, en nästa dag. Och så en ung barnfamilj som också skulle gå en sväng därifrån vi startade den första dagen.

En regnig dag

Kamraten Micke och jag har nu gjort årets fjällfärd. Ligger en hel rad med foton från tidigare höstar i mitt bildgalleri. Men jag kommer nog att göra en ny fil även för årets.

Det är så fantastiskt vackert i fjällen om hösten. Är vädret bara det minsta tillmötesgående, vilket det var även denna gång, är det en nåd att vara där, och inte behöva göra något annat än att njuta.

Tisdag 27 september 2016

Lyrikern i fjällen: Rast, vila.

Magiskt, närmast religiöst


Spelade mer golf förr. Landstingets turneringar, eller så kallade sällskapsrundor, mestadels med M som sällskap.


Sedan länge är jag inte anställd längre. Sedan några år orkar heller inte M spela. Mitt golfspelande har därmed avtagit avsevärt. Och smidigare eller starkare att slå har jag inte heller blivit.

Min  premiär för året skedde bara för ett par veckor sedan. Inledde med att bråka med klubbens personal om att jag borde få spela några rundor på den fullstora banan för den avgift som, visserligen reducerad, men dittills varit helt outnyttjad på korthålsbanan (Pay and Play)..

Bråket ledde ingen vart. "Skriv en motion till årsmötet, vi följer bara reglerna", sa en i övrigt relativt glad kanslist. Jag lommade ut på korthålsbanan och gick ett varv. Sedan dess ytterligare fem, det senaste av dem i dag.

Det känns lugnast om jag får spela dem utan att stressas av atrt någon eller några kommer i närheten. I dag såg det ut att bli väldigt lugnt. Jag hämtade vatten, kissade, tog med Doris ur bilen och rullade fram vagnen med klubborna till första utslagsmattan (en nackdel med korta hålen är att man inte får "pegga upp" i vanligt gräs).

Då kommer två yngre män knatade med var sin vagn. De stegar upp till nionde och sista green för att invänta att jag slår ut från första tee. Jag tar fram "sjuan" och klappar till. Bara 70 meter till hål, har jag tur landar jag på green. Den turen har jag inte i dag. Bollen tar ett hopp rakt i sidled, kanske tio meter bort.

Fan så förargligt, de måste tro jag aldrig spelat förr, tänker jag. Men bara att bita ihop. 
Dessutom har bollen landat bakom en rönn, jag kan inte sikta mot green igen. Bara lobba fram den lite grann, och då finns en damm rakt mellan mig och hålet. Där har många bollar gått en ovärdig tillvaro till mötes genom åren.
"Missar jag även här tror jag att jag vänder hemåt igen", tänker jag bistert. Karlarna stirrar nyfiket (tror jag åtminstone). 

Men det går vägen. En riktigt hyfsad chipp och jag klarar dessutom att rulla i den första putten. "Skyller på er att jag missade utslaget", hojtar jag muntert till karlarna, som nickar och traskar till mattan där jag stod och våndades för bara några minuter sen.

Ja, sen går andra hålet av bara farten riktigt bra. Ett 120 meters inspel, andra raka chippen som landar snällt intill hålet när jag i vanliga fall alltför ofta får dem att bli råttor som kutar rakt över green, och putt i för en trea.  
Tredje hålet går också hyfsat. Men sen börjar det krångla. Besök i buskagen och borttappade bollar. Det enda som är riktigt bra är att karlarna vid första tee har försvunnit nån annanstans. Jag ser i alla fall inte till dem någon mer gång.

Men som vanligt känns det ändå rätt hyggligt att kunna åka hem igen. Vi, dvs Doris och jag, har fått vara ute någon timme eller två, och tänka på något helt annat än att försöka se var några golfbollar tagit vägen. Även om nu Doris på sluttampen blev mer intresserad att snaska i sig blåbär utanför banan än att gå i ledband efter golfvagnen.

När vi kommit hem, ser jag att sonen B skrivit några sms medan jag haft telefonen avslagen. 
Han har svarat på några funderingar om varför det tog slut med flickvännen förra sommaren (vi har inte berört det tidigare). Och tonen i hans svar är så filosofisk att jag inte vill vara sämre. Så, mitt nya meddelande avslutas med följande djupsinnighet:  

"Har golfat på P&P på fm. Enstaka riktigt bra slag, många halvdana, och så några man aldrig skulle velat ha gjort. - Kanske som livet i stort?"

 
(Tisdag 6 september 2016)

Är golf ungefär som livet?

Doris och jag på spåret. Hon kutar före och jag efter, med en hink i vardera nypan. Spåret är en stig som heter Mineralleden, målet en glänta där det brukar finnas lingon. 

Bara för några dagar sedan har det setts björn inte så långt härifrån. Egentligen ganska nära. Men Doris verkar inte dra in någon björndoft i näsan, eller nosen, vi kommer fram till målet och efter ett par timmar har jag skrapat ihop ett par hinkar och vi kan vända tillbaka.

När jag slår på datorn och kollar lokaltidningen Norran är en av huvudnyheterna för tillfället att nu har det även återfunnits björnspillning på elljusspåret vi använder dagligen. 
Jag gör ett försök att vara klurig, och kommenterar att snart har det kanske nyhetsvärde om man vågar sig ut och inte hittar björnbajs. Hoppas jag inte får äta upp det, dvs att närkontakten uppstår nästa skogspromenad...

Onsdag, 31 augusti 2016

Björnfrossa

M ringer för att bli hämtad från jobbet. Det har varit en tuff dag, och hon är trött. Mycket trött. Jag behöver inte vara läkare för att se vad det handlar om. 

Ont i huvudet, i knäna, i själen. Har sjunkit ner i sin favoritfåtölj, men inte börjat sticka på någon vante som hon brukar. "Ska jag läsa för dig en stund?" "Näe, jag tror jag måste få sova en stund".

Ironiskt nog jag jag nyss skrivit recension på en bok "Passé - de nya pensionärerna". Den handlar om hur mycket piggare äldre människor är nu än förr, och att vi borde få arbeta mer än till 65 eller möjligen 67 om vi vill.
För många stämmer detta säkert. Samtidigt är det lätt att tappa bort de som faktiskt inte orkar.
"Du ska prata med Karin", säger jag i bestämd ton. "Har redan gjort det". "Om vad?" "Att gå ner till halvtid". "Jamen bra... Det var precis det jag ville!" 

Måndag, 22 augusti 2016

Hallonplockning på kolonilotten - ofarligt? Nja, en orm lär ha varit synlig där ibland...

Trötthet

Sonen skulle fixa en krånglande router för en tid sedan. Det slutade med att han rumsterade om mycket mer.


Nu börjar jag få ordning på mina texter och bilder och sajter. Tar ju inte lika mycket foton som folk med smarta mobiler (själv kör jag gammaldags). 
Men några borde jag kunna fortsätta bidra med här. Exempelvis från röjet på hemstället, där vi bland mycket annat gjorde nedanstående fynd vid senaste besöket.

Onsdag, 3 augusti 2016

Uppdaterad dator, på gott och ont


Bland alla räkningar och andra officiella papper eftersända till min brors dödsbo. dimper ett gammaldags privatbrev in.


Det är från en 87-årig dam boende i Söderköping. Hon har börjat undra varför K-E aldrig hör av sig, och när hon försökt ringa möts hon av svaret att numret inte längre har någon abonnent. Nu vill hon brevledes veta om något hänt, om han kanske tvingats ta in på ett boende för äldre.

Jag vet vem hon är, men har aldrig sett eller pratat med damen. Bekantskapen med min ursprungsfamilj inleddes när mamma fick hämta sin medalj för hela 31 års prickfri mjölk i den årliga ceremonin i Konserthuset med kungen som utdelare. 

Detta skedde 1979 och då var Anna-Lisa, som kvinnan heter, tillsammans med maken Ingemar också bland  pristagarna. 
En vänskap uppstod som hållit i sig, och där K-E bland annat tagit med sig mamma vid något tillfälle och kört de många milen söderut genom landet för att hälsa på. Jag tror även att bondeparet från gården i Östergötland gjort motsvarande resa norrut till Barsele.

Nu är det bara att meddela den verkliga orsaken. Kanske har hon redan nuddat vid tanken, men ett brev skriver man ju som om mottagaren fortfarande lever.
Jag berättar summariskt vad som hänt, skickar med kopior på dödsannonsen och runan, lämnar mitt eget telefonnummer och adress om hon vill höra av sig och veta mera.

Återstår att lägga svaret på brevlådan. Och fortsätta den vanliga kvällsrundan med Doris. En 37-årig kontakt har fått sitt slut.

Söndag, 17 juli 2016  

Delikatesser från källarförråden. 63 respektive 50 år gamla.

Sista brevet


En hel del av min tid denna sommar fylls av min brors död.


Då och då, eller så pass ofta vi tycker att vi orkar, åker M och jag de dryga 20 milen till mitt hemgården där han bodde i hela sitt liv. 
Där finns så mycket att ta hand om. Sortera, gallra ut sådant som kan vara värt att behålla eller lämna in till second hand-försäljning, eller bara skicka med soporna.

Allt väcker minnen. De noggrant sparade högarna med hemstickade sockar, husgeråd som kanske inte använts på många år, böckerna i hyllorna som stått orörda och samlat damm.
Och mycket annat. Inte minst gamla brev, eller andra papper från ett jordbrukshemmans 80-åriga historia. 
Det skulle lätt gå att bli sittande med sådant i timmar. Samtidigt måste vi handgripligt ta itu med att röja upp. Dessutom skura och städa så gott det nu går.

När kvällen kommer känns det i både kropp och huvud. Så här års blir natten aldrig mörk. Men det är väldigt tyst när jag gör den sista, obligatoriska svängen för att kissa utanför den lilla stugan där vi valt att städa ut extra noggrant och dit vi skaffat ett par nya sängar för att sova i. 
Som när jag tittar mot lagården. 
Jodå, dagtid kan man fortfarande höra några svalor med sina ungar därinne i ladan. Men då var den även full av andra varelser. Korna, hästen, kalvarna, hönsen. Ibland några getter, eller en gris. 
 
Kanske var det rätt så tyst under de sena kvällarna även då. Alla hade gått till vila. Men man visste att de fanns där. Nu är tystnaden av ett annat slag. 
Och det som syns utåt är också något annat än förr. Väggarna som pappa byggde har börjat ge vika, dörrarna hänger snett, kylrummet sim vi kallade för "kokhuse" har allt större sprickor.

Jag tar några foton innan jag går och lägger mig. Det här är bara ett av dem.

(5 juli 2016)

 
 

Så tyst var det aldrig förr

 
Lagt in en text "Vandring i hemmaskogen" under fliken Tänkt och skrivet i dag. 
Ett manus som jag skrev härom dagen till Lokaltidningen med utgivning i södra Lappland.

Därtill några nya dialektala ord i Dialektlexikon. Några av de orden använde jag i kåseriet.

18 juni 2016

Några svalor häckar fortfarande i ladan. Men när solen gått ner är allting tyst. Mycket tyst.

Vandring i hemmaskogen

En rimligtvis helt obegriplig rubrik. Men:


Harkabus är ett dialektord som jag nyss lagt till i mitt lexikon. Och med en förklaring till varför jag kommit ihåg det ordet just i dagarna.

Athena är också alldeles nytt. Ett namn, som fick sin för oss alldeles speciella betydelse för bara lite mer än två dygn sedan. Till den gåtan bifogar jag en bild!

Måndag, 13 juni 2016 

Harkabus - och Athena

 

Tar mig den näst sista godisen i påsen. Fin choklad, men mina sista polska zloty räckte till fler än jag trodde. Fyra dagar har gått sedan hemkomsten och det känns lite vemodigt att det är över. Både godiset inköpt på Galleria Krakowska och resan som sådan.

Jag har vid det här laget varit i 20-talet länder utanför Norden. Fler än man kanske kan tro kommer aldrig någonsin så långt. Min bror K-E körde med husvagnen en hel del i Norge och Finland medan mamma och pappa levde. Men han kom sig aldrig iväg på egen hand. För andra kan det handla om pengar, de har helt enkelt inte råd.


Samtidigt som jag väl får betraktas som hyggligt berest, lider jag av både reseångest och nostalgiproblem. Innan en avfärd gruvar jag mig alltid för vad som kan hända. 
Och visst finns det saker som krånglat till sig, som när näthinnan började lossna med en och en halv vecka kvar i Sydafrika 2012. (Om detta och annat från den resan har jag skrivit en ganska utförlig reseskildring på annan plats på den här hemsidan). 

Samtidigt är det så värdefullt med de resor som blivit av, för övrigt till stor del tack vare min mer oförvägna livskamrat. Även om årtalen ibland flyter ihop finns de alla kvar i minnet som något värdefullt. Att åka utomlands ger perspektiv på livet till vardags. En bild av andra kulturer och sedvänjor. Glimtar av hur folk bor och lever. Naturupplevelser.


