"Jag har hållit en hök - texter 1972-2021"

Under hösten 2021 kommer min tredje bok ut. Den har fått titeln "Jag har hållit en hök - texter 1972 - 2021". Förlaget heter Ord & visor, finns i Skellefteå.

Det är en samling på 43 berättelser. En del av dem har varit publicerade tidigare, annat har jag letat fram ur pärmar och lådor med sådant jag sprat men som aldrig kommit i tryck.

Här följer den allra första av de jag valt ut. En beskrivning av ett besök som gick ut på att hjälpa en yrkesgrupp som inte behövdes längre. Jag var 21 år och fick följa med som praktikant under min utbildning. 

Den texten fick jag till min glädje införd på tidningen Expressens kultursida.

Första kapitlet

 

1. Växeltelefonisterna kopplas bort

 

 

 

1

 

En dag i slutet av februari 1972, på väg till min hemkommun i det inre av Västerbotten. Jag är psykologpraktikant hos Personaladministrativa rådet i Umeå sedan en tid tillbaka.

En del av deras uppdrag sker hos stora företag. Vi studenter får inte veta så mycket om vad, det anses vara uppdragsgivarnas hemligheter.

Men det tycks vara lönsamt, PA-rådet har eget privatflygplan på mer långväga uppdrag med testledaren Harry som pilot. Om det är vackert väder och inte råkar finnas så mycket att göra en dag, har det hänt att han erbjudit några av oss att följa med på en tur. Men själv är jag höjdrädd och har tackat nej.

 

Nu är vi på väg till Storuman. I dag och i morgon ska de andra i bilen genomföra en ”KA-testning” av arbetslösa kvinnor som går en kurs i ”Arbetsmarknadsinformation med praktik”.

Bokstäverna KA står för ”koncentrerad anlagsundersökning”. Jag ska mest få titta på hur det går till, och så tänkte de väl att jag kan berätta lite om orten och bygden.

- Här framme är jag uppväxt, säger jag till de andra i bilen och pekar i riktning mot avfarten vid den lilla mjölkbryggan som storebror har spikat ihop.

Det tar bara några sekunder så har vi susat förbi.

 

 

2

 

I Storuman packar vi upp våra väskor i yrkesskolans lokaler. Det är en vacker vinterdag, genom fönstren glimmar solen mot den nyuppförda sim- och sporthallens fasader.

Lite längre bort högstadiet, också nybyggt, långa, låga längor, uppsamlingsplats för skolbarn inom många mils ytor. Men den här veckan har alla sportlov, och det är alldeles tyst i korridorerna där vi ska hålla till.

Det är många olika delprov i testningen. Det mesta med papper och penna, dessutom några mer praktiska, ett ser ut som att bygga något slags mekano med plåtbitar och skruvar.

 

Kvinnorna som tagit plats i de lediga skolbänkarna funderar och skriver, raderar och sätter nya kryss på svarsblanketterna.

De flesta är växeltelefonister, eller har varit. Automatiseringen av telefonväxlar har pågått under flera år, från storstäder mot landsbygd, från söder mot norr.

Det är inte länge sen mamma drog i en vev när hon skulle ringa nånstans, då svarade ”a´Britta” som bodde ”däri Agatons”, och så fick mamma säga vem hon skulle ringa till och blev kopplad på telefontråden till någon ”uti byn”. Eller om hon nu beställde ”ett riks”.

 

Men så småningom behövdes inte de som satt vid de minsta växlarna längre, och nu är det centralorternas telefonister som ska bort.

Den som har varit föreståndare och arbetsledare, Majken heter hon visst, berättar gärna och levande under första kaffepausen om hur jobbet har varit.

Majken verkar ha varit som en egen företagsledare med sitt arbetslag. Den senaste tiden har hon mest fått ägna sig åt att skriva ut tjänstgöringsbetyg; till sist kommer även hon att bli uppsagd.

Efter trettio år i Televerkets tjänst får hon nu mest ägna sig åt att hålla uppe stämningen i gruppen.

 

Det gör hon uppenbart bra, stämningen är närmast uppsluppen. Det skämtas och pratas om rödingfiske och skidspår, någon råkar koka ”lappkaffe” vilket betyder att det blev ”för starkt”.

Benämningen är kanske inte helt gångbar hos samerna. Men här och nu tolkar jag den som ett godmodigt menat begrepp.

 

Allvaret och den eventuella oron inför framtiden hålls borta.

För chansen att hitta nya jobb verkar inte så stor, inte just nu i alla fall. Det är många år av minus i befolkningskurvan, inte lika många som förr kan leva på jorden och skogen. Malm har man inte hittat i just den här trakten, inte än i alla fall.

Traditionella kvinnojobb är också begränsade. På det sättet var just växeltelefonist en bra syssla.

 

Min uppgift under dagen blir att hjälpa till rätta svaren och skriva in resultatpoäng. Inte särskilt märkvärdigt, men tiden rinner undan, snart är det dags packa ihop. De andra från ”Rådet” har tagit in på hotell.

Jag kunde fått ett rum också, men lånar hellre tjänstebilen och åker de två milen tillbaka till mamma och pappa och min storebror Tore över natten.

De tycker ju det är roligt att jag fick följa med. Det har blivit glesare mellan besöken hemma under terminerna. Men mamma brukar faktiskt fortfarande sända mig en låda med mat ibland, via en arbetskamrat till brorsan som pendlar hem till Umeå varje helg.

 

3

 

Ny dag gryr, åter till uppdraget. Nu gås resultaten igenom med var och en för sig. Alla testade intervjuas, profilkurvor över starka och svaga sidor ritas upp, och en del förslag på lämpliga vägar att gå vidare i arbetslivet kan dryftas och värderas.

Luften är fortfarande hög och klar när vi kommer ut från lokalerna där vi hållit till, ”vinden biter inte som nere vid kusten” konstaterar någon.

Vägen, den som döpts till ”Blå”, följer alltså älven i långa sträckor. Efter någon mil ser vi plötsligt eldar lysa på vattnet.

 

Vi bromsar in och frågar några ”gubbar” som håller koll på lågorna vad det är som pågår. Tydligen ett läckage av dieselolja från ett närliggande bergrum. Hur många liter som runnit ut är inte klarlagt ännu. Inte heller hur pass stora skadeverkningarna kan bli.

 

När vi kör vidare tänker jag på fisket i älven. När den dämdes upp och det byggdes kraftverk, blev det inte alls så bra som förr. Ibland när vi lade ut nät, kunde det bli tal om hur blå siken hade blivit och att börtingen försvunnit helt. Abborren var den mest tåliga arten, men de var inte heller lika stora längre.

 

Men snart nickar jag till och somnar i baksätet. Till sommaren ska jag i alla fall försöka ta mig iväg och fiska i någon av alla småsjöarna i trakten.

Som Grundträsket, där vet jag att ´n Lill-Johan” har en båt. Har jag tur kanske hon som jag tänker oftast på vill komma på besök och följa med mig dit...

 

(1972)