Blogg 2019

20. nov, 2019

Legat ovanpå skrivrummets säng efter att kommit mig för byta lakan. Tänkte läsa vidare i boken "Dödgrävarna" av två tyska journalister. Där kan man dag för dag följa den så kallade Weimarrepublikens sista dagar innan en viss Adolf Hitler tillsammans med sina hejdukar Goebbels och Göring tilläts ta över makten - faktiskt på laglig väg.

Det är verkligen ingen upplyftande läsning. Tvärtom en mycket smärtsam sådan för oss som har facit. Aningslösheten hos de övriga partiernas främsta företrädare verkar ha varit monumental. Flera av dem försöker tvärtom få Hitler och hans parti att gå in i en koalition där de ska få några ministerposter. Men listig bidar han sin tid och avböjer. Han verkar vara den ende som förstått att i brist på andra starka ledare kommer han snart få en förfrågan om att själv bilda regering.

Ändå tycker man som läsare av boken att  många, många borde förstått vad som skulle kunnat bli följden. Hetsen mot judarna har redan börjat ta fart. En ungnazists död i en upploppsliknande situation ger tillfälle till ett spektakulärt massmöte med kanske hundratusen deltagare. Den som anklagas för mordet, en kommunist, har fått åtalseftergift i brist på bevis.

Nu blir den följden tvärtom ett bland många andra bevis för hur svagt och splittrat samhället i stort fungerar. Den som bara ett par månader tidigt fått uppdraget som rikskansler, Kurt von Schleier, har redan börjat ifrågasättas från alla håll. Den som dessförnnan haft uppdraget, Franz von Papen, tycks i smyg intrigera för att släppa fram Hitler. Statschefen Otto von Hindenburg lever på gamla krigarmeriter från första världskriget, har inte heller längre den självklara auktoritet som behövs.  

Ändå tycks författarna till boken vilja visa på att historien kunde fått en annan väg. Nazisterna hade inte gått särskilt bra i de senaste valen, deras ekonomi var långtifrån bra. Även om arbetslösheten var skyhög och många led nöd kunde ekonomin på sikt fått ett uppsving även med en mera fredlig regering. 

Har vi något att lära av hur snett det gick i Tyskland? Även idag förefaller det ju krylla av svaga eller stolliga ledare. Jag kollade vad som hittills skrivits om "Dödgrävarna" i svenska tidningar, inte mycket. Någon tidning anser att den bara är "gammal skåpmat" som på sin höjd duger som repetition för att friska upp sina skolkunskaper. Jojo. Nog är den värd mer än så. 

Hursom helst. Efter en stund la jag ifrån mig boken för denna gång. Tog en liten "power nap" med Otis som ofta tätt intill. Och när jag reser mig igen så står mörkret tätt utanför. Dagarna blir allt kortare, den vita snön som trots sina nackdelar kan göra tillvaron något ljusare är av bräcklig varaktighet även i norra Västerbotten så här års.

När jag om några timmar ska gå kvällsrundan med Otis är det Icebugs som gäller på fötterna. Men i övrigt lever vi nog några snäpp tryggare än de som råkade ha den formella makten i Weimarrepubliken några veckor in i ödesåret 1933. Bara ett drygt år senare är flera av dem inte bara avsatta utan även tagna av daga. Kurt von Schleier och hans fru blev bara några av dem.   

 

 

  

14. nov, 2019

På väg hem från stan, efter att ha varit på "Stora Coop" och handlat samt ätit lunch. Kört via Bureå denna gång, i stället för den vanliga rutten längs Burträskvägen. Detta för att hämta några hinkar med grovt sand eftersom vi nu fått en släng av den numera så vanliga förjulsvintern med slask och halka. Bilradion, som på vår nuvarande Volvo alltid går igång när bilen startas, har fått vara på. senast använda intälning är Radio Skellefteå, det är M som körde senast och hon brukar spela den kanalen. Kanske för att den ofta spelar lättlyssnad musik.

I kurvorna framemot byn med det märkliga namnet Sjöbotten går "Moviestar" med Harpo i gång. "Det måste vara en av de låtar som alltid sätter sig fast i hjärnan när man hör den", säger jag, och sjunger med några strofer. "Och tala om en artist som väl aldrig blev känd för nån annan", tillägger jag. "Vad heter karln egentligen? Eller hette, om han nu inte lever?" M vet inte heller. "Men jag läste nånting om han en gång i en tidning. Han blev visst sparkad av en häst i skallen för ganska länge sen... Kanske därför hans karriär tog slut?"

Snart är vi hemma igen. Bestyren att bära in varorna från bilen tar vid, och att rasta lille Otis som i vanlig ordning suttit snällt och tyst i sin "koja" i skuffen medan vi varit borta. Och så går dagen vidare, snart är det mörkt ute, så småningom fortsätter vi läsa i den senaste kriminalromanen av norrmannen Jörn Lier Horst. Just det, "vi" läser. Jag högt och M lyssnar. Många sådana böcker har det blivit de senare åren.

Och så är det dags sova. Och dags att vakna till igen, vilket jag gör alldeles för ofta numera. Tycker mig höra att klockan slår maximala tolv. Inte bra, kunde fått vara mera. Dåsar vidare en stund. Och så kommer den. Inifrån huvudet, som om jag slagit på recall: "Moviestar, moviestar, you think you are a moviestar, aha..."

 

(Bilden: Jovisst är det Harpo. Jan Svensson, född 1950, årsbarn med mig. Och historien om hästsparken stämmer. Men han repade sig tydligen hyggligt!)

 

8. nov, 2019

Får ta sig friheter som inte följer Kennelklubbens riktlinjer.

18. okt, 2019

Jag har inte skrivit något i min hemsida under hela sommaren och - så här långt - hösten. Främsta orsaken är att jag håller på med ett helt annat och betydlgit mer omfattande skrivprojekt. Hoppas så småningom kunna ge ut detta som min tredje bok.

Vad som dock förbryllar mig, är den statistik över antalet besök på någon av mina "delsidor" som sänds från levrrantören 123minsida varje vecka. Trots bristen på nytt material, påstås där att antalet besök snarare stiger. 

Om detta skulle stämma, är det ju bara att tacka för den uppmärksamheten. Tack tack.

22. jun, 2019

Vår äldre hund, Doris, dricker oresonligt mycket vatten sedan en tid, och vi har besökt veterinär två gånger, hittills utan resultat. Däremot behöver hon givetvis också kissa oftare, och mera. Vilket gör en del extra promenader, ibland mitt i natten.

Vid fyra-tiden denna natt mot midsommardagen blev det alltså ett varv runt tomten, och några stopp. Lillhunden Otis följde också med och lyfte på benet, men betydligt kortvarigare. Det kan vara så stilla att vara ute så här dags.

En vanlig vardag hämtar Otis och jag också tidningen, eller tidningarna, de dagar som även DN har kommit. Då knatar vi en trappa upp till mitt skrivrum och jag kan ligga och läsa en stund. Det är en så inrotad vana för mig att ha papperstidningar. Jag hoppas yngre människor som lever med allt på skärmar kan upptäcka dess fördelar innan de hinner läggas ner. 

Men ibland slår jag även på datorn denna tid på dygnet, som just nu. Innan dess hjälpte jag en spyfluga ut i frihet. Hon fanns på fönstret redan i går kväll. Men jag berörs illa av alla små djur som hamnat fel, getingar och humlor inte minst. Med ett glas eller en mugg kan de gå att fånga mot rutan, att därefter sticka in ett papper mot glaset gör det möjligt att bära den genom balkongdörren - och sen blir det tyst.

 Tystnaden är bland det bästa om nätterna. Ingen som kör vattenskoter i timslånga övningar ute på sjön. Inga fyrhjulingar som brassar fram och tillbaka längs byavägen. Bara någon trana eller duvor som är ute så här dags. 

Och hos grannarna, som firade midsommar med grillparty ute på gården i går kväll, är det också givetvis tyst. När det blir morgon ska jag kolla i vårt extra kylskåp i garaget. Där upplät vi plats för en annan granne som behövde utrymme för en tårta. Bra att kunna vara till hjälp, vi kommer också att behöva det. Han kommer att avstå grus för utfyllnad på några ytor ute på gården.

Så går livet vidare, i stort som smått. Under de ljusaste nätterna, och under de mera växlande dagarna. 

(Bilden: Match i Memory, farmor mot Rune, Melker försöker ta sig upp på spelbordet)