Blogg 2019

14. nov, 2019

På väg hem från stan, efter att ha varit på "Stora Coop" och handlat samt ätit lunch. Kört via Bureå denna gång, i stället för den vanliga rutten längs Burträskvägen. Detta för att hämta några hinkar med grovt sand eftersom vi nu fått en släng av den numera så vanliga förjulsvintern med slask och halka. Bilradion, som på vår nuvarande Volvo alltid går igång när bilen startas, har fått vara på. senast använda intälning är Radio Skellefteå, det är M som körde senast och hon brukar spela den kanalen. Kanske för att den ofta spelar lättlyssnad musik.

I kurvorna framemot byn med det märkliga namnet Sjöbotten går "Moviestar" med Harpo i gång. "Det måste vara en av de låtar som alltid sätter sig fast i hjärnan när man hör den", säger jag, och sjunger med några strofer. "Och tala om en artist som väl aldrig blev känd för nån annan", tillägger jag. "Vad heter karln egentligen? Eller hette, om han nu inte lever?" M vet inte heller. "Men jag läste nånting om han en gång i en tidning. Han blev visst sparkad av en häst i skallen för ganska länge sen... Kanske därför hans karriär tog slut?"

Snart är vi hemma igen. Bestyren att bära in varorna från bilen tar vid, och att rasta lille Otis som i vanlig ordning suttit snällt och tyst i sin "koja" i skuffen medan vi varit borta. Och så går dagen vidare, snart är det mörkt ute, så småningom fortsätter vi läsa i den senaste kriminalromanen av norrmannen Jörn Lier Horst. Just det, "vi" läser. Jag högt och M lyssnar. Många sådana böcker har det blivit de senare åren.

Och så är det dags sova. Och dags att vakna till igen, vilket jag gör alldeles för ofta numera. Tycker mig höra att klockan slår maximala tolv. Inte bra, kunde fått vara mera. Dåsar vidare en stund. Och så kommer den. Inifrån huvudet, som om jag slagit på recall: "Moviestar, moviestar, you think you are a moviestar, aha..."

 

(Bilden: Jovisst är det Harpo. Jan Svensson, född 1950, årsbarn med mig. Och historien om hästsparken stämmer. Men han repade sig tydligen hyggligt!)

 

8. nov, 2019

Får ta sig friheter som inte följer Kennelklubbens riktlinjer.

18. okt, 2019

Jag har inte skrivit något i min hemsida under hela sommaren och - så här långt - hösten. Främsta orsaken är att jag håller på med ett helt annat och betydlgit mer omfattande skrivprojekt. Hoppas så småningom kunna ge ut detta som min tredje bok.

Vad som dock förbryllar mig, är den statistik över antalet besök på någon av mina "delsidor" som sänds från levrrantören 123minsida varje vecka. Trots bristen på nytt material, påstås där att antalet besök snarare stiger. 

Om detta skulle stämma, är det ju bara att tacka för den uppmärksamheten. Tack tack.

22. jun, 2019

Vår äldre hund, Doris, dricker oresonligt mycket vatten sedan en tid, och vi har besökt veterinär två gånger, hittills utan resultat. Däremot behöver hon givetvis också kissa oftare, och mera. Vilket gör en del extra promenader, ibland mitt i natten.

Vid fyra-tiden denna natt mot midsommardagen blev det alltså ett varv runt tomten, och några stopp. Lillhunden Otis följde också med och lyfte på benet, men betydligt kortvarigare. Det kan vara så stilla att vara ute så här dags.

En vanlig vardag hämtar Otis och jag också tidningen, eller tidningarna, de dagar som även DN har kommit. Då knatar vi en trappa upp till mitt skrivrum och jag kan ligga och läsa en stund. Det är en så inrotad vana för mig att ha papperstidningar. Jag hoppas yngre människor som lever med allt på skärmar kan upptäcka dess fördelar innan de hinner läggas ner. 

Men ibland slår jag även på datorn denna tid på dygnet, som just nu. Innan dess hjälpte jag en spyfluga ut i frihet. Hon fanns på fönstret redan i går kväll. Men jag berörs illa av alla små djur som hamnat fel, getingar och humlor inte minst. Med ett glas eller en mugg kan de gå att fånga mot rutan, att därefter sticka in ett papper mot glaset gör det möjligt att bära den genom balkongdörren - och sen blir det tyst.

 Tystnaden är bland det bästa om nätterna. Ingen som kör vattenskoter i timslånga övningar ute på sjön. Inga fyrhjulingar som brassar fram och tillbaka längs byavägen. Bara någon trana eller duvor som är ute så här dags. 

Och hos grannarna, som firade midsommar med grillparty ute på gården i går kväll, är det också givetvis tyst. När det blir morgon ska jag kolla i vårt extra kylskåp i garaget. Där upplät vi plats för en annan granne som behövde utrymme för en tårta. Bra att kunna vara till hjälp, vi kommer också att behöva det. Han kommer att avstå grus för utfyllnad på några ytor ute på gården.

Så går livet vidare, i stort som smått. Under de ljusaste nätterna, och under de mera växlande dagarna. 

(Bilden: Match i Memory, farmor mot Rune, Melker försöker ta sig upp på spelbordet)

 

 

 

 

 

 

3. maj, 2019

Flera månader sedan jag skrev något på hemsidan. Ändå tycks antalet besökare hålla i sig, kanske till och med ha ökat. 

Största orsaken till min frånvaro är att jag ägnat mig åt annat skrivande. Håller på med ett manus som jag hoppas ska kunna bli en bok, i så fall min tredje. De både första kom 2003 och 2005, om jag inte minns fel finns de omnämnda i en annan textfil. (Ska kolla det senare)

Hur som helst, livet går vdare i vår nya hemby. Vi blir efterhand bekanta med allt fler av våra grannar. Vintern är avklarad, för några dygn sedan "rev" sjön, det vill säga den blev isfri. Det var ungefär samtidigt när valborgselden tändes på stranden. 

Några veckor tidigare hände ett tillbud som kunde slutat värre. Den äldre av hundarna, Doris, hoppade under en promenad på den då befintliga isen ner i en närbelägen vak. Den hade uppstått där Bureälvens strömfåra passerar en udde benämnd Hajudden (till vänster på bilden). I vaken gled ett par svanar, Doris trodde tydligen hon skulle ta dem.

Men de flög givetvis sin väg. Doris låg kvar och kajkade, kom sig inte upp på isen igen, verkade inte heller förstå att hon i stället borde simma mot land. Fanns bara en sak att göra, kuta fram och själva kliva ner i vattnet för att lyfta upp henne.

Hann bli lite orolig jag inte skulle ta mig upp igen själv. Men isen höll vid kanten av vaken, och vi kunde genomblöta ta oss hem. En påminnelse om hur snabbt en idyllisk situation kan förändras till något helt annat. Lille Otis hade turligt nog stannat kvar ett stycke bort och visste nog inte vad han skulle tro.