"Jag har hållit en hök - texter 1972-2020"

 

Inledning: Att finna sin stil

 

1

 

Steff”, det var den signatur som någon på sportredaktionen vid Västerbottens-Kuriren hade gett mig – utan att fråga.

Det var väl inte så lyckat, tyckte trettonåringen som nyss fått se sitt första alster i tryck i en dagstidning.

Men så skulle det vara på den tiden. Alla sportjournalister hade signaturer, det visste jag ju. Haken var bara att ingen hade frågat vilken jag ville ha.

Eller också hade någon frågat, och jag hade inte kommit på något medan de tyckte de hade tid att vänta. Så då fick jag väl skylla mig själv.

 

Men annars hade det fungerat bra.

Jag hade varit där i god tid före matchen, stått på drivorna vid rinken, stampat med fötterna för att hålla mig varm, hejat och hållit reda på vilka som gjort hemmalagets mål som blev tre till antalet redan i första perioden.

Haken var bara att bortalaget Arvidsjaur gjort två fler. På något sätt måste jag ta reda på vilka som gjort dem.

De två klassrummen i ”storskolan” fick utgöra omklädningsrum att ta sig bort till före, under och efter matchen.

Jag lunkade lite modstulet ett stycke bakom spelarna och ledarna. Och så ”n´Harry Össbo”, som var Kents pappa. Han bodde egentligen ända bort mot Vilhelmina-hållet till, minst sju mil härifrån, och jag förstod först inte varför han var på matchen.

 

Men så, på tillbakavägen till andra perioden, insåg jag vad Kents pappa höll på med. Han skrev i ett litet block ungefär som det som ”dom på VK” hade skickat till mig tillsammans med några blyertspennor. Och ett sudd.

I andra pausen, när Arvidsjaur gjort ytterligare fyra mål, och vi bara två, insåg jag att jag måste fråga om hjälp. Av n´Harry.

Och när matchen var över och slutat 13-5, alltså till bortalaget, då släppte blygheten så pass att jag kunde kolla med deras lagledare att allt stämde.

Sen var det bara att ta sig hem, skriva ihop texten, och ringa enligt de anvisningar jag fått. Till ”inläsningen” i Umeå.

Om något blivit fel i tekniken, då skulle de ringa upp mig igen. Men det gjorde de inte. På måndagen kunde jag läsa mitt första egen bidrag i tidningen. Rubrik: Forward i målet hos Barsele när Arvidsjaur vann”.

Men den hade jag inte heller satt själv.

 

 

2

 

Knappt fyra år senare, hade jag skrivit ytterligare 43 införda bidrag från idrotts- och föreningslivet i min hemby med omnejd.

Förhandsrapporter inför nästa säsong, matchreferat, summeringar efter den gångna vintern. Dessutom resultatlistor från kommunens skidserietävlingar – då även med foton på segrarna! - , bordtennisturneringar, terränglöpningar på en bana som bland annat passerade över pappas båda skogsskiften och ansågs vara den bästa i hela lappmarken, och diverse annat.

 

Även sådant som inte hamnade på sportredaktionens bord. En vinjett på de allmänna sidorna i tidningen hette ”Från byn just nu”.

Givetvis borde Barsele finnas med där. Onsdagen den 18 augusti 1965 var det vår tur.

 

 

Barsele

 

Barsele är en av lappmarkens större byar, och för den som eventuellt inte vet det, kan vi upplysa om att byn ligger längs ”Blå vägen”, intill Umeälven cirka två mil nedströms Storuman. Barsele är en typisk ”långby”, ungefär tre kilometer lång, och gårdarna, vilka uppgr til lett 60-tal, ligger som radband på ömse sidor av gamla riksväg 93. Dessutom finns småbyarna Berglunda, Skiråsen, Nyholm, Nysele, samt på södra sidan av älven Myrträsk, Holmsund och Sundsvall (!) som alla har Barsele som postadress.

Att jag skrev gamla riksväg 93, beror på att AMS under det senaste året varit sysselsatt med en omfattande ombyggnad av ”Blå vägen” förbi byn, så att den nu går ett par hundra meter norr om om byn, vid Barselebergets fot ---

 

--- Nu kan man ju tycka att omläggningen är till nackdel för byn, alla turister åker ju raka spåret förbi, men det spelar nog ingen roll, det gör de nog ändå. I Barsele finns också bara en affär, Davids lanthandel, och det tycker man nog är lite ovanligt i en så pass stor by.

 

Tidigare hade Konsum en butik i byn, men den lades ner för närmare två år sedan. Dess lokaler används nu som träslöjdslokal för byns skolbarn, man saknade nämligen en sådan förut. I Barsele bedrivs undervisning endast i klasserna 1-6 sedan några år tillbaka, eleverna i klass 7 måste åka till Stensele eller Storuman.

Barsele skola har för övrigt inte stått tom under sommaren heller. Ett 30-tal barn från 6 år och nedåt har deltagit i ett jordbrukardaghem. ---

--- Beteckningen är egentligen ganska missvisande, eftersom Barseles jordbrukare numera är ganska fåtaliga. Ja, det var faktiskt någon som en gång kallade byn för ”de tomma ladugårdarnas by”. Det var dock rätt många år sedan, och på senare år har antalet jordbruk hållit sig ganska konstant, hur länge det nu varar. ---

 

--- Barsele är inte någon direkt avflyttningshotad ort. En del ungdomar har naturligtvis farit sin kos, men ändå har befolkningsmängden hållit sig någorlunda intakt under senare år. För ett par år sedan var det riktigt trevligt att åka genom byn och se den livliga byggnationen. Närmare tio egnahem växte då upp, men det senaste året har byggande inskränkt sig till diverse reparationer och utbyggnader, bl a av Folkskolan och Folkets hus.

 

På nöjessidan har tillkommit ishockeyplan, som brukats ett par vintrar nu, och i sommar har i anslutning till denna en fotbollsplan påbörjats