När hade du vita sockar senast?

Har inte skrivit något på flera veckor på denna sida. En orsak kan ha med att vi ska flytta inom några månader, har köpt ett nytt någon mil utanför staden och står i förd med att färsäöka sälja vårt. 

Som alltid inför större omkastningar i livets lunk blir jag orolig. Har vi tagit ett tokigt beslut, är det risk att vi byter ner oss, att jag inte kommer att trivas där? Under tiden grubblet biter sig fast fortsätter säljprocessen och bryta ner i mindre delar.

En sådan handlar om att se till att huset är i anständigt skick inför förtestående visningar. Jag granskar det med kritiska ögon och funderar över vad som brsiter men kan gå att förbättra med enkla medel.

Skrapa och måla där färg har flagnat är en sådan. Bra om utanpåverket ger ett någrlunfa prydligt intryck. Så har vi inventarierna. Kylskåopet har en benägenhet att läcka avfrostningsvatten, och dumt nog har vi ignoerat en mörk fläck på eden intilligande skafferisockeln.

Nu är i alla fall försäkringsbolaget inkopplat för att bedöma skadan och föranstalta hjälp med att byta ut och återställa ordningen. Men kylskåpet bör bytas ut. Den här lördagen åker vi till en vitvaruaffär för att köpa nytt. 

Men dessförinnan har jag varit stingslig efter en natt med halvdålig sömn. Både svärsonen och frun har fått irriterade skopor. För att lugna ner mig inför det förestående affärsbesöket tar jag itu med att gallra ut i några hyllor i min klädgarderob för dagligt bruk. Kalsonger gallras ut, sockar likaså, till och med pyjamasarna behöver ses över. 

"Vill du ha de här?", säger jag till svärsonen, och håller fram både kalsonger som känns för strama i midjan och sockor jag aldrig använt på gud vet hur länge. Sockorna är mestadels vita. Det fanns en tid jag köpte buntar med kanske fem par vita så kallade tennissockor. Kanske för att verkligen spela tennis med, men också för allmänt vardagsbruk. 

Vad är det som gör att jag inte använder dem längre? Kanske har det med åldern att göra. De passar inte på en 68-årig gubbe. Bättre på en fyrtioett år yngre svärson, oavsdett om han är sportig eller inte. Frågan är väl dessutom om vita tennissckor alls är vanliga numera. 

Nå, han tar emot det utgallrade och erbjudna, i stort sett utan invändningar. Så lägger jag tillbaka det som passerat min granskande blick utan invändningar, och vi åker till vitvaruaffären. Det visar sig att kylskåp nuförtiden håller en annan måttstandard än vad som tycks stämma med det aktuella utrymmet i vårt 70-talskök. De är helt nekelt något högre än förr.

Efter en stund har en hjälpsam expedit i alal fall lyckats leta fram en modell som bör passa. Vsdi det laget har jag hunnit lära mig lite mer om vad som blivit modernt ävren i den här branschen. Numera är det många som bygger in sina vitvaror så att inte fronten ska synas utåt längre. 

"Jag förstår inte vad det ska tjäna till!" gnäller jag gubbaktigt, och expediten är gfortsatt vänlig och håller med. Kunden har alltid rätt. Vill man inte ha så är det rätt. Vill man ha så är det också rätt. Allt är en fråga om tycke och smak.   

Men detta med de vita sockorna gnager sig fast längre i mitt medvetande. Kan det ha något samband med att jag snubblade och slog bakhuvudet iasfalten när jag, vad som nog skulle visa sig bli den sista gången i mitt liv, alls försökte spela tennis?

(lördag, 25 augusti 2018)

 

 

Vårt hus ska säljas. Tur att det staketet inte är vårt!

Jag, en alltmer udda spelare

 

 

Sedan mer än tio år tillbaka deltar jag i ordbyggarspelet Betapet på Internet. Man spelar mot andra deltagare, de flesta deltar i ett rankingsystem där utgångsvärdet är 1000, och man har en mer eller mindre fantasifull signatur. Själv kallar jag mig Holmgången...

Jag har spelat tusentals matcher, vunnit något mindre än hälften, haft en högsta ranking på drygt 2700 men än nu nere på cirka 1750. Matcherna går på tid, från varianten Panik (tre mniuters bretänketid) vuia Hets (sex minuter), Stress (tio), Snabb (25) och Normal (30). Det går att spela utan att rankingpoängen förändras åt endera hållet. Men de allra flesta tycker uppenbart roligare med den variant där ens vinst eller förlust påverkar egna statusen.

 

De första fyra, fem åren fanns ett antal, från början sex, senare sju, s k spelfält med 100 platser i vardera. Som mest kunde alltså en 6-700 spelare vara inloggade. Efterhand gick det lära sig känna igen en hel del signaturer, vissa var ofta mer spännande att möta. Lyckades man få någon med riktigt hög ranking att anta ens egen utmaning fanns möjligheten ta en riktigt bra skalp.

Roligt är alltid att kunna lägga ut en s k rullare, dvs alla sju bokstäverna som utgör ens förråd av brickor vid allt ordbygge utom mot slutet. Den ger förutom värdet på bokstavspoänmjgen också 50 poäng extra i bonus.

Råkar man dessutom ha flera ovanliga bokstäver i sitt ord, typ j, x y och/eller z i sin rullare, och dessutom att den går rakt över bonusrutor som kan ge upp till tre gånger normala värdet, ja då kan totalsumman snabbt dra iväg. Vid något tillfälle har jag fått ut ett ord som varit värd över 700 poäng, en summa som normalt är svår att uppnå ens under en hel match. 

 

Så kom den stora scenförändringen i Betapets struktur. Mobiltelefonernas intåg. Nu spelas det inte alls lika mycket på datorer längre. Vi är en tapper skara på några hundra, totalt sett. Sällan eller aldrig är mer än ett spelfält fyllt av deltagare. Ibland går det knappt alls hitta en motståndare på någorlunda jämbörig nivå.

Däremot sitter tusentals människor och knåpar ihop ord på sina telefoner. Närmare bestämt mer än 30 000 pågående partier vid varje givet tillfälle enligt statistiken.

Det känns lite trist. Ibland blir inte urvalet tillgängliga motståndare mer än några få. Och bland de som finns kvar, är det påfallande hur de flesta tycks föredra allt kortare matchtider. Samt att spela en variant med slumpvist utformade spelplaner, vilket ökar tillfällighetsmomentet i spelet. Kan råka sitta med dåliga brickor utan möjlighet förhindra att en mer gynnad motståndaren får till ett förödande lägg som förstör en hel match.

Just den faktorn kanske jämnar ut sig med tiden. Ibland ger jag mig in i den typen av matcher även om stresspåslaget ökar. Men varför vill så få spela vid en dator? Är det ett utslag över det alltmer spridda mobilberoendet?

 

Måndag, 30 juli 2018

 

Kontraster i värmen

 

Vi har ju haft flera veckor av torrt och mycket varmt väder. De flesta har börjat längta efter regn och svalka. Det är bara på väderrapporterna som man envetet framställer sol och värme som "vackert". En värdering, som är så självklar och etablerad att de flesta antagligen aldrig reflekterar över den, troligen inte ens meteorolgerna själva.

I söndags kom äntligen en tillfällig lättnad. Fram till i går, tisdag hade de faktiskt regnat 26 mm i mätröret vid stugan. Men nu är himlen åter molnfri, och vätan har dunstat bort, hur långt ner i jorden den alls trängde har jag inte vågat kolla. 

 

Mitt i detta svettiga liv ligger en av våra grannar i radhuslängan för döden. Han fick diagnosen "icke behandlingsbar levercancer" för några veckor sedan. Lars-Erik har blviit en mina bästa vänner bland grannarna, vi har alltid kommit bra överens. I går besökte jag honom i sjuksängen inne i deras radhus, det var fjärde gången sedan beskedet.

Han försöker ta situationen så samlat det bara går, kan titta tilblaka på ett rikt och meningsfullt liv. Men tillståndet försämras hela tiden. Nu orkar han inte längre sitta uppe, följa med på tv eller läsa något i dagstidningen. Näringsintaget inskränker sig till vätska. Den långa, gänglgia gestalten sjunker sakta ihop i bädden. 

Men tankarna finns, huvudet är friskt. Vi försöker ändå prata om sådant som inte har med sjukdomen att göra. I går fanns en son boende Stockholm på plats, han har tagit leditgt från sitt arbete förutom den semster han gjort slut på. Vi hann utbyta erfarneheter från resor vi gjort, Lars-Erik var för en stund också med i samtalet.

Det känns högst meningsfullt att för några ögonblick försöka visa denna omtanke. Och situationen är en påminnelse om hur skört våra liv är, och att vi aldrig vet vad framtiden kan ha i sitt sköte. Visst, när man som han är på sitt sjuttionionde år har ju krämporna blivit ett faktum och vetskapen att livet går mot sitt slut börjar finnas närvarande.

 

Men ändå. Alla vill vi ju hänga med så länge vi kan, inte minst i det sociala livet. I början av sommaren följde L-E med på en gemensam "gubblunch" på stan, något fyra av oss grannar precis börjat försöka göra till en tradition. 

Och i april följde han med på den fjärde SM-finalen i hockey mot Växjö. AIK förlorade och Växjö vann guldet. Men inte kunde vi ana att det även skulle bli den sista hockeymatchen för min idrottsintresserade granne.

(onsdag, 25 juli 2018)  

Medan grannen tynar bort, pågår livet i övrigt som vanligt. Här några fönster som jag fraktat hem från stugan för att försöka sälja på annons.

Det brann även förr

Den extremt torra sommaren har medfört många skogsbränder. Helikoptrar och särskilt utrustade flygplan försöker vattenbomba brandhärdarna, rök hänger över stora ytor, bybor evakueras. Oron för hus och hem är stor på sina håll. 

1966 rasade en stor skogsbrand i mina hemtrakter i Storumans kommun. Då bekämpades bränderna på mer manuellt sätt. Aktiva skogsarbetare ryckte ut med sina motorsågar för att göra brandgator och försöka styra elden mot myrar och sjöar. Numera finns färre manuella resurser. Den moderna tekniken är dyrbar och inte alldeles lättillgänglig. 

Själv minns jag den stora branden av en särskild anledning. Jag deltog i det så vanliga sommarjobbet för ungdomar, att plantera skog. Men under flera veckor när branden var släckt fick jag och en kamrat byta plantyxan mot skyfflar och hinkar för att gräva ur myrstackar. I sådana kunde det pyra under många veckor framåt, vår uppgift var att förhindra att dessa potentiella härdar kunde få elden att flamma upp och sprida sig på nytt. 

Det var ett tålamodskrävande arbete. Kunde ta en halv arbetsdag att gräva ur en enda stor myrstack. Vart myrorna tagit vägen minns jag inte. Hade de inte redan dött i branden så höll de förmodigen på att återuppta ett eget uppbyggnadsarbete någon annanstans. Livet gick vidare, brandytan fick efterhand ny vegetation. I dag skulle det förmodligen behövas en riktigt skogskunnig person för att identifiera dess dåvarande utbredning.

(torsdag, 19 juli 2018)

  

Flyttning till hösten

Beslutet är taget, kontraktet skrivet. Vi flyttar ut från staden efter 17 år i dess utkant. Rensningen av förråd och annat har börjat, viss uppsnyggning av huset likaså. Till vintern får rådjur och småfåglar försöka flörta in sig hos nya och förhoppningsvis djurvänliga ägare. 

(Torsdag, 13 juli 2018)

 

Den här takboxen sålde jag på Blocket i går. Det gick på ett par timmar, kanske blev den onödigt billig? Men den passade inte på den nuvarande bilens tak.

Ett dystert monument

 

Den här resan var inbokad sedan länge. Först med flyg till Malmö, två hotellnätter där, för att med hyrbil en dag för att hälsa på min svåger i norra Skåne. Därefter åtta dagar bussresa genom sex länder: Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland. Och så färja över till Sverige igen, och ny flygresa hem.

Det mesta gick bra, bussresan vissa dagar i drygaste laget. Men hyfsat täta avbrott för kiss- och kaffepaus. Och så en reseledare som kunde berätta oerhört mycket om alla de historiska händelser som präglat dessa länder. Inte minst i kontakten med ryssarna, som under så lång tid annekterat de tre små baltstaterna.  

Ett stopp gjordes vid resterna av Hitlers bunkersystem "Varglyan", ett monument om relativt nutida galenskap i mastodontformat. Där gick jag i gång på att knäppa så många bilder av det kvarvarande stenskravlet, att när vi kom fram till Lettlands huvudstad Vilnius tog batteriet i kameran slut - precis när jag skulle fota Guds anlete högst upp i en kupol.

I en midsomamrhälsning lovade jag att lägga upp lite bilder i Galleriet. Har så ännu inte blviit. Men här kommer åtminstone en av dem.

(torsdag, 13 juli 2018)

 

 

 

I den här spöklika miljön satt Hitler och tryckte i ca 800 dagar tillsammans med sina gelikar. 1944, en tid efter att ett attentat mot hövdingen och hans närmaste män misslyckats, sprängde man bunkrarna själva innan ryssarna skulle hinna dit.

En diskret nationaldag

6 juni, den vi numera benämner nationaldag. Men än så länge inte en flagga synlig över trädtopparna i dalen sett från oss.

Nära till hands att jämföra med våra grannar i väster, med en mera kjempefylld historia. I år råkade vi ju vara där på syttende maj, på min gallerisida från den resan har jag lagt ut några bilder från firandet i en liten stad i Telemark. 

(onsdag, 6 juni 2018)

 

 

 

 

 

Ung som gammal samlade på staden Boes torg för högtidstal.

Snickarglädje på olika plan

I fjol höstas bytte jag ytterpanel på ett förråd, ett projekt som motsvarade min praktiska förmåga. En äldre man kom förbi och nickade nöjt. Men i nästa moment pekade han mot de liggande bräder som pryder översta delen av själva radhuset. "De där börjar också se lite vissna ut", noterade han. En helt korrekt iakttagelse, de var med säkerhet inte utbytta sedan husen i deta område byggdes, vilket snart är femtio år sedan.

Så. Tog kontakt med en byggare som lovade bistå mig nu i vår. Under gårdagen kom två ställningsbygare med sitt säkerhetsmässiga obligatorium, framåt kvällen bröt jag loss alla gamla bräder med en kofot, i dag på morgonen anlände snickaren och fem timmar senare hade han spikat nya grundmålade bräder med min enkla assistans. Återstår att måla dem klart innan ställningarna tas ner igen på måndag. 

Under tiden hade ytterligare två grannar konstaterat att "det där borde vi också se till att få gjort". "Min" byggare (jo, jag har även anlitat honom förr) anser sig inte ha tid ställa upp hos någon fler just nu, så de får söka sig annan hjälp. Men mitt lilla projekt går mot sin fulländning. 

(torsdag, 31 maj)

 

 

 

 

Ett av många gamla hus med så kallad snickarglädje i varierande form av underhåll - eller förfall. (Bilden tagen i Hälsingland under vår Norge-resa)

Norge-resa när våren bröt ut

Vi åkte måndag för nästan två veckor sen, var tillbaka tisdag kväll åtta dagar senare. Sonen Björn som bott och arbetat i Oslo sedan 2009 har blivit pappa, och målet var hans nyblivna familj, inklusive hennes anhöriga i en liten kyrkby i Telemark.

Färden gick med bil, längs planerad rutt med övernattningar på B&B och hytte på en norsk camping innan vi mötte upp hos lilla Catalina under två dygn. Därefter återresa med nattlogi i trakten av Filipstad, samt på Södra berget i Sundsvall. En trevlig resa med många nya intryck.

Vårens ankomst slog följe med oss längs färdvägen, den skira grönskan blev alltmer självklar. Vi hann se det norska folklivet på syttende maj, och åka längs serpentinvägar till den lilla staden Rjukan, känt för attentatet mot nazisternas försök att utvinna tungvatten till en påtänkt vätebomb.

Att jag på återfärden från den dalgången höll på att nicka till och vingla av vägen i en kurva var nog resans lilla obehagliga fadäs. Tur att en sådan gång ha en mera vaken fru vid sin sida!

Återkommer senare förhoppningsvis med en svit bilder i mitt Galleri.

(söndag, 27 maj 2018)

 

 

Äppelodling i Telemark, blomningen i sin finaste prakt.

En bra sorts patriotism

Idrottsintresset är grundmurat hos undertecknad. Jag var inte ens sex år fyllda när jag började lyssna på radioreferaten hemmavid. Satt på köksbordet och lärde mig föra protokoll från skidloppen i OS i Cortina 1956. Pratade för mig själv när jag spelade låtsasturneringar. Mera blandat blev mitt deltagande i verkliga idrottstävlingar.

Lärde mig aldrig åka skridskor förrän jag skämdes för att jag var så mycket darrigare än de andra. Samma med utförsåkning, men där hjälpte min kompis Peter mig att åtminstone våga ta mig nerför en backe tillsammans med de egna barnen. Och jag har spelat en hel del pingis, tennis, basket, löpning på längre sträckor (som längst en halvmara) och vid ett tillfälle även ett Vasalopp på skidor. 

Det passiva intresset för hockey är lätt att odla i en stad som Skellefteå. Sju SM-finaler av åtta möjliga under detta decennium, varav två guld. Att vi sen var chanslösa i den här säsongsfinalen må väl gå att överleva.

Sen finns det alltid guldkorn att glädjas åt vid tv:n. Som nu i dagarna, pingis-VM i Halmstad, och där dyker en västerbottning fram och spelar lagtävling med den äran. Jon Persson född i Norsjö sex mil västerut har nyss vunnit tre raka set och avgjort kvartsfinal mot England.

Jag hade aldrig sett honom spela förrän nu. Och plötsligt blir han kändis i hela Idrotts-Sverige, vid 31 års ålder. Häftigt. Tror att han inte ens var tänkt som annat än reserv innan turneringen, men då blev tredje rankade spelaren skadad. Så roligt. Lokalpatrotismen får plötsligt en ny skjuts uppåt. I morgon semifinal mot kina. Det lär väl bli för svårt, men roligt så här långt.

(Fredag, 4 maj 2018)

 

 

Han kvalade för att komma med i svenska laget. Nu har han vunnit fyra matcher av sex, och avgjort två av vinsterna för Sverige.

Nu är det o-före"...

När det varken bär eller brister, vilket gäller ute i skogen för närvarande, då är det "o-före". Ett uttryck jag nyss lagt till i mitt dialektlexikon, som nummer 425. Förteckningen över uttryck från hemtrakterna i Storumans kommun växer så sakteliga.

Det vore enkelt hämta ord från liknande samlingar, en del antagligen långt mer utförliga. Men poängen är att jag vill ha kommit ihåg dem själv. Ofta när jag råkar använda ett ord som jkag i nästa moment inser att den jag har framför mig inte riktigt förstått vad jag sa. 

Att lägga till ett o framför något annat som s k negering är ju mycket vanligt i norra Sverige. Med en enda bokstavs förändring blev nr 426 i förteckningen "o-fure". Det, eller "o-fare", betyder att någon inte har farit, dvs åkt i väg ännu.

Och ännu har jag nog "o-kommi-på" alla ord som kan ha den sortens prefix. För att uttrycka mig något så när språkvetenskapligt. 

(torsdag, 19 april 2017)

 

På den här drivan kunde jag stå och skotta snö för någon vecka sedan. Nu har den krympt, och blivit mera porös. Då ska man heta Otis för att den ska hålla att gå på.

"Snön far med snön"

Första promenaden på länge med Doris, under flera månader har vi mest kört spark(stötting). Dert har äntligen börjat töa lite grann, ytskiktet på gång- och cykelsvägarna luckras upp. Ändå snöade det så sent som i går kväll och i natt.

Men så här års, om temperaturen dagtid går över nollan, är detta faktiskt bra. "Snön far med snön", skulle pappa eller mamma ha sagt. När nysnön blöts upp, blir även det underliggande täcket porösare.

Hursomhelst, det blev ingen sparktur. Den gjorde vi i stället i morse. Längs elljusspåret. Där är snön fortfarande kompakt. Lille Otis fick följa med, kämpade tappert på sina små fötter de sträcka han fick springa lös.

Återstoden fick han åka cykelkorg. På en spark kan man även hänga upp en sådan manick.

 

(torsdag, 5 april 2018)

Otis, med några av M:s senaste alster. En av dem har hon döpt till Mandelmann...

Given kelgris

Med stickningen i händerna och lille Otis i knät. Vår nya kelgris. Eller snarare kelhund.

Ny glädjespridare?

Hunden är människans bästa vän. Ja, kanske. Om den här lilla krabaten kan bli det återstår att se. Vi har i alla fall tingat honom. Hoppas även Doris blir glad.

(Söndag, 18 mars 2018)

 

Otis blir namnet. Hämtas till påsk.

Hockeyn i vårt liv

Att bo och leva i Skellefteå underlättas om man är intresserad av ishockey. Sex raka finaler 2011-2016, guld 2013 och 2014. De senaste året något dalande tendens och sämre pubilksiffror, vi är bortskämda. 

Men givetvis höjs stämningen när vi är på väg att vinna. Mot Djurgården i går til lexempel, ett lag som ligger före oss i tabellen. Men 3-1 blev det till slut, på gott humör vandrade vi ut till bilarna igen. 

För det mesta är vi ett mindre gubbgäng på tre som följs åt. Långt ifrån till alla matcher, men när det passar oss alla. Micke, Ulf och jag. Micke är den som lever sig in ljudligast i vad som händer. Ulf mera stillsamt, jag någonstans mitt emellan. 

Så ock parkerade på de foton som lokaltidningen Norrans utsände bidrar med dagen efter på deras hemsida. Två gånger har vi fångats in utan att märka det, en i fjol och nu i går kväll. Nu återstår att se om vi a) återfinns i slutspelet som börjar nästa vecka, b) hur långt vi kan gå där denna gång.

Ända in i april får det gärna bli. Ju längre desto bättre.

 

(onsdag, 7 mars 2018)  

Spända anleten. Men denna kväll byttes minerna ut mot jublande leenden mot slutet.

Till middag tänkte jag mig...

Denna morgon tog jag fram den sillburk som stått på kylskåpets nedersta hylla. Inte en liten av glas med inlagd sill, utan en större, plattare, med saltad sill i filéer, klara att saltas ur i vattenbad för att sedan stekas. 

Sill har varit en livrätt för många nordbor i hundratals år. Min mamma köpte den i fyrakilos plåtburkar, Norsk fladensill kan det ha stått på dem. Hennes specialitet var att rulla in den i tidningspapper och grilla i vedspisen. Vecklade sedan ut tidningen och där låg sillarna, det var bara att borsta av dem kvarvarande sot och hugga in.

Numera är förpackningen av plast. Med bäst före datum 2 februari, alltså för snart tre veckor sedan. Nå. Jag fiskade upp tre filéer och la dem i vatten. Under förmiddagen ringde dottern som skulle komma på besök med lille Melker, drygt en månad gammal. M började göra jordärtskockssoppa, det skulle nog passa bättre för L till lunch.

OK, jag hällde bort vattnet på sillarna, hällde på nytt, de fick stå till middagen. Lite bruna i kanten men borde gå att äta ändå. Så blev det tillagning, same procedure as always. Torka bort vatten, strö på lite mjöl och ströbröd. Steka lök först, därefter filéerna, hälla på lite gräddmjölk. 

Servera. M tar en tugga, säger inget, börjar skrapa ihop kokade morötter, lök och mandelpotatis till nästa giva. "Du tyckte inte den smakade bra", konstaterar kocken. Hon skakar på huvudet. "Men det går bra, jag klarar mig på det andra".

Så blev det med den middagen. Jag hade låtit sillen stå för länge i kylen. Men åt upp det jag lagt upp till mig själv. Med rikligt med smörat tunnbröd går det mesta ner, sämre mat har jag ätit. Och Doris fick det M hade lämnat.

Nästa gång ska jag köpa filéer packade två, tre stycken i en mindre plastförpackning. Det lönar sig inte köpa på burk längre.

 

(Tisdag, 20 februari 2018)  

 

 

Morgon mellan drivorna (2)

Vi bor ju alldeles nära skogen, med det stadsnära strövområdet Vitberget bakom ryggen. En icke föraktlig kvalitetsfaktor i tillvaron.

Denna snörika vinter har vi närapå dagliga besök av ett stigande antal fyrbenta vänner. Har troligen insett att de kan få hjälp med överlevnaden från en badbalja i en skottkärra under en gran.

Ibland söker de sig även vidare till grannen Ingmar nästgårds. Han har sparat fallfrukt från i höstas. Tidigt denna lördagsmorgon möttes jag av synen hur summa fyra Bambisar smög sig över staketen och bort till Ingmars tomt.

Tipsade honom via sms om vad som var på gång. Detta blev hans kameraskott. Bättre det än att bli träffade av annan ammunition.

(Lördagen 3 februari 2018)

Att de söker sig fram en tidig lördag är nog ingen tillfällighet. Den dag på veckan när den mänskliga aktiviteten är som lägst så dags.

Morgon mellan drivorna

Snön har, om inte vräkt ner, så näst intill de senaste veckorna. Om morgnarna behöver jag som pensionär sällan ut lika tidigt som förr - om nu inte Doris verkar ha akuta behov.

Och det är ju bra vad gäller angreppsbehov mot snön. Har jag tur har radhusområdets kontrakterade snöröjarfirma hunnit ta en dust bland drivorna. Men den här morgonen har jag lovat skjutsa äldste sonen, som varit utan egen bostad sedan i höstas, till bussterminalen för vidare befordran i ett ärende till residensstaden tretton mil söderut.

Han är som ofta ute i sista minuten, och stressad stör han sig högljutt på en bil framför oss vid närmaste större vägkorsning. Så här dags på morgonen är trafiken tät där, många ska ju til sina arbeten. Sonen tycker föraren till den andra bilen borde kommit sig ut på huvudleden snabbare. Vilket jag utifrån min erfarenhet kan tycka är att ställa för höga krav, medan vi båda bilar stod där susade det exempelvis en stor långtradare förbi som jag inte skulle önska tvinga till att tvärbromsa.

Nå, sonen lugnar sakteliga ner sig, och hans buss har inte anlänt till sitt stationsområde när vi kommer dit, så hans stress visar sig alltså varit onödig. Sannolikt har även bussen blviit försenad i rådande väglag. 

 

När jag återvänt hem, parkerat vår bil ute på garageplanen eftersom frun också snart ska i väg, och gått den obligatoriska morgonrundan med Doris, återstår uppgiften att ta itu med den egna snöskottningen. Den påbörjades en stund tidigare med att kasta iväg den snö som låg närmast garaget innan jag skulle köra ut bilen.

Min snöskyffel hade jag ställt på utsidan av garaget för att slippa öppna porten en andra gång denna morgon. Den har nämligen haft en förmåga att inte vilja stanna kvar i nedfällt läge den senaste tiden, antagligen störs den med en dosa styrda mekanismen av att det bildas is mot garagegolvet.

Men nu är skyffeln borta. Brydd funderar jag på om någon verkligen kan ha tillgripit den under den korta stund jag varit borta. Öppnar efter viss tvekan porten på nytt. Där står skyffeln mot väggen till grannens bilplats - vi är alltså summa nio ägare till garageutrymme bredvid varandra. Så sent som innan jag gick med hunden slank jag in genom den grannens port när denne var på på väg köra ut sin bil för att hämta skyffeln. På det sättet skulle jag slippa åtminstone en egen portöppning.

Någon i den familjen har alltså tänkt sig att skyffeln inte borde stå där jag ställt den. Nåväl, så var det med det. Efter att jag så skottat utfarten från vårt eget radhus återstår att se om det behöva påfyllning av viltfoder i skogsbrynet. Det är rådjuren som börjat söka sig fram efter utlagd föda den senaste vintrarna och vi har inte kunna stålsätta oss från att inte försöka hjälpa til att hålla dem vid liv. 

 

Jodå, det är tomt i skottkärran jag ställt ut. Alltså tar jag det sista som var kvar i en säck och konstaterar att jag måste åka för att köpa nytt senare denna dag. I fröbehållarna för småfåglarna, upphängd inne i en stor syrenbuske, är det däremot kvar lite mat. Däremot sitter en liten brunspräcklig fågel påfallande stilla vid dess hål. Den flaxar nödtorftigt ut på en gren i busken och där är den fortfarande sittande när jag passerar flör sista gången denna morgon.

Kanske har den fått i sig något olämpligt och kommer att dö. Men det kan jag ju inte påverka. Jag drar mig mot ytterdörren, sopar av mig snön, frun är redo att åka i väg till sitt ärende, och jag sätter mig och skriver dessa rader om en, för den som numera är pensionär, något mer händelserik morgon är den genomsnittliga så här års. En morgon mellan drivorna.

(Onsdag, 24 januari 2018)

 

 

 

 

 

Vinterlandskapet på vår breddgrad kan vara vackert. Men kräver också ibland sina bebyggare på en del extrajobb.