Vi var alltså i Polen den här gången, men även en tur på fyra dygn med hyrbil in i Slovakien och norra Ungern. Tre nätter i Krakow, två i Zakopane, vintersportort vid Karpaterna. Och så två nätter i Eger, en stad som jag först lärde mig namnet på när jag löste ett korsord, vilket också blev impulsen till valet av sydlig vändpunkt för bilresan. Därefter tillbaka till Krakow för två nätter till och därefter hem.

Det mesta gick ungefär som vi tänkt oss. Några episoder blev mer oförutsägbara. Som att jag tappade en av mina nya hörapparater redan förstas dagen i Krakow, eller att vi krockade med ett rådjur på väg genom Slovakien. (Just nu oroar jag mig för övrigt hur det ska gå med ersättningen via den försäkring vi tecknade inför hyran av bilen). 

Kanske skriver jag lite mer om denna resa senare. Lägger upp bilder i Galleriet. Besöket i Auschwitz är kanske ett måste att nämna mer om. 
Just nu får detta bero. Mycket annat finns att pyssla med, Vårbruket inte minst. 

Tisdag, 24 maj 2016 

Blek om nosen, men lycklig mamma. Och så farmor med lilla Athena i famnen.

Den kluvne utlandsresenären

Dagen rinner i väg, att skriva 37 tackkort tar sin tid. Inte minst när adresserna ska spåras, vilket kräver detektivarbete på hitta.se och några telefonsamtal till strategiskt belägna kusiner. 


Det tar som sagt tid. Jag glömmer  att kolla på text-tv hur det gått för Nashville i nattens NHL-slutspel. Match sex mot San Jose, som leder med 3-2 och har läge att avgöra.

Inte förrän Hanna kommer hit framåt kvällen får jag veta.
Hanna är sonens sambo, men också Viktors syster,  och det är han  som avgjort matchen några minuter in i förlängningen. Målet visas på Norrans hemsida. Publik och medspelare jublar, några sliter nästan omkull honom.

I somras satt vi och fikade och pratade hockey på altanen i stugan. Nu är han precis där han vill vara och det han har satsat på sedan han var pojke. Men ny match nästkommande dag. Då gäller det att vara på hugget igen. Annars är den långa säsongen över. 

Tisdag, 10 maj 2016

Ett knippe planterade tulpaner välkomnade oss utanför husväggen när vi kommit hem.

Hjälte för en dag


Begravningen av min bror avklarad, alla papper han lämnat efter sig har jag sorterat så gott jag kunnat och hunnit. Även kommit överens om vem som ska hjälpa till med deklarationen för 2015 samt bouppteckningen. 

Men hur mycket gammalt som helst att gallra ut och kasta när vi får tid och orkar åka de dryga 20 milen till min hemby igen, och igen, och igen...

Med alla tankar på sådant i huvudet, och alla andra vardagsproblem, är det bra att kunna konstatera att vintern släppt sitt grepp även på våra breddgrader. 
Fåglarna spelar sina lockropskonserter, och markerna torkar upp och tillåter att vi har försökt oss på att elda lite fjolårsskrot vid stugan. 
Mörkret har vikit, nätterna blir allt ljusare, M har skolat ut plantor i växthuset, endast en värmefläkt finns att slå i gång som gardering om kvicksilvret går ner mot noll.

Och så är hockeysäsongen över. Det blev "bara" silver. Men sex AIK-are i VM nu till veckan. Hur många som nu orkar bry sig om hockey den här tiden på året...

Tisdag, 3 maj 2016

Viktor - från ivrig "hackspett" i Skellefteå J-lag till Nashville Predators i NHL

Välkommen sköna maj!



Jag har tre ärenden, två av dem har med min avlidne bror att göra. 


Det första är att hämta ett par förstoringar på en fotoaffär där jag inte varit inne på länge. Vi ska ha dem vid begravningen, placera den ena i en ram på kistan. Vid ceremonin till min vän Pers minne kändes det fint att kunna ta på en motsvarande bild av honom när vi skulle defilera förbi.

Mycket är sig likt i butiken, jag känner till och med igen ett par av expediterna, även om de liksom jag blivit lite gråare med åldern. 
Strosar runt medan jag väntar på min tur. Kapitalvarorna skrämmer mig mer än de lockar. Telefoner som kostar uppåt 10 000 kr och som utlovar alla tänkbara finesser. 

Så faller ögonen på de allra enklaste av dem. Det var en apparat i det "segmentet" som K-E köpte sista sommaren han levde. Något som jag tjatat på honom flera år dessförinnan. Vi försökte lära honom att hantera den, men enda gången har lyckades ringa till oss med den var när jag ställde mig ute på farstubron och M höll uppsikt hur han skulle göra.  

De sista månaderna på sjukhus såg personal till att han hade fått den med sig. Något annat slags patienttelefon finns inte längre på lasarettet där han just då befann sig. 
Men så upptäckte han, förmodligen assisterad av något vårdbiträde, att det återstod blott 1:50 på kontantkortet. Kanske hade telefonbolaget dragit av något slags startavgift, jag föreslog att han skulle be någon hjälpa honom att utreda detta, alternativt köpa ett nytt kort.

Så blev det nu aldrig. Kanske blir det jag själv som får nytta av den när min nuvarande, också den av enklast tänkbara modell, slutat fungera.


Det andra ärendet på stan denna lördag är att lägga ett brev i Skatteverkets postlåda. Brevet är en ansökan om anstånd med K-E:s deklaration, jag behöver tid att få reda ut hur den ska fyllas i, antingen på egen hand eller med hjälp utifrån.
Det tar en stund innan jag lyckas förstå var brevet ska lämnas. Brevlådan är flyttad och hänvisningen vållar mig huvudbry. Skyltningen är inte den bästa.

Rundturen i Skellefteås centrum har tagit bra precis en timme. Om tre timmar ska den första SM-finalen blåsas i gång i stadens ishockeyarena. Men än är det inte lätt att se vad som är på gång, bara några karlar i klubbtröjor som verkar vara på väg in på Stadshotellet. 
Ändå kan jag känna glädje, ja nästan stolthet att matchen ska spelas just här. Sjätte året i rad som denna relativt lilla stad lyckats med den bedriften. Bygget av några nya bostadshus, sju eller åtta våningar högra, stretar också i höjden. Ett av dem skymmer numera Stadskyrkan. 

Kanske finns det någon symbolik i detta? Kristendomens urgamla symbol förpassad till andra plats. 
Men hockeylaget får givetvis ta den första segern i årets matchserie. Och tre stycken till, vilket krävs för att hejaklackens ramsa ska bli verklighet: "Här kommer vi, Sveriges bästa lag/ Vi ska ta guld än en gång, fira hela natten lång..."  

Lördag, 16 april 2016

Lite fusk med den här bilden, den togs redan 2012. Men ungefär så här såg det ut hos oss lite tidigare även den här vårvintern.

Lördag på sta´n


I min ursprungsfamilj var jag alltid lillebror. Det gick som inte att göra något åt. 

Av oss tre syskon var Håkan 12 år äldre, K-E hela 16 år. På ett sätt lite trist; det hade nog varit bra att ha något syskon mera i sin egen ålder ibland. 
Nu pysslade jag ofta på för mig själv, blev som det hette på den tiden, lite "lillgammal", höll reda på saker som många andra "småpojkar" inte brydde sig nämnvärt om.

Något som på kort sikt kunde förefalla vara en fördel var att slippa ta ansvar. 
Jag tänker då framför allt på praktiska göromål. Alltid var det någon av bröderna som kunde, och förhoppningsvis även ville, göra mer. 
Behövde jag till exempel hjälp med bilen tog jag allt som oftast den enkla vägen: Att söka hjälp hos dem. Även om de inte var några hejans mekaniker visste de hela tiden mer.   

På det sättet kan nog många lätt bygga in sig själva i en fålla som på lång sikt snarare blir alltför begränsad, eller i varje fall svårare att ta sig ur. 
Jag uppfattades alltid som det teoretiska ljuset i familjen, var den som gick skola hela uppväxten medan bröderna sedan många år knegade på med ett mera manuellt jobb. Framför allt då  K-E, som dessutom blev kvar som "gammpojk" hemma på gården.
När jag bildade så småningom kom ut i arbetslivet och dessutom bildade familj tvingades jag tas eget ansvar p åett helt annat sätt. Men det som rörde ursprungsfamiljen hade jag fortfarande mina bröder att ta rygg på.


Ända tills nu på senaste tiden. 
K-E orkade allt mindre, levde på gott och ont enbart på den envishet som jag ibland berättat om även i det här forumet.
Bara för någon månad sedan ansåg han till exempel att han skulle sköta sina ekonomiska angelägenheter själv. Men när han inte ens kunde skriva läsligt längre var tvingades han inse faktum och jag fick en fullmakt att betala räkningar från ett av hans konton.

I söndags morse, den 3 april, slöt han ögonen för sista gången. På sitt åttioandra år, en helt vanlig livslängd med ett vad gäller hälsan  ganska vanlig förlopp till det allt sämre. 
Så nu sitter jag här med alla de praktiska frågorna som jag nu är den som måste klara av, vare sig jag vill eller inte (Håkan är död sedan mer elva år tillbaka). 

Mycket av det hela är givetvis sådant som ska göra efter alla dödsfall. Sådant som miljarders människor före mig har fått lov att bita i. I en del fall lite enklare, i alla desto svårare. 

Även när det gäller K-E finns det både enklare och mer svåröverblickbara frågor. Från att avsluta prenumerationen på dagstidningen till det som har med hemmanet att 
göra.
Samtidigt finns det ljuspunkter i det hela. Jag kommer aldrig att kunna prata med K-E längre, oavsett i vilket tonläge nu detta skedde, vi har sannerligen haft våra duster runt hur han skulle leva sina sista år.

Men jag kan exempelvis ringa upp en kusin, som jag aldrig haft kontakt med på egen hand tidigare, och berätta att nu är K-E död. Han bor sedan ett antal år inte alls långt bort rent geografiskt, och vi har faktiskt träffats en gång för ett par år sedan - när K-E var och hälsade på hos oss, annars hade det aldrig blivit av.
Ändå gjorde det besöket skillnad. 

Det blev just honom i den släktgrenen som jag kände att jag borde ringa upp och berätta vad som hänt. Och så kunde vi prata en stund, och fick fråga varandra om sådant som rör vår gemensamma bakgrund, det som har med andra släktingar att göra.
Och efteråt hade det livat upp mitt humör så att allt det övriga plötsligt känns lite mindre betungande. Åtminstone för stunden. Men hur var det nu, finns det inte någon eller några fler som borde få veta vad som hänt... 

Torsdag, 7 april 2016



 


Bud Holloway klappar in ett mål när Skellefteå AIK spelade final 2012. Tror jag frös bilden när jag såg matchen i repris...
(men det året fick vi nöja oss med silver).

Lillebror tar över

Mars månad började för mig med ett besök i hemkommunen Storuman.

Min bror K-E hade lagts in på sjukstugan, och vi hälsade på. Kom bland annat överens om att jag skulle sköta hans post tills vidare, då det kanske inte blir så att han kan flytta hem igen. 

Jag ordnade med en fullmakt att hantera hans pengar på ett konto hos den bank som fortfarande har den bästa servicen på orten, de kunde även bidra med ett uttag på några hundralappar i kontanter för honom att ha som fickpengar i sin nya tillvaro. Så pratades vi vid en stund om allt möjligt. 

Bland annat berättade jag om att vi, innan sjukbesöket, ätit lunch på hotellet i Storuman när bilresan dit var avklarad. Där, i matsalen, satt en ensam man som verkade bekant. Jag bestämde mig för att gå fram och hälsa och det visade sig att jag hade rätt.



Han växte upp i min hemby. Några år yngre än mig. Ansågs allmänt som lite förståndshandikappad. Flyttade efter skolgången till en ort vid kusten, det jag visste i övrigt var att han arbetade på en fabrik, och hade fått hjälp med en hörselskada som ingen förstått att han led av under barndomsåren.

Han bekräftade nu min förmodan att han omedelbart lagt märke till mig i matsalen, och vi pratades vi en stund, jag med en matbricka i handen. 
Det visade sig att han nu sedan många år hade flyttat tillbaka till hemkommunen och hade arbete på en verkstad. Jag frågade om hörselskadan och han bekräftade att livet blivit till det bättre sedan den upptäckts.

Jag frågade även om hans båda äldre bröder som flyttat söderut. 
Den ene av dem mindes jag bättre, han hade arbetat på samma ställe som mina bröder. Han led av en åkomma som gjorde att han började dra in luft när han skrattade, ljuder blev som ett mellanting mellan att rapa och kraxa vilket roade omgivningen så mycket att det blev något av en sport att locka honom till skratt.  
Snart flyttade han till en ort långt söderut i Sverige, det var 60-tal och behovet av arbetskraft var stort inom industrin där. Jag nämnde även om minnet av brodern med skrattet, han log när detta kom på tal, han förstod mycket väl hur det kom sig att vi inte kunnat låta bli att roas av detta.

Efter några minuter återvände jag till vårt bord. Det kändes bra att jag kommit mig för att hälsa och att vi hade pratats vid. Kanske hade han funderat över i fall jag varit så högdragen att jag inte velat kännas vid honom längre. Eller också hade han bara trott att jag inte förstått vem han var och inte tänkt mera på detta. 


Några minuter senare dök ortens båda kändisar upp för att hämta mat. Skidskytten Björn Ferry och armbryterskan Heidi Andersson. 
Kontrasten mellan dem och mannen från min hemby var så uppenbar. Här ett par som alla vid borden visste vilka de är, och även om de skulle ätit lunch någon annanstans i Sverige kunde en hel del ha identifierat dem. Kanske att någon rent av velat prata med dem också, bara för att få träffa ett par kändisar.  

Men när jag gick ut igen, var det fortfarande mötet med mannen som hade ansetts som "mindre vetande" som sysselsatte mina tankar mest. Än en gång hade det bevisats hur lätt en fördom kan uppstå. Lyckligtvis kan de också brytas, men troligen tar det oftast betydligt längre tid, och innan dess kan den ha hunnit vålla mer skada än man ibland kan föreställa sig. 

Torsdag, 31 mars 2016

På senare år bodde K-E ensam kvar på hemgården. Med "lillebrors" hjälp försökte han i det längsta hålla på med höhässjning på gammeldags vis. (Det är jag som hässjar och han som står bakom kameran...)

Hur lätt kan inte en fördom ta fart

Pensionären Holmgång traskar så snabbt han vågar på sina broddade skor. Nysnön som fallit i natt gör underlaget vanskligt.

Än en gång är han i sista minuten till brevlådan med sina lösningar på kryssen i Dagens Nyheter. En närmast tvångsartad handling, trots att han ännu aldrig vunnit. 


För tjugo år sedan hade det varit mer sannolikt att han postat ett privat brev till sin vän Jan-Olof i Lindesberg. Alla breven jag fick från honom finns i en papplåda, men det känns tveeggat att leta fram dem. Risken för anfall av nostalgi är uppenbar.

Privatbrevens tid är ju numera i det närmaste utdöd. En sport vi hade var att hitta originella klistermärken till kuverten. Men faktiskt finns det ju sådana kvar än i dag, senast fick jag en karta från Hjärt- och Lungfonden för att jag skickat pengar till dem.
 
Märken är vackra, och för att alls få någon användning för dem klistrar jag en talgoxe som komplement till frimärket (som föreställer en svamp) på korsordskuvertet. 
Det känns lite som att kasta dem i sjön, sannolikheten att någon kommer att lägga märke till vare sig talgoxe eller svamp lär vara minimala. 

Hur som helst. 
Jag hinner lägga på brevet före kl 10. Jäktar hem igen, nu för att logga in på Skellefteå AIK:s hemsida för att hinna köpa biljetter medan det ännu finns kvar till en av semifinalmatcherna i hockeyslutspelet som släpps vid detta klockslag. 
Det lyckas, några minuters köande och så är jag framme. Löjligt att fingrarna nästan darrar medan jag knappar in erforderliga uppgifter...

Blev det rätt match jag köpte till? undrar jag medan jag avslutar köpet och betalar. 
Jo, det måste det ha blivit. Snart kan jag dra ut dem på skrivaren. Holmgången kan lugna ner sig för den här gången. Med att till exempel skriva dessa rader på sin blogg...

Onsdag, 23 mars 2016

Nästan alla vet vem Björn Ferry är. Eller tror sig veta.
Och så finns det dem som bara några av oss tror oss veta vilka de överhuvudtaget är...

Stress för pensionären


Vacker morgon, fortfarande lite halkigt, men jag tar sparkstöttingen på slingan längas elljusspåret - snön är så fast att den inte kan göra någon skada där under hundrundan.


När vi är tillbaka har jag formulerat grunden till en insändare i huvudet. Har skrivit den flera gånger tidigare, men tagit tillbaka, inte varit helt nöjd. Kanske får den duga denna gång. 

Så här blev den.

(tisdag, 15 mars 2016)

Dagstidningen – en vän att 

vara rädd om!

 

Papperstidningens kvalitet och framtid tas allt oftare upp i insändare, nu senast av Marianne Björk (Norran 15 mars). Svaren blir ofta något i stil med att Norran måste hänga med i utvecklingen och satsa på webben.

Jag är uppväxt med dagstidningar som en självklarhet; lärde mig läsa i femårsåldern till stor del tack vare den. En farbror i hembyn prenumererade på Stockholms-Tidningen fastän han fick den först dagen efter. På 70-talet finansierade jag studierna med att jobba extra på Västerbottens-Kuriren i Umeå, och det var nära att jag valt journalistiken som yrke.

För mig är tidningen en vän. Det stör mig betydligt mera om den inte finns i brevlådan en morgon än om webben skulle vara stängd p g a tekniska problem. Samtidigt lever vi i ett mediebrus som saknar historiskt motstycke. För många yngre är dagstidningen något för pensionärer.

Om 50 år finns den kanske inte alls längre, eller redan om 30. Hockeykommentarerna har jag själv ofta redan läst på nätet när de kommer på papper dagen efter.

Samtidigt tror jag det vore otroligt synd om den försvinner. Den är enkel att spara i arkiv och ge historiska perspektiv. Reportage gör sig bättre på papper. Små nyheter som skulle försvinna helt på webben får också sitt utrymme. Insändare som denna kan jag skriva med större eftertanke än att bara haspla ur sig någonting impulsivt på nätet.

Vi kan inte stoppa utvecklingen, men vi kan försöka ge den bredd. Hur ofta används till exempel tidningen som källmaterial i dagens skolundervisning? Kan den till och med bidra till förmågan till språkutveckling, precis som den gjorde för mig själv en gång i tiden?

Stefan Holmberg, Skellefteå

 

 

 

"Jimmie Eriksson är vår kapten"... Hejaramsan ljöd kraftfullt genom arenan när han räddade oss från förlust i tredje kvartsfinalen mot HV 71 med två viktiga mål. Och jag var där!

Försvar för en vän

Svårt somna i går kväll. Surret från grannens luftvärmepump åt sig in i huvudet, flyttade till rummet längst ifrån innan jag fick ro. 

Tror att vibrationsskyddet kunde förbättras. Eller också är det jag det är fel på. Överkänslig, trots att jag ska ha hörapparat.

Tar i alla fall itu med frukosten och morgonfikat. Öronkliniken i Skellefteå ska läggas ner, bara utprovningen av just hörapparater blir kvar. Protester från politiska oppositionen och på Norrans webb. Lär inte hjälpa. Besparingar måste till och ledningen påstår det svårt att få hit läkare.

Går ut med Doris, klabbsnö. Men vi drar iväg med sparken nerför gatan som vanligt. Barnen i omgivningen tycks ha sportlov i veckan, bara någon enstaka vuxen är ute. Sopar av framrutan på Volvon som står ute, lägger på folien som jag köpte på Jula för 29 kr. 

Skottar infarten, kastar ut lite bröd under fågelträdet där vi haft Bambi på dagligt besök senaste veckan. Hoppas de inte hunnit snöa över om hon kommer även i dag.   

Meddelar Emilie på Norran ett tips på en bok jag skulle kunna vilja skriva om. De som jag har liggande har jag inte kommit i gång med. 

Trögt. Men här i alla fall en bild på Bambi. 

Måndag, 7 mars 2016 

Klabbsnö, trögt


Sångkörens samfällighet heter det 202 fastigheter stora radhusområde där vår familj bor sedan drygt 14 år. Vi betalar för närvarande 10 000 kr/år för att snön ska röjas undan , gräsytor klippas, soprummen ska tömmas, garagen ska vara uppvärmda och mycket annat.

En gång per år hålls årsmöte och härom kvällen var det dags igen. Kände mig lite tveksam till att gå dit. Var sekreterare under dessa möten under en rad av år, nu har jag sagt ifrån mig den sysslan, så jag behövde inte gå dit av den anledningen.

Kände mig ändå lite tveksam. Vet att om jag hamnar i diskussion kan det ibland skena iväg. Nu handlade det om årsavgiften skulle höjas eller inte. Ett argument för detta var att vi behöver en rejäl fond för oförutsedda behov, som att vattenledningar kan gå sönder, området har ca 45 år på nacken. 
Å andra sidan höjdes avgiften ganska kraftigt bara för några år sedan, och fonden är redan nu hyfsat stor. Dessutom dök en fråga upp om att låta installera avfuktare i alla garagen. Vilket visade sig kunna bli ungefär lika dyrt som när vi bytte alla garageportar för ett par år sedan. Så dyrt att om vi ska ta detta från den befintliga budgeten kan det dröja åratal innan vi fått råd med alla avfuktarna.  

Det var ungefär där jag hamnade i diskussion med några andra, bland annat vår närmaste granne i längan mitt emot. Han tyckte vi skulle höja årsavgiften med ett par tusen, jag menade att vi låter den stå oförändrad men i stället gör en enkät hur många som vill satsa på att betala avfuktarna i klump genom en separat inbetalning. 

Innan beslutet att byta portar togs var jag motsträvig. Vi råkade ha en som redan var ombyggd till något högre än alla andra i området, varför skulle vi behöva ändra på den? Men jag fick ge med mig, alla måste göra lika. 
Hur beslutet ska tas vad gäller avfuktarna, dvs om alla måste vara med på detta, återstår att se.

Men eftersom jag i efterhand tycker det blev bra med den nya porten, kan det kanske bli så även om vi måste betala extra till avfuktarna, tänkte jag. 
Och i så fall, hellre då att det ska hända rätt snart, än att vi ska segdra bytet så länge att jag/vi kanske inte orkar bo kvar här vid det laget, eller rent av inte lever längre?

Jag är i grunden en ganska trög person; har ofta bromsat både flyttningar, större inköp, resor och mycket annat. Samtidigt börjar insikten om livets förgänglighet växa sig allt starkare. Vilket slagit igenom, precis som när det gäller avfuktarna, även i större frågor. 
Som den här i lokalpolitiken: Om det ska byggas en ny bro över Skellefteälven. Och i så fall var?

Det har stötts och blötts under alla de drygt 32 år vi nu har bott här. Och än har inget beslut tagits.
Det mest aktuella förslaget på läge avslogs i folkomröstning, men många vill fortfarande att den ändå ska byggas just där. Och dit hör jag. 
Jag skulle vilja hinna se den på plats, och se hur det blev, medan jag fortfarande lever. Och allra helst fortfarande kan köra bil.

Onsdag, 2 mars 2016  



Otålighet inför framtiden

I dag har jag skrivit om några händelser som skedde för ungefär 60 år sedan - gubben börjar ju bli gammal, men minns dem än i dag.


Eftersom rubriken "Hur var det då, då?" finns kvar som en flik på min hemsida, har jag lagt den texten där. 

Men för att lätta upp sidan lägger jag in en vacker - och tidlös - fjällbild här! Också ett minne, på sitt sätt: "Ja just det, där var vi ju för några år sedan..." 
Och: Det var en fin dag, en av alla dessa som man ytterst kan vara tacksam att ha fått vara med om och dela med någon annan...

Måndag, 29 februari 2016 

Radhusområdet ska skötas, som här när det var ishalka ute och det måste grusas.
Men omfattningen, och vad det får kosta diskuteras åtminstone en gång per år.

Allt blir till minnen


Sedan ett antal år, kanske fem eller sex, prenumererar jag på Dagens Nyheter fredag till och med söndag.

Läser dem så gott jag hinner, men dessutom sitter jag alltid där med några korsorden i dessa tidningar:  Geijerkrysset, Dubbelkrysset, Söndagskrysset. 
Det har blivit något av ett tvång att lösa dem, med eller utan hjälp via webbsidan webbkryss.nu eller genom att googla. Och när de är klara finns ett ännu större tvång att skicka in dem - även fastän jag än aldrig har vunnit. Senast fredag ska de vara framme. Alltså måste jag lägga på dem torsdag, här eller någon annanstans.
 
Vår "by" är egentligen en stadsdel, men min granne Ingmar introducerade begreppet för detta grannskap, och det är faktiskt inte så dumt. Vi har en del avgränsbara platser av lite mer samlande karaktär.  
Om en brevlåda kan kallas för "samlande", åtminstone är den ju det i dess mera bokstavliga bemärkelse, så sitter den i vårt fall på en stolpe invid parkeringen till det stora servicehuset Klockarhöjden. 
Den töms bara en gång per vardag, enligt skyltningen klockan 10 på förmiddagen. 
Ibland, som i dag, är jag så sent ute med mina (förbaskade) korsord att jag får jäkta mig fram. Ett par minuter före tio hamnar de i den gula postlådan.
Klingade det inte lite ihåligt när jag släppte ner dem, har postisen redan varit här? Osäkerheten smyger sig på för någon sekund. Nej, innehavaren av den numera kvartersbutiken Jour-Livs påstod en gång att den gula lilla postbilen brukar dyka upp först någon kvart senare. 
Och då får man väl lita på det då. 

Jour-Livs finns alltså inte längre. "Det bar sig inte", mot slutet gapade hyllorna alltmer tomma. 
Vi handlade inte heller mer än det allra nödvändigaste där. Nästan så det sved i samvetet att komma in där och till exempel bara ha påfyllning av frimärken som ärende; dem tjänade han ju för övrigt inte ett öre på att tillhandahålla.


Vi har bott här i femton år, nu på det sextonde. Tiden rinner iväg. Förändringarna syns ibland knappt förrän över tid. Servicehuset, denna sista anhalt i livet, har säkert bytt boende runt om i det nio våningar högra komplexet fler gånger om medan vi bott i närheten. 
För övrigt utrymdes de tre översta våningarna för kanske fem, sex år sen, det påstods finnas undersökningar som visade att de dementas tillstånd snarare förvärrades av att bo så långt upp från marken. 
Senare har det förekommit utredningar om vad dessa tomma våningsplan skulle kunna användas till. Studentbostäder har nämnts. Men jag vet inte om det alls blivit fallet.


Själv är jag ju ibland något av "en man som heter Ove". Lägger märke till saker som jag tar mig för att kontakta kommunen om, eller skriva en insändare: 

- Som att det blivit kvarlämnat rishögar och nerhuggna träd efter en avverkning runt elljusspåret (de lovade att åtgärda men än har det inte skett).

- Som att det ibland grusats när det inte behöver grusas, och tvärtom (i det senare fallet har jag rmalat flera gångar, efter ett av de senaste har jag fortfarande en arm som inte gär att höja över huvudet, besökte vårdcentralen i går, rekommenderades fysioterapi).

- Eller som att jag tycker det är synd att stadsdelens skola ska läggas ner och att barnen därmed mister närheten till både den större skogen och mer näraliggande dungar där det är uppenbart roligt för de mindre att leka på rasterna.


Funderingar om vad som är bra och dålig service; osäkerhet om hur vissa saker fungerar, och om annat kunde fungera 
bättre.
Med tiden har jag blivit en bybo bland andra bybor. Numera på heltid, det vill säga som pensionär.
Och Ingmar som myntade begreppet "by", åtminstone så det nådde mina öron, är nu fyllda 80 och har bott här sedan radhusområdet byggdes för snart 50 år sedan. Skottade lite snö åt honom härom veckan, för då var han i Italien och kajkade omkring. 
Det skulle aldrig någon ha kommit på tanken att göra, knappast om sommaren, och ännu mer otänkbart om vintern, när jag växte upp. 

I en by. En annan by, i en annan tid. Men ändå med likheter i det lilla.

Torsdag, 25 februari 2016


Vardagsliv i byn


Nästan två veckor sedan jag skrev något senast. Dagarna flyter ihop; som pensionär kan jag ibland tycka att livet blev lite fattigare på händelser. Träffade alltid folk på jobbet, även de sista åren när jag var i en fabrik.


Vissa dagar skiljer ändå ut sig. 
En förmiddag stötte jag ihop med Lennart, en annan man boende i Sångkörens samfällighet, 202 radhusfastigheter stort, alla med samma ganska fånigt konstruerade platta tak. 
Vi har hejat på varandra ibland. Lärde känna varandra som schackspelare den tiden jag med blygsam framgång utövade den tankekrävande sporten.  

Nu vandrade han omkring i grannskapet, styrande en sparkstötting precis som jag. Jag hade hört av mig kvällen innan och undrat varför inte traktorn skottat av just vår infart; tolv fastigheter längs den gångvägen hade lämnats därhän efter det senaste snöfallet. Och min vän Lennart, som det här året råkar ha tagit på sig uppgiften som vinteransvarig, ville plikttroget se läget på plats.

Jag skulle precis gå in och koka mitt förmiddagskaffe. Fick en impuls och bjöd med honom in. Det blev en trevlig pratstund. Bara någon halvtimme senare ringde Björn, en studiekamrat från förr. 
Det var jag som tagit initiativ även till denna kontakt. Satt någon vecka tidigare med gamla svartvita foton från förr och fastnade för ett där vi och några andra kurskamrater var på väg till fjälls och hade tagit matpaus hos min mamma i Barsele. 
En av de andra var min mångårige vän Per, som dog så oväntat sommaren 2015. Troligen den utlösande faktorn till att jag försökte nå Björn medan vi båda fortfarande alls lever.

Nu blev det ett telefonprat på runt och en halv timme. Resten av dagen var jag mer än nöjd att den förlöpte lugnt och stilla.
Men en plusdag var det. 
Ungefär som i dag, med en fin skidtur på förmiddagen, och att jag fick syn på att åtminstone en av våra omhuldade koltrastar var tillbaka och pickade i brödkanter under fågelträdet. Dessutom har vi haft ett fyrbent besök två dagar i rad: Ett rådjur, som också tyckas vilja ha stödutfodring.

Utöver detta har M och jag äntligen hittat en ny bra kriminalroman att läsa tillsammans, efter ett par misslyckade köp.
Mycket mer än så behövs inte för att hålla humöret uppe. Ja, möjligtvis då att Skellefteå AIK håller stilen och vinner mot Modo i kväll...

Tisdag, 23 februari 2016

Skogen ovanför vår gata Basvägen - i vacker vinterskrud!

Dagar som blir bra


Jag är ju uppväxt på landet, med en enda granne inom synhåll. I gengäld fanns där en barnaskara stor som ett fotbollslag. Men de hörde till mina storebröders generation, så de flesta var utflugna när jag växte upp. 


Det dröjde till jag var 21 innan jag fick träna att bo nära inpå många andra. Livet i studentkorridoren var lärorikt, även om jag efter tre år började oroa mig för att bli kvar där likt några långliggare i närheten.

Sedan jag bildade familj har vi som längst bott i en by som liknar min hemby. Där blev vi i sjutton år. En by med blandad befolkning. Sådana som växt upp där, och så vi och en del andra - vid den tiden - yngre familjer som flyttat in utifrån. 

Mitt största problem var inte att komma överens med folk i byn, utan att inte jämföra mig. De flesta föreföll oerhört händiga och framåt. Byggde och donade, sköt älg om hösten och körde åkgräsklippare eller förbättrade husen om somrarna. 
Jag kunde ligga vaken och höra närmaste grannens ihärdiga hamrande långt in på de ljusa nätterna.

Med tiden blev jag tryggare i mitt boende. Vågade till och med att, efter hjälp med grundläggning och resvirke, bygga ut vårt eget hus.
Åren gick, barnen blev större, behövde skjutsningar och mycket annat. Vi flyttade vi in till sta´n. Till det radhus vi fortfarande bor i. Fortfarande med skogen inpå knutarna, reträttväg för en lantis.

Men vi har grannarna nära inpå. Jag kan ibland irritera mig på ganska små saker. Likt "En man som heter Ove". För det mesta besinnar jag mig. Det finns ju även fördelar att ha grannar.

Det allra senaste bekymret är att en av barnfamiljerna skaffat katt. Den skrämmer bort fåglarna, jag har inte sett till koltrastarna på ett tag. Kanske har katten rent av norpat i sig någon av dem, det vore sorgligt.

Kan ju inte förbjuda dem ha katt. Har inte något emot dem i sig, varken grannarna eller katten. Även om jag nu tycker att utekatter helst ska bo på landet. 
I byn hann vi ha flera katter.  På bondgården där jag är född levde vi med gårdskatter hela tiden.   

Kanske går det inte att göra något åt. Man kan inte få ha allting som man vill.
Än så länge bor vi i alla fall inte i hyreshus där någon kanske spelar hög musik från våningen ovanför.  
 
Torsdag, 11 februari 2016

En annan fyrbent gäst vid vår gård inne i stan. Dök upp tillsammans med en årskalv på självaste juldagen 2012 när vi råkade sitta vid köksfönstret för att äta lunch.

Tätt mellan grannarna - även fyrbenta


Antagligen har det med åldern att göra.


Mitt intresse för att rota i min släkt, där ju spåret bakåt till släkten Stuart triggat fantasin. Jag hamnade ju så långt det går på farfars sida. 
Att ha anor ända bort i skotska kungahuset en  6-700 år bakåt i tiden känns ju tämligen surrealistiskt...

Att börja gå igenom kvarlämnade handlingar från min farfars liv från början av 1900-talet och framåt är också intressant. Ger en fördjupad bild av det jag hört berättas om honom tidigare. 
Nog ska man vara bra envis för att processa i mer än ett års tid och med anlitande av en advokatfirma från Stockholm med några bönder från grannbyn om snöröjningen, låt vara att det tydligen var dom som anmält farfar.


Som inte detta vore nog för tillfället, ringer en man som bor på Lidingö men är uppväxt i en annan grannby hemmavid, Åskilje, ungefär under samma tid som min kära bror K-E.

Han håller på att skriva en bok om fotbollen i lappmarken på 40-talet och framåt, och nu vill han veta mer om min farbror Elis som var en känd profil runt sidolinjerna på den tiden.

Efter ett par dagar kommer jag på att jag själv skrivit om farbror Elis i min barndomsskildring "Lev och må Lille far". Så jag letar fram de avsnitten, och efter viss möda lyckas jag både skanna in och skicka de texterna vidare genom rymden. 


Dagen efter, vilket är nu, vill jag även se var mina egenhändigt framkallade svartvita bilder kan finnas med motiv från fotbollsmatcher från den tiden jag växte upp. Jag plockar fram en hög med mappar och börjar rota. 

Redan i den första blir jag fast i nostalgins träsk.

Den är fylld med kompisbilder från förr, närmare bestämt 70-talets mitt. 
Efter mer än 40 år har de fått antikvärde - i alla fall för mig själv. Än så länge har jag ingen svårighet att identifiera de flesta, och sammanhanget där bilderna är tagna. däremot fyller de mig med vemod över en tid som flyktade i väg så snabbt och som aldrig kommer tillbaka.    

Alla var vi unga och hade gott om förhoppningar. Flera av tjejerna var jag mer eller mindre förälskad i, för det mesta utan framgång - i varje fall rent fysiskt, där svek mig oftast modet. 
Det som också känns trist är att ett par av mina allra bästa vänner från den tiden är borta för evigt. 

Den ene är Jan-Olof, som jag spelar tennis med vid ett besök i Lindesberg i Västmanland, dit han flyttade sedan han utbildat sig till lärare. Han dog i cancer en dag i januari 2003, bara 55 år gammal. 
"Varför skulle den behöva sätta sig i levern av alla ställen", som han moloket konstaterade i telefon. Då hade han bara tio dygn kvar att leva och jag hade sent omsider tagit modet till mig och ringt upp honom (annars hade vi under många år mest skrivit brev till varandra).

Den andre är Per, som dog så sent som i somras och som finns med på flera ställen i den blogg som jag avslutade i november men som finns kvar under rubriken "Blogg 2011-2015. Dessutom med en bildflik från ett besök på Höga kusten. 
(Janne finns f ö också på några av tennisbilderna i en flik "Bilder från förr").


Jag tror det känns speciellt när ens jämnåriga kompisar börjar gå bort.
Mamma blev nästan 89 år; då hade de flesta av hennes vänner
lämnat in. Hon sa, och det tror jag är vanligt, att hon helt enkelt började känna sig ensam. Ett skäl att vilja leva vidare hade helt enkelt börjat ta slut.
 
OK. Får räcka med det konstaterandet för idag. 

Tisdag, 9 februari 2016 (för övrigt både min pappas och vår kära vovve Doris´ födelsedag)
 
 

Fåglar i repris, en månad tillbaka. Men vad har katten ställt till med sen dess?

Forskning i det förflutna - och nostalgi!


Ringer min bror, som jag vet behöver hjälp med allt mer, exempelvis att handla mat. Om jag, som jag funderat på, skulle köra de 21 milen till hemstället och se om jag kan göra något för att underlätta hans tillvaro.


Jodå, han har bestämda önskemål, men för dagen begränsar de sig till 3 liter mjölk fördelade på två ggr 1,5 liter, samt ett paket Mariekex. 
Och det tycker han räcker om han kan höra med en granne från byn, haken är bara att han inte vet var "de där små lapparna" med telefonnummer bland annat till en som heter Kalle har tagit vägen.
Medan vi pratar letar jag själv fram numret, sexton år yngre har jag än så länge bättre koll på mina lappar (och om så inte vore kan jag snabbt slå fram det via datorn). 

Så jag lovar sköta den kontakten. 
Och får jag tag på "en´ Kalle", så tänker min bror även höra efter om att hjälpa till att ladda batterierna på bilen och "gamm´traktorn" som stått oanvända i var sitt garage ganska så länge nu, i varje fall hela hösten och vintern så här 
långt. 
Jag tänker att troligen kommer inte min bror att kunna köra vare sig bil eller traktor mer. Men det vill jag inte slå honom i huvudet med idag; vi har diskuterat och blivit osams om sådana saker alldeles tillräckligt mycket sedan tidigare.
 
"Men du vill inte ha hjälp med att bära in lite ved då?" frågar jag i stället. "Äh fan, jag kör elpatron nu!" 
Ett bra svar i mina ögon, den har vi även blivit osams om tidigare när han inte tyckt det varit nödvändigt och bokstavligen hållit på att frysa ihjäl.
"Men lite ved till vedspisen då?" Nja, då kommer nästa problem i dagen, han har sett att det rasat snö från taket framför vedboden. Något som han inte heller kan åtgärda själv längre.

Så då resonerar vi även om detta. "Nå, du tycker inte jag ska komma upp och hjälpa dig med sånt här nån dag?" frågar jag därefter lite försiktigt. Men vi enas om att det kanske blir onödigt dyrt. Bensin för närmare 500 kronor.
Och där rundas samtalet av med en inblick i priserna på frukt, som min bror också brukar vilja ha. Det är väldigt noga med att det ska vara extrapriser på tio, eller möjligen 15 kronor påsen. 
Mina invändningar om att det finns goda svenska Cox Orange för runt 25 kronor kilot just nu går inte alls hem.

Han anser sig alltså inte ha råd, vilket vi än en gång brukar ha väldigt delade meningar om... 
Dessutom har han för dagen knappt några pengar hemma, om han måste beställa med någon annan. Men en kvinna i byn ska få fullmakt att ta ut åt honom. 
Och till henne kan han numret utantill. Än så länge.

Onsdag, 3 februari 2016

81 år och alltmer beroende av andra


Doris borrar ner nosen i den snötäckta marken och drar iväg. Vi kör sparkstötting på dagens andra tur, mitt-på-dagen-rundan, och ett par barn i närheten av äldreboendet (de har även sin skola i närheten) ser ut att rygga undan. "hon är inte farlig, men hon skäller mycket", säger jag. 

"Men vi är inte rädda", svarar den ena flickan och gör en gest mot sin kompis, "men hon är allergisk". 
Slutsats: Ibland är inte saker vad de synes vara.

Uppiggad efter den fartfyllda sparkturen slår jag på datorn. Bör väl skriva någonting snart för mina eventuella läsare, tänker jag. 

Mest aktuellt är väl detta med mitt ökade intresse för det förflutna. Har nog nämnt släktforskningen tidigare. Min farfars farfars eventuella rötter i den skotska adeln (även om det i så fall är långt bak i tiden, på 1500-talet ungefär). 

Nu har frågetecknet rätats ut.
 
Farfars farfars far var inte heller vad han först syntes vara. Den som farfars farmor, Sofia Johansdotter, var gift med, en av de första bosättarna i det som i dag heter Storuman, hade "fått ihop det" (horat, skulle det väl hetat på den tiden) med gårdens dräng.
När hon blev med barn, begärde hennes make "skiljebref", vilket beviljades.Två "oäkta" pojkar hade redan fötts innan dess, den ene dog bara årsgammal, den andre blev min farfars farfar. Året var 1807. 
 
Det var alltså drängen som hade sina rötter långt därifrån. 
Två århundraden bakåt dyker namnet Anders Stuart den yngre upp, född och bosatt i sörmländska Vadsbro, med titeln kammarherre. Dennes pappa har av okänd anledning flyttat till Sverige från Skottland. Där blir titlarna i fortsättningen "överste, riddare av Skottland", "Riddare av huset Ochilltree", "Av huset Ochilltree". 

Då rör vi oss på tidigt 1500-tal, ungefär 12-13 generationer bakåt. "Huset Ochilltree" kan man för övrigt googla på. Om någon är intresserad. 
Hur dessa uppburna personer var till sinnelaget kan ju ingen veta. Vilket givetvis borde varit det viktigaste. 
Vad hände om någon bröt mot lagen, lät sina lustar driva dem, eller vad det nu kunde handla om. Högg man av en sådan person ena handen, eller hamnade de i giljotin, eller rent av på bål?

Eller fanns det månne ett sinnelag som hos Carl Nathanelsson i Luspen (Storuman), vars hustru 300 år senare "aflatt och födt 2ne barn utan att jag med henne öfwatt någott umgänge"? 

Visserligen dömdes till "skillnad i ägtenskapet" då han "wägrat förlåta sin hustru det begångna brottet". 
Men någonstans skulle ju den nya familjen ha att bo. Så då tog Carl sitt pick och pack och drog, på villkoret att de tidigare födda barnen - två söner - följde med honom. Och, drängen fick tillåtelse att gifta sig med Sophia, och till honom överlämnades hälften av ett äldre nybygge samt ett nyanlagt bygge. 

Så kunde det gå. Även på den tiden...

Tisdag, 2 februari 2016

Min bror K-E, hösten 2013. En envis man, men där tiden är hans obönhörliga motståndare.

En vandring bakåt i tiden


Vi har haft bekymmer med vår 28 år gamla Audi en tid. På besiktningen i december blev det bakläxa på två till synes enkla fel: Belysningen på instrumentbrädan, samt att en sidoblinkers på främre skärmen är borta. 

Båda bristerna uppmärksammades redan förra året. Jag kunde ha sett till att de åtgärdades redan då, men nu blev det alltså av tvång. 

Strax innan jul skulle vi så hämta ut ekipaget från den lilla familjeverkstaden. Men det visade sig att lyset bakom ratten var lika dåligt som tidigare, om inte sämre, nu hade även ett par andra lampor slutat fungera.

Sedan dess har alla helgdagar, svårigheter få fram lämpliga reservdelar, samt sjukdom hos verkstadsägarna ställt till det. Vi har fått nöja oss med att använda en bil, Volvon, i kylan. Vilket i och för sig gått rätt bra, den har kunnat stå inne i garaget mellan körningarna.
Men tiden för ombesiktning gick ut 14 januari. Vår verkstad är inte auktoriserad att "släcka tvåor" som benämningen lyder. 

Så då måste jag boka tid för detta på en annan verkstad, som i sin tur anser sig behöva utföra åtminstone den ena åtgärden själv. Vilket i detta fall får bli blinkersen, eftersom vi inte kan låta den redan anlitat gå fri från ansvaret att fullgöra vad vi redan betalt för.

I dag på morgonen har jag försökt sy ihop tiderna för dessa båda verkstäder. 
Förhoppningsvis hinner den ena klart med sitt jobb i dag, förutsatt att de får Audin att starta så de kan köra in den i verkstadslokalen, den har alltså stått där utanför i snart två veckor nu och väntat på att mekanikern skulle bli frisk.

I så fall kan jag köra bilen direkt över till den andra för att slutföra proceduren. Och sen ska dottern förhoppningsvis kunna börja puttra omkring i den gamla kärran igen. Vilket i sin tur betyder att Volvon ska börja stå ute på nytt.

Det är i skrivande stund minus 26,8 grader. På lördag har vi lovat stå för skjutsen av våra vänner till nyårsrevyn i Risliden, åtta mil bort. I Volvon. Som givetvis inte bör vara helt iskall, om kylan håller i sig. 

Så då stannade jag till efter morgonrundan med Doris hos grannen mitt emot, för att höra om det är ok för dem att jag kör fram Volvon och kopplar motorvärmaren från vårt förråd rakt framför deras entré. 
Jag ringer på. Det tar en stund innan någon öppnar. Det är frun i huset - som står där med en droppställning bakom sig.
"Men vad har hänt", utbrister jag förvånat.

Så får jag veta att hon för någon vecka sedan har tvingats få en del av tungan bortopererad på grund av en tumör. Om det nu förhoppningsvis räcker med det ingreppet, kommer hon ändå aldrig att kunna använda sin tunga på normalt sätt igen. 
"Tänk vad man ibland vet lite om sina grannar", säger jag. 

Och plötsligt känns hela problemet med de båda bilarna ganska futtigt. För att inte säga väldigt futtigt.
 
Torsdag, 20 januari 2016

Rune, 3, med sin pappa Arvid, 30. Spåret framåt blir inget som jag kommer att kunna följa. Bara det som går bakåt i tiden.

Materiella problem är aldrig det viktigaste

 

Jag går ut från tandläkarens mottagning samtidigt som den gamla tanten som satt i väntrummet när jag kom dit. 

Vi undrade båda varför vi fått samma tid, men ingen av oss behövde vänta, för när den manlige tandläkaren hämtat tanten kom en ung kvinnlig tandhygienist och visade mig vägen till hennes arbetsrum.  

Nu är jag glad och nöjd att jag slipper återkomma för att laga något hål den här gången, och i motljuset från den låga januarisolen som kikar in mot hissen märker ingen av oss att den faktiskt redan har parkerat på våningsplanet där vi står. 
Men det skrattar vi åt när vi blivit varse vårt misstag.

På apoteket köper jag tillbehör för att skölja och rensa tänderna, och en hel påse mediciner för mina andra krämpor, och även om det tar en stund eftersom datorn framför receptarien krånglar, så är jag fortfarande på gott humör när jag tagit mig ner i parkeringsgaraget och stoppar min biljett i automaten för att fortsätta min dag med att hämta recensionsböcker på lokaltidningen Norran.


Det är först när jag kommit in till tidningens reception jag blir brydd. "Hoho, här är vi", hojtar den trevliga och oftast glada kvinnan som brukar ge mig böckerna från en av sina byrålådor. Det visar sig att man börjat bygga om hela nedre våningsplanet för att det angränsande gymmet ska få mer utrymme. 
"Sen ska vi flytta en våning upp", förklarar hon bakom den provisoriska disken medan hon skeppar ut sammanlagt fem böcker i en bunt. 
"Jasså". säger jag lite förvirrat, både över böckernas antal, och nyheten att tidningens ansikte ska gömmas bakom ett gym.


När jag kommit hem tänker jag mycket på detta med tidningen och dess framtid. Och på att allt färre tycks intresserade att läsa den på gammaldags vis med papper som prasslar bredvid en till frukosten eller förmiddagskaffet.

Själv är jag uppfödd med tidningar. Vilket till och med finns dokumenterat i en upplaga av, på den tiden, kanske 28 000 exemplar. 
Jag satt på en filt ute på gården med skärmmössa på huvudet, rutig liten flanellskjorta och hängselbyxor av manchestertyg, och höll ett exemplar av Västerbottens-Kuriren framför mig en vårdag 1955.
Min äldre kusin Hasse hade intervjuat och fotograferat. Artikeln bär rubriken "VK:s yngste läsare", och jag berättar i bildtexten att "Aj,aj det var illa... Frankrike lämnar FN" alltmedan katten Pelle stryker sig mot mina ben.
Det mesta stämde, frånsett att bilden givetvis var arrangerad, samt det i mina ögon något förargliga faktumet att det inte var FN:s framtid jag oroade mig för utan att en motorcyklist kört på tok enligt en notis intill.

Men faktum är att efter att jag lärt mig stava och läsa i en av mina storebröders gamla läseböcker, det var sagan om hattstugan som brann upp som intresserade mig mest, så var steget litet till att bli en lika begiven läsare av dagstidningar som någonsin min far eller mor. 
Eller för den delen min farbror, som faktiskt prenumererade på Stockholms-Tidningen tills den lades ner; nog torde han ha varit dess enda regelbundne läsare norr om Umeälven vid den tidpunkten!


Så småningom började jag skriva referat från Barsele SK:s hockeymatcher på den nybyggda "kanadarinken", där bräderna till sargen alltså inte räckte längre än till ungefär samma mått som i det så fjärran belägna NHL. 
Och när jag var tretton år fick jag vikariera på lokalredaktionen i Storuman under sportlovet så att ordinarie redaktören kunde få några dagar ledigt. "Det kommer inte att hända så mycket", lovade han, "inga kommunala sammanträden eller något sådant, bara någon som ska lämna en annons men det tar Anna hand om".

Att en skolkamrat till mig sedan råkade hamna under en lavin och omkomma var ju inte lätt att förutse. 
Men med hjälp av en fotograf som råkade vara på besök i samhället Storuman, och att en förstående ortsbo hjälpte mig att få fram ett foto på den omkomne pojken, samt att fotograferna på huvudredaktionen i Umeå lyckades instruera mig hur jag skulle skicka alla bilderna på den apparat som kallades telefoto, så gick allt till sist ganska bra. 
(Inklusive att mamma skällde ut en kvällstidningsjournalist som ringde mitt i följande natt förväntandes sig att någon skulle skjutsa mig tillbaka till Storuman för att sända samma foton även till hans tidning.)


Poängen med denna historia är att då, "på den tiden", och vi skriver alltså 1960-tal, hade varje dagstidning med självaktning egna lokalredaktioner. 
Ifall den var så pass stor som "vår" även med en äldre dam som skötte kontakten med prenumeranter och andra som hade ärenden att gick att hantera i närheten av där de bodde. (Och som dessutom utfordrade den 13-årige vikarien med semlor för att han skulle orka sitt oförutsett långa arbetspass!)

I dag håller dagstidningarna på att bli webbtidningar som allt färre tycks ha intresse att sitta och prassla med dagen efter att någonting har hänt. Och visst kan även jag gå in "på webben" och läsa senaste nytt eller kolla på "hockeybloggen".

Men nog vore det tråkigt om papperstidningen kom bort helt och hållet. Har man växt upp med den och varit dess yngste läsare och själv kunnat se det man själv varit med om, ibland i både text och bild producerat av egen förmåga, då är det nog lite extra trist.

Då är det en halvdan tröst att sitta och knacka fram sådana här funderingar på en apparat där det kan spridas ut via den så kallade cyberrymden redan i nästa sekund. 
Två knapptryck så är det klart!  Vi hörs en annan dag... 

Tisdag, 19 januari 2016

 

Här var det Audin - och Linnea! -som fick stå till tjänst med ström när jag schabblat så att batteriet på Volvon hade laddat ur.

Receptionen får maka på sig


Våran fetknopp till koltrast, Kålle kallar vi honom numera, eller om det nu är en henne, har fortsatt att försörja sig hos oss, kanske även hos andra. 

Jag köpte mer solrosfrön åt honom och de andra fåglarna i dag,189 kr för fyra kilo skalade. I det fortsatt kyliga vädret lär de gå åt ganska snabbt. Talgbollar är däremot en överskattad produkt, de har aldrig varit populära i vårt fågelträd (som alltså är en syrenbuske).

Kålle - eller Kålla? - och hens kompisar år i sin enkelhet en glädjekälla så här års. Det gäller att ta vara på sådana. 
I går värmde det att se slalomåkaren Jens Byggmark, uppväxt i Tärnaby, ta fjärde plats i Wengen med snudd på en pallplats. 

Han har haft det motigt i många år, efter ett tidigt genombrott där många trodde på honom som en "ny Ingemar". 
Om man googlar, får man veta att han numera har sambo och blev pappa i höstas. Som för många andra kan det ge behövlig balans åt idrottandet på elitnivå. 
I den mån Skellefteå AIK:s hockeylag värvar spelare utifrån, har de nästan alltid s k ordnade sociala förhållanden när de kommer hit. Det blir antagligen lättare att trivas på orten på det sättet, vilket också gör att prestationerna i deras yrke blir vassare. 

Ordnade förhållanden är det kanske inte så lätt att påstå att tiggarna har. Visst, familjen tycks vara det viktigaste för dem alla, annars skulle de knappast ta sig hit och sitta hopkurade utanför ICA eller Coop.
Så här års, i kylan och snön, kanske även med en bitande narig vind, har jag svårt att passera oberört förbi dem. I dag grävde jag fram tre enkronor ur börsen på vägen in i butiken. Kändes futtigt, på vägen ut hittade jag även en tjuga. 
Den relativt unge killen som tog emot den och mumlade sitt tack borde nog egentligen kunna utföra ett s k vanligt arbete. 
Men nu är det som det är. Och vad kan man göra då, som enskild individ? 

Till våren har vi för övrigt bokat en resa till Rumänien, av alla ställen. Målet är Transsylvanien, populärt kallat Draculas land. 
Resan går med buss från ungerska Budapest. Där har vi varit en gång tidigare. Deras parlamentsbyggnad råkar vara den enda jag besökt även inuti. 
De beslut som numera fattas från dess sammetsklädda säten tycks inte särskilt vettiga. 
Men kan vi göra något åt det? På nationell nivå kanske, typ markera i EU. Men ska vi låta bli att resa dit igen? Känns lite tveksamt. OK, många vi kommer att möta på gatorna har ju röstat på den rådande regimen, likaväl som nu senast i Polen. Eller i Ryssland.  

Vi får väl börja med att hålla reda på var vi lägger våra sympatier i Sverige. Tiggarna lär vi hursomhelst inte bli av med bara genom att vända ryggen till.

Måndag, 18 januari 2016 

Trodde först jag satt hemma på gården även på den här bilden, från 70-talet. Men sanningen är nog att M och jag var på bilturné och hade en grillpaus.

Att glädja andra


Våran fetknopp till koltrast, Kålle kallar vi honom numera, eller om det nu är en henne, har fortsatt att försörja sig hos oss, kanske även hos andra. 

Jag köpte mer solrosfrön åt honom och de andra fåglarna i dag,189 kr för fyra kilo skalade. I det fortsatt kyliga vädret lär de gå åt ganska snabbt. Talgbollar är däremot en överskattad produkt, de har aldrig varit populära i vårt fågelträd (som alltså är en syrenbuske).

Kålle - eller Kålla? - och hens kompisar år i sin enkelhet en glädjekälla så här års. Det gäller att ta vara på sådana. 
I går värmde det att se slalomåkaren Jens Byggmark, uppväxt i Tärnaby, ta fjärde plats i Wengen med snudd på en pallplats. 

Han har haft det motigt i många år, efter ett tidigt genombrott där många trodde på honom som en "ny Ingemar". 
Om man googlar, får man veta att han numera har sambo och blev pappa i höstas. Som för många andra kan det ge behövlig balans åt idrottandet på elitnivå. 
I den mån Skellefteå AIK:s hockeylag värvar spelare utifrån, har de nästan alltid s k ordnade sociala förhållanden när de kommer hit. Det blir antagligen lättare att trivas på orten på det sättet, vilket också gör att prestationerna i deras yrke blir vassare. 

Ordnade förhållanden är det kanske inte så lätt att påstå att tiggarna har. Visst, familjen tycks vara det viktigaste för dem alla, annars skulle de knappast ta sig hit och sitta hopkurade utanför ICA eller Coop.
Så här års, i kylan och snön, kanske även med en bitande narig vind, har jag svårt att passera oberört förbi dem. I dag grävde jag fram tre enkronor ur börsen på vägen in i butiken. Kändes futtigt, på vägen ut hittade jag även en tjuga. 
Den relativt unge killen som tog emot den och mumlade sitt tack borde nog egentligen kunna utföra ett s k vanligt arbete. 
Men nu är det som det är. Och vad kan man göra då, som enskild individ? 

Till våren har vi för övrigt bokat en resa till Rumänien, av alla ställen. Målet är Transsylvanien, populärt kallat Draculas land. 
Resan går med buss från ungerska Budapest. Där har vi varit en gång tidigare. Deras parlamentsbyggnad råkar vara den enda jag besökt även inuti. 
De beslut som numera fattas från dess sammetsklädda säten tycks inte särskilt vettiga. 
Men kan vi göra något åt det? På nationell nivå kanske, typ markera i EU. Men ska vi låta bli att resa dit igen? Känns lite tveksamt. OK, många vi kommer att möta på gatorna har ju röstat på den rådande regimen, likaväl som nu senast i Polen. Eller i Ryssland.  

Vi får väl börja med att hålla reda på var vi lägger våra sympatier i Sverige. Tiggarna lär vi hursomhelst inte bli av med bara genom att vända ryggen till.

Måndag, 18 januari 2016 

Kålle - en tiggare som är lätt att bevekas av...

När det är 29 grader kallt, sonen utan pengar och inte får träffa sin son, och svenskarna under isen i både längdåkning och skidskytte, samt världsläget i övrigt givetvis som alltid - då är en helsvart fågel med gul näbb under fågelträdet ett litet ljus i mörkret.


Han sitter där dag efter dag under fågelträdet - som egentligen är en syren - och tar för sig av vad som finns att tillgå i form av solrosfrön eller ditslängda brödbitar. 
Poängen är: Han egentligen inte där att göra, jag minns inte att jag sett en koltrast hos oss någon tidigare vinter. I bästa fall brukar några domherrar dyka upp som kontrast till de vanliga talgoxarna och titorna, men de senaste åren har den julkortsfågeln helt uteblivit.

Men så kom alltså den här gynnaren. Eller snarare har han väl blivit kvar här, för så här års ska han nog inte normalt sett vara hos oss.
Och i dag har kvicksilvret, eller digitalavkännaren, gått upp till cirka 16 minus. Troligen kommer han att överleva vintern ut, nu när han klarat av de senaste dagarnas bistra köld. 

En överlevare i det lilla formatet. Det gläder oss.

(Förresten, när jag kikar på fotot jag tog, om än med en kamera med begränsad räckvidd, visst är det ett par domherrar bredvid honom? Det var som f-n!)

Lördag, 9 januari 2016

Den övervintrande koltrasten


Minus 20, luften tycks stå stilla, småfåglarna pickar energiskt ute vid syrenen för sitt livsnödvändiga uppehälle. 

Själv är jag bara ute korta stunder med Doris. Ser slalom på tv och läser deckare av Peter Robinson för M. Lägger på ved i kaminen. Nu kommer den bra till pass.

Trettondagshelgen är ju den som avslutar trion av helger runt årsskiftet. Ofta brukar vi ha besökt vännen Per. Nu finns han inte i livet längre.
Men i går hade vi andra vänner på besök, och finalspelet i junior-VM i ishockey är också återkommande den här helgen.


I går kväll ringde dessutom en bekant som vi inte hört av på många år. Hon och hennes dåvarande man adopterade barn från samma ställe som vi i Sri Lanka för tjugofyra år sedan! Senaste gången vi sågs var när de besökte oss i vår dåvarande hemby Varuträsk något år senare.

Utlösande för samtalet i går var att hon och de två sönerna skulle resa tillbaka till ön där borta i sydost nu på morgonen. Mycket trevligt att hon fick idén att höra av sig. Alltför vanligt hur vi träffar och lär känna människor längs livets vindlande stig som vi senare tappar bort och aldrig någonsin återser eller bevarar annan kontakt med.

Men mannen hade dött helt hastigt - för fem år sedan. I något album vet jag att han, och övriga familjen, finns bevarad. Kan även se honom intresserat studera ett par träbroar som fångade hans intresse under besöket här, han häll på med just träteknik i sitt yrke om jag minns saken rätt.


Träbroarna var den gången nyligen anlagda, finns givetvis kvar, används nu som då. Våra liv går också vidare, men betydligt snabbare förgängligt. För att inte tala om fåglarnas, där de pickar i sig sina frön.
     
Nu ska undertecknad också snart "picka i sig" lite lunchmat. Lite frusen, snuvig, med en arm som smärtar till efter ett fall på isbelagd gångbana för några dagar sedan. Men i stort ändå på benen  och med tankeförmågan någorlunda intakt. "Har du något projekt på gång", frågade mannen i paret som besökte oss i går kväll, han är också nybliven pensionär och verkade en aning fundersam hur han ska använda sin tid i fortsättningen.

Jag funderade några sekunder hur jag skulle svara. "Nej, jag tar mig fram dag för dag", blev svaret. Sen återfick vi till att prata släktforskning, böcker, ishockey, resor och diverse annat...

Onsdag, 6 januari 2016

Trettondagshelgen, kravfri men med traditioner


Det är sällan så tyst som tidigt en nyårsdag. Det enda som händer när jag går ut med Doris är att hon lyckas slita åt sig en bajslort runt hörnet av soprummet medan jag lägger bort en majspåse med organiskt avfall. 1-0 till henne, så att säga.


Tiden är ju obruten, medan vi människor har behov att dela upp den i  hur små eller hur stora stycken som helst. Förnuftsmässigt kan vi inte förstå dess utbredning framåt eller bakåt. 
Ändå har vi alltid försökt göra detta begripligt.


I det dagliga livet blir tiden något annat. 

Ett upphackande där hela vår tillvaro bygger på tid. Den tid vi själva mäter upp enligt allmänt vedertagna skalor. 
Vi ser bakåt och framåt; den ger stöd för vårt minne, den är oumbärlig för vår planering. Kanske även för vårt behov av tillförsikt och förväntan. I smått som i stort. "Ja just det, i morgon spelar JVM-laget kvartsfinal mot Slovakien klockan tre, klart jag måste se, hoppas vi vinner".

Den djupt deprimerade ser inte framåt. 
Knappast heller bakåt. Snarare har tiden stannat upp och tappat sin betydelse. Framtiden ter sig enbart plågsam i sitt gråa töcken, den går knappt ens längre att staga upp med vardagliga rutiner.
Den djupt deprimerade kan inte heller sörja något som varit. För sorgen, hur den än är, blir på sitt till synes bakvända och helst oönskade sätt, också ett sätt att ge livet en mening. När jag orkar tänka på den eller det jag sörjer lever jag åtminstone; bara jag inte fastnar i det som varit.


Som relativt nybliven pensionär märker jag hur en del saker i nutid blivit mer diffusa. För att inte säga svårbegripliga.

Ibland minns jag knappt den middag vi åt i går. 
Tekniska nymodigheter passerar mig ofta förbi. Jag vet inte hur man streamar hem musik eller en film, att köpa en manick som gör att jag via telefonen kan hålla koll på om det blivit strömavbrott i stugan blir också "too much"; förmodligen har jag inte ens det slags telefon som behövs för att det ska vara genomförbart. 
 
Jag önskade mig en ny skrivare, en laser, till julklapp, den gamla bläckskrivaren använde jag för sällan för att inte bläckpatronerna skulle torka ihop och till sist gick den av någon anledning inte ens att sätta i gång. 
Nu står den nya här, alldeles bakom mig i sin förpackning, den ska kunna användas utan inkoppling med sladdar påstod min fru, men det tar emot att packa upp och undersöka. 
Kanske blir det sonen som får ta itu med installationen, hur enkel den nu än må vara. 


Samtidigt blir jag alltmer expert på det förflutna. 

Åtminstone kan jag utge mig för att veta mer om den än våra barn. Vill de kolla mina utsagor kan de förstås söka via andra källor. Men antagligen rycker de på axlarna om de inte begriper vad jag syftar på. Eller ler ett artigt leende när jag försökt berätta om något jag velat förmedla ur mitt inre arkiv.

Ibland kan nog detta rotande få, för någon annan, märkliga uttryck. När min kamrat Per och jag höll på med våra idrottsnötter fanns förmodligen många som skulle ha noterat detta med ett närmast medlidsamt leende om de funnits i närheten. 
Men för oss hade det betydelse. De band oss samman; vi hade något gemensamt just i vår historia. Bagatellerna blev en källa till gemenskap på samma sätt som betydligt mer genomgripande händelser. Och vi var båda ungefär lika barnsliga för att ha glädje av påtandet med att hitta på och knäcka varandras nötter.

Men se upp, du unge, tiden har en benägenhet att med åldern upplevas allt snabbare. 
Det är redan femton år sedan världen våndades inför hur datoriseringen skulle klara sig oskadd undan millennieskiftet. 

Och apropå denna unika händelse: I vår lilla stad finns troligen en hel del innevånare, de behöver inte ens ha hunnit bli medelålders, som kommer ihåg hur kommunfullmäktiges ordförande envist ville hinna läsa sitt i förväg hopsnickrade högtidstal till punkt trots att folk började tjoa och vissla att nu har klockan redan börjat slå tolv.

Hans lilla misstag att inte planera sitt lokala bidrag i världshistorien passerade alltså inte obemärkt förbi. Det blev något konkret som fäste i mångas inre arkiv. 
Jag har ju ingen aning om hur han själv hann reagera, om han grämde sig och tyckte det var pinsamt. Eller om hans fru skällde på honom efteråt, eller barnen. Eller om han nu fick (förhoppningsvis skämtsamma) pikar av sina partikamrater när de träffades på nytt. 

Men för de allra flesta blev det helt säkert och för all framtid något att dra på munnen åt. På just det sättet fick kanske talet sin bestående betydelse.Vad han egentligen sa, det kan vi väl gissa var lika lite originellt som de flesta andras tal runt om i världen i den situationen. 
Helt ensam om att dra över tiden var han troligen inte heller.  
Men det är ändå det oförutsedda, det som överraskar oss, som är lättast att komma i håg. 

Fredag, 1 januari 2016  

Elden värmer. Vedpysslet kommer till användning.

2016, en början

(Den här texten anknyter till en pågående debatt i lokaltidningen Norran. Hammarsten håller på Israel, Marklund tar palestiniernas parti.)


Ibland utmanas våra

värderingar


Intressant följa debatten på insändarsidan mellan Roger Hammarsten och Sture Marklund avseende konflikten Israel-Palestina. Om debattörerna kommer överens om ett enda dugg, eller får mer gehör av andra än tidigare, är nog mera ovisst.

De flesta av oss har snarare behov att hitta argument som befäster våra egna. Men så länge vi slåss med ord än vapen, och på något så när jämspelta villkor, har ingen större skada skett. Öppen och hyfsad debatt är snarare något att vara rädd om.

Men frågan om våld har flera bottnar. Ibland utmanas till och med våra egna värderingar.

Jag växte upp med två storebröder. Åldersskillnaden var stor, jag hade ingen chans rent fysiskt. Det hände att jag hulkade: ”När jag blir stor, då ska ni få igen!” Så blev det förstås inte. När den ene av dem dog i ALS grät jag av totalt motsatt anledning.

Men i skolan gav sig en äldre kille på mig, gång på gång. Lärarna tycktes inte bry sig. I femman rann det över för mig. Jag tryckte ner en året yngre kusin till mobbaren. Plötsligt fick jag vara i fred. Till och med delta i vettiga lekar på ett nytt sätt.

Den som är stark måste vara snäll, ett ofta använt Bamse-citat. Tyvärr långt ifrån alltid tillämpat. Ett ständigt problem är kampen om resurser. Avund en drivkraft bakom många konflikter, hämndlystnad en annan. I grunden destruktiva krafter, i smått som stort.

Sinande, och ojämn, fördelning av naturtillgångar är nog det största hotet mot världsfreden. Inte ens till synes välmående regioner kan förslösa sina resurser längre. Ibland tar vi i vårt relativt fredade hörn av världen att välståndet alltid ska bestå. Men vid en avspärrning skulle överflödet i våra hyllor ta slut på några dagar.

Stefan Holmberg, Skellefteå

 

(tisdag, 29 december 2015)

 

 

Doris på spaning. Målet kan vara en bajslort en liten bit längre bort.

Och en insändare till Norran...


Skrivit insändare och debattartiklar i många år. Här den senaste, nu på förmiddagen ivägskickade texten:


Papperstidningen – snart ett minne blott?

Tredjedag jul, och helgen har denna gång medfört tre dagar utan lokal dagstidning. Men söndagens DN uteblir också, abstinensen är påtaglig. Att läsa dess e-upplaga känns som ett blekt substitut.

 

DÅ, för 60 år sedan, skrev en kusin ett reportage där jag, knappt fem år gammal, sitter ute på gårdsplanen och pekar på framsidan av Västerbottens-Kuriren:

 

”- Frankrike hotar lämna FN, säger VK:s yngste läsare”. Efteråt var jag förnärmad; det var inte alls FN utan en text om en mc-olycka som fångat intresset.

Åtta år senare skrev jag idrottsreferat hemifrån byn, de borde ju bevakas! Som fjortonåring fick jag vikariera på lokalredaktion under sportlovet, ordinarie redaktören lovade det skulle vara lugnt och tog ledigt.

Pyttsan. En dramatisk lavinolycka där en något äldre pojke omkom, jag satt långt in på kvällen och kämpade med telefotoapparaten. Mitt i natten förväntade sig en kvällstidning att jag skulle återvända de två milen till Storuman och sända dem några bilder. Mamma skällde ut reportern, jag fick sova vidare ostörd.

 

NU är en annan lokaltidning mitt husorgan sedan många år. Inte så länge sedan den skröt om att ha 87 procents täckning i området. Den aktuella siffran är väldigt tyst om. I radhuslängan med tolv hushåll har kanske tre, fyra tidningen kvar. I en insändare undrar en äldre man om han kan börja prenumerera på e-versionen.

 

Nej, dagstidningen betyder inte samma i dag som då. Alla verkar kämpa med samma problem, stor som liten. Vikande annonsintäkter, färre fasta läsare, personal friställs och kvaliteten försämras. Inte heller jag vill läsa samma texter efter en match med AIK:s hockeylag (Skellefteå, inte Gnaget!) som jag redan gjort på datorn kvällen före.

Den gamle mannen nämner även behovet att inte slösa med skog som skäl att inte köpa tidningen i papper längre. Allt tycks tala emot den.

 

Själv känner jag bara ett stort vemod.

 

(söndag, 27 december 2015)

Insändare till DN

Vaknar tidigt, eller kanske inte; det har nog börjat gry. Men allt är tyst. Ligger kvar och lyssnar på mina egna hjärtslag ett ögonblick. Har gjort det några gånger den senaste tiden.


Att hjärtat slår är något vi i vanliga fall knappast bryr oss om. Vi tar det så för givet. Varför har jag gjort det nu? Kanske för att jag det här året fått flera påminnelser om hur skört livet är.

Först slog jag huvudet i asfalten på en tennisbana i början av sommaren, jag hade nyss gått i pension. Kom inte ihåg vad som hände de närmaste tjugo, kanske tjugofem minuterna. Hade ändå försökt kravla mig upp och spela  vidare.

Några veckor senare drabbades en av mina närmaste vänner sedan många år av en stroke. Återfanns över sin dator, medvetslös, dog på sjukhus något dygn senare. Vi hade träffats bara en dryg vecka tidigare, han sov över i vår stuga, vi hade umgåtts precis som vanligt. 

I början av november ringde en hemsjukvårdare från hemkommunen. Stod ute på min brors veranda, undrade om jag visste var någon nyckel till huset fanns. Min 81-årige bror låg på golvet i köket, framför vedspisen, oförmögen att ta sig upp. Huset visade sig vara utkylt och han hade varit nära att frysa ihjäl.  

En rad händelser som visar hur snabbt allt kan förändras. Själv klarade jag mig med en bestående hörselskada. Jag hade nog börjat höra sämre redan tidigare, men upplevelsen att något förändrades mera påtagligt har bestått efter den dagen med. fallet.
Min bror mår på sätt och vis bättre nu, har blivit mindre envis när det gäller att ta hjälp, vi har fått honom att börja sova på nedre våningen och ha elvärmen på för jämnan. För min kompis gick det alltså värre, han får aldrig se sitt lilla barnbarn mer, och vice versa.  

Allt personliga händelser varvas med nyheter från all oro ute i världen. sådant som vi sällan, åtminstone än så länge, sällan ser så mycket av i vardagen, men som påverkar oss ändå. Ska jag ge tiggaren utanför ICA en peng i dag eller inte? Eller skänka en hundring eller två till annat något välgörande ändamål?

Just nu ska jag skriva en hälsning till kamratens barn. En annan hälsning till ungdomsvännen, som helt överraskande hörde av sig just för att han sent omsider fått veta att våra på den tiden gemensamme vän hade dött. 
Kanske även en till de tidigare grannarna i byn där vi bodde när barnen var små. Råkade passera där dagen efter vännens stroke, fick en impuls att stanna till vilket jag inte gjort på länge. De var hemma, vi satt ute på en altan och drack kaffe, jag fick prata av mig en del av min oro (kamraten levde alltså fortfarande just då).

I morgon ska vi klä julgranen och ha ett enkelt förhandsfirande med barnbarnet, mycket mer i den vägen blir det av olika skäl inte i år. Men rubriken står fast. Hoppas på julefrid för så många människor som möjligt. Och ett nyårshopp, om än aldrig så litet.

Tisdag, 22 december, 2015

  

 

Omslaget till min bok "Lev och må Lille far". Där nämns också om mitt tidningsläsande som liten.

Julefrid och nyårshopp?

Rune, 3 år, är på besök medan hans mamma köper julklappar på stan. Farfar och farmor är hemma, liksom hans 23-åriga faster. Alla tycker det är roligt få ha honom här i några timmar. 


Snart han han och jag hunnit "spela bowling" och titta på bilder där han själv är med. Farmor åker under tiden till affär´n och köper ingredienser för att baka pepparkakor. Snart är hon tillbaka, bildtittandet är också klart för denna gång.
Fram med kaveln, pepparkaksformar, plåtar och annan rekvisita. Julsångerna börjar dåna mellan väggarna i köket.

Ibland tänker jag på hur barn tas om hand i dag jämfört med förr. Nu är barnen i en familj ofta betydligt färre. Ofta står de i centrum för det som händer. När föräldrarna arbetar är de på dagis. Grupperna kan vara så stora att ljudnivån är värre än betydligt högre/värre än när jag jobbade på fabrik.
Men allt är tillrättalagt för att barnen ska sysselsättas.

Förr, och då talar jag främst om det gamla bondesamhället, fick de kanske hänga med på vad de vuxna höll på med, ungefär som nu vid pepparkaksbaket. 
Men även då fanns gott om sysslor som krävde de vuxnas uppmärksamhet på ett sätt som inte tillåt barnen att vara med - inte tills de själv kunde bidra i arbetet. 
När min mamma skulle göra de dagliga lagårdssysslorna och pappa kanske fanns i timmerskogen, eller ute på åkrarna, då förutsattes jag kunna vara ensam inne och pyssla med något på egen hand. Vilket jag gjorde i så stor omfattning att det tog tid innan jag alls lärde mig att börja umgås med andra barn. 

Jag kan ibland tycka att något slags mellanting mellan dessa båda, av yttre omständigheter mer eller mindre tvingande förhållningssätt, kanske vore det ideala. Att barn inte alltid har andra vuxna till hands, men ändå vet att någon finns någonstans i närheten när de verkligen behövs. Och då utgår jag givetvis från en situation när de inte är alltför små och där de vuxna i stort beter sig vettigt.

Nu har pepparkaksbaket gått vidare; snart åker den första plåten in i ugnen. Dags att äta lunch. "Tack gode gud för maten, amen" kan jag än i dag tänka, utan att ha växt upp i ett speciellt religiöst hem. Men det var en påminnelse om att allt vi har omkring oss är långt i från självklart - och för många barn verkligen inte är det än i dag.

Onsdag, 9 december 2015

Med barnen i centrum


Som pensionär behöver jag inte ägna dagarna åt annat än hur jag själv disponerar dem. Vilket kan vara en utmaning, ibland till och med en press.

Jag blir lätt modstulen om jag inte känner mig nyttig. Mina avslutande två och ett halvt år på plastfabrik var bra i den meningen att jag alltid hade något för händer; att arbetsuppgifterna därutöver var tämligen enkla kunde även ses utifrån att inte behöva oroa sig på nätterna för hur morgondagen i just det avseendet skulle bli. 

Arbetet gav, som för de flesta andra, även social stimulans. Kanske det viktigaste av allt i ett arbete? 
Vi blev ett tämligen stabilt gäng som diskuterade det mesta, löste både världsproblem och mer triviala saker vid fikabordet, ibland även medan vi lät händerna gå ute på "golvet". Man lärde sig vilka som, med ett uttryck i tiden, gav energi eller inte. 
Dessutom dök ibland människor upp med värdefulla erfarenheter från helt annat håll. inte minst geografiskt. Jag hann bli bekant med personer från Burma, Kongo, Uzbekistan och andra mer eller mindre avlägsna platser och miljöer.

Den peng jag fick i lönekuvertet var däremot inte större än den pension jag har i dag. I sig inte så trevligt, men jag valde alltså själv att hellre gå dit än att försöka bli klassad som så illa däran att jag inte kunde vara i ett normalt arbete alls. (Tilläggas kan också att mitt arbete skedde på halvtid. Hade det handlat om hela dagar kan upplevelsen varit mindre positiv).


Med detta sagt kan sinnesstämningen variera rätt påtagligt under ett dygn. 
Mest påfrestande är tiden som ibland brukar kallas "vargtimmen". När jag vaknat och upptäcker att klockan även den här natten kanske bara är runt fyra och rädslan att inte somna om i sig bidrar till att jag ibland faktiskt inte gör det.

Nu förekom detta fenomen i och för sig även under åren som fabriksarbetare. 
Det hände att jag skrev mejl till arbetsledaren Ingela. Varskodde att kommer jag inte i dag är det för att jag denna natt sovit så gement illa att jag helst vill vara för mig själv.

Som pensionär finns utrymme att somna om även om klockan börjat närma sig den tid jag annars hade behövt stiga upp för att komma i väg. Den enda som nu behöver mig på ett mera handgripligt sätt är oftast Doris.
 
När hon kommer krafsande med tassen vet jag att det är hög tid att stiga upp. Ta sitt obligatoriska morgonfika, med samma självvalda meny dag efter dag, och efter den lika obligatoriska tandborstningen dra på sig ytterkläderna och ut i friska luften.

Och därefter se vad den nya dagen kan bära i sitt sköte.

Tisdag, 8 december 2015

Farfar får hjälp att skotta kompostjord i säckar.

Tillbakablick på ett arbete

 
Hälsan sviker min 81-årige bror allt tydligare. Vi hjälpte honom att möblera om i huset så att han inte längre behöver ta sig upp och ner för trappan till övervåningen. Satte på elpatronen i pannan nere i källaren för att inte ska behöva hålla sig värmen genom att se till att det finns ved att elda med, eller alls ta sig ner dit. 
Men det finns så många brister kvar. Vattenledningssystemet har varit undermåligt i många år, kvaliteten på vattnet likaså. Tvättmaskinen pajade redan innan vår mamma dog vilket är snart femton år sedan. Kylskåpet skulle behöva bytas ut. Och så vidare.

Problemet är att han inte vill att någonting ska kosta pengar. Alltså köps prylar med största motstånd, om ens alls. Det allra nödvändigaste i matväg ska helst gå att handla till 
extrapris.
Problemet är dessutom att han inte vill leja fackkunnigt folk för det han inte klarar att göra själv, givetvis något som också hämmat möjligheterna att ha ett drägligt liv redan medan han var någorlunda frisk.

För ingen av oss klarar ju allting själv. Hur praktiskt lagda vi än är, finns alltid något som vi inte kan fixa av egen förmåga.
 "Bra karl reder sig själv" är en princip som i viss utsträckning kan vara lovvärd, men som över en mer eller mindre varierande gräns kan bli närmast ohållbar.
När jag växte upp, hade vi ont om pengar. Då var det viktigt att kunna klara oss på vad som redan fanns. I mesta möjliga mån.
  
1960, när jag var tio år, lyckades min mamma se till att boningshuset förbättrades. Det grävdes en rejäl, murad källare, inte dess fanns bara en jordkällare och ingen värmekälla förutom spispannan i köket. 
En granne hjälpte till, antagligen mot en relativt ringa kostnad, att mura väggar, någon annan att montera in pannan och en oljetank. På markplanet utökades huset med ett nytt, ganska stort rum, egentligen skulle det behövts ännu bättre långt tidigare men bättre sent än aldrig.  

Vi hade en tredje bror. Håkan, bara fyra år yngre än K-E. Men med ett större driv att ta sig för något nytt. Även om det kostade.
Han flyttade hemifrån, bildade familj på 60-talet. Var nyfiken, hämtade nya impulser utifrån. Var nog den som drev på att vi exempelvis skaffade tv bland de första i byn. Såg till att mamma till och med fick en diskmaskin i köket. Men han hade självklart även sitt eget hem att tänka på.
  Så blev han sjuk, dog 2002, bara 64 år gammal, ett enda år efter mamma, som ju också hade försökt förbättra så länge hon hade energi.

De senaste femton åren har allt stått still. Eller snarare gått bakåt.  Ingenting har fått kosta, mer än någon absolut nödvändig pryl för att hålla snön borta eller underlätta höslåttern. 
K-E växte upp när gården var ett nybygge. "Pojkarna" måste tidigt hjälpa till. Hann även vara med om kriget på 40-talet, när pappa låg inkallad som beredskapssoldat, och när de kunde ligga borta i någon skogskoja om vintern för att få några slantar från timmeravverkning. Allt medan mamma skötte korna och det dagliga med djuren i lagården och allt annat.

Jag kan förstå att den karga, ansvarsfyllda tillvaron präglat honom. 
Han har dessutom levt hela sitt liv kvar på gården, träffade aldrig någon egen livskamrat som kunnat rubba hans cirklar innan de blev allt snävare. 
Nu är det i praktiken för sent. Nu tycker han med viss rätt att han ligger och väntar på döden. Att ta färdtjänst blir för dyrt. Onödigt. 
Men att att bilen, som han inte får köra längre, eller traktorn, som han antagligen aldrig kommer att orka köra längre, rostar ihop; det kan han grubbla över.

Så onödigt, så i grunden ledsamt.

Fredag, 4 december 2015

/4 april 2016, alltså på dagen fem månader senare, dog min bror på sjukstugan i Storuman/

"Hundspann" från den tiden älsklingarna var tre (fotot taget 2010).

"Bra karl reder sig själv"

Livskamraten M har varit barnmorska i mer än 32 år. Hon satsade på den vidareutbildningen när vi flyttat till Vilhelmina i början av 80-talet. 

Där hade jag fått min första fasta tjänst som psykolog. Men hon hade börjat gå arbetslös vilket givetvis inte var vad hon tänkt sig.

M är en alldeles utmärkt barnmorska. Handlingskraftig med gott omdöme; samtidigt duktig på att prata med folk, oavsett om de ska föda första barnet eller drabbats av cancer i underlivet som sannolikt kommer att ända ett liv.

Men arbetet sliter. 
Hon har en kronisk förkalkning i nacken; nästan alltid ont i huvudet, blir lättare trött än förr. Kommer den här morgonen hem från ett nattpass, nickar när jag frågar "var det mycket", och dessutom har hon tvingats stå med tändstickor och försöka tina upp dörrlåset på Volvon innan hon äntligen kom sig därifrån.


Visst är mycket av det vi gör lite underligt. I smått som stort.
I somras undrade jag flera gånger varför en liten flaska låsolja låg i en jackficka. Nu när den skulle behövas, vet jag inte var den är, och inte har jag kommit i håg att köpa en ny.

M traskar i alla fall till sängs  och säger godnatt. Själv har jag som vanligt en hundrunda framför mig. Det är några minusgrader, lite nysnö sen i går, perfekta förutsättningar för Doris att utöva hobbyn att gräva fram frusna bajslortar och käka upp.
Lite halvdant tar jag några löpsteg för att skrämma bort henne. Sen, med hjälp av godis, åker kopplet på. 
Men hon försöker fortfarande gräva så snart det går. För några veckor sedan stannade hon i stället till för att lukta på kissfläckar från någon hane, och själv sätta dit sina visitkort. De grundläggande behoven styr, även om de ibland är något tillfälliga till sin natur.


Nu återstår resten av denna dag. Till att börja med hamnar jag vid datorn. Från sovrummet hörs några välförtjänta snarkningar. Doris ligger utfläkt i en soffa. Kanske åker jag förbi macken och köper låsolja.

Tisdag morgon, 2 december 2015    


Ladugården som mina föräldrar byggde i slutet av 30-talet. Kylhuset för mjölken höll på att vittra sönder redan när jag tog kortet 2011.

En alldeles utmärkt barnmorska

Hade tänkt skriva något under min rubrik "Tänkt och skrivet". Men möttes av en anmärkning om att den sidan blivit för lång.

Så då fick jag förslaget att göra en ny sådan sida, eller ett slags dagboksblogg, vad jag förstår ungefär som den jag redan har som "Holmgångens blogg".

OK. Vi provar väl med det då.

Hade tänkt skriva ner några tankar så här på söndagsmorgonen. Började med att jag tyckte mig höra min fru ropa "Husman!". Men hon hade ropat "Stefan!". 
Fast "Husman" duger rätt bra. Jag vaknade ju. Hade lovat skjutsa henne till jobbet. Det är halkigt ute, och hon ville inte cykla trots det dubbdäck vi låtit lägga på framhjulet.

Jag förstår henne. Inte alls säkert jag velat göra det själv. Ändå ramlade hon på väg ut till bilen. Det är vad vi märker av klimatförändringen så här års. Vädret skiftar mellan snö och blidväder, "blia" på bondska. Vilket betyder att snön fryser till is, "blåis", särskilt där den dessförinnan hunnit bli "tillkladdad".

Att jag tyckte mig höra "Husman!" kan tyckas bero på att jag inte hunnit vakna. Men mina hörselproblem även i vaket tillstånd har tilltagit. Jag väntar på att prova in hörapparat.
Under tiden får jag stå ut med "lock för öronen"- upplevelsen och försöker låta bli att grunna på i vad mån den orsakats av fallet på tennisbanan i somras kontra en allmänt pågående hörselnedsättning.

Nu får detta räcka som första notering på denna nya sida. Välkommen att ta del av den om du hittat hit. Bifogar foto av en pojke som ska växa in i en värld med mycket oro och elände. Hoppas han finner glädje och trygghet som bär honom genom livet. Än så länge kan hans farfar bidra till att styra ekipaget. Men snart nog är det han själv som ska finna vägen framåt.

Söndag morgon, 29 november 2015

Staplar ved. Med tillfällig hjälpreda.

"Husman" tar sig ton

Hade tänkt skriva något under min rubrik "Tänkt och skrivet". Men möttes av en anmärkning om att den sidan blivit för lång.

Så då fick jag förslaget att göra en ny sådan sida, eller ett slags dagboksblogg, vad jag förstår ungefär som den jag redan har som "Holmgångens blogg".

OK. Vi provar väl med det då.

Hade tänkt skriva ner några tankar så här på söndagsmorgonen. Började med att jag tyckte mig höra min fru ropa "Husman!". Men hon hade ropat "Stefan!". 
Fast "Husman" duger rätt bra. Jag vaknade ju. Hade lovat skjutsa henne till jobbet. Det är halkigt ute, och hon ville inte cykla trots det dubbdäck vi låtit lägga på framhjulet.

Jag förstår henne. Inte alls säkert jag velat göra det själv. Ändå ramlade hon på väg ut till bilen. Det är vad vi märker av klimatförändringen så här års. Vädret skiftar mellan snö och blidväder, "blia" på bondska. Vilket betyder att snön fryser till is, "blåis", särskilt där den dessförinnan hunnit bli "tillkladdad".

Att jag tyckte mig höra "Husman!" kan tyckas bero på att jag inte hunnit vakna. Men mina hörselproblem även i vaket tillstånd har tilltagit. Jag väntar på att prova in hörapparat.
Under tiden får jag stå ut med "lock för öronen"- upplevelsen och försöker låta bli att grunna på i vad mån den orsakats av fallet på tennisbanan i somras kontra en allmänt pågående hörselnedsättning.

Nu får detta räcka som första notering på denna nya sida. Välkommen att ta del av den om du hittat hit. Bifogar foto av en pojke som ska växa in i en värld med mycket oro och elände. Hoppas han finner glädje och trygghet som bär honom genom livet. Än så länge kan hans farfar bidra till att styra ekipaget. Men snart nog är det han själv som ska finna vägen framåt.

Söndag morgon, 29 november 2015

Kärrar ved. Med tillfällig hjälpreda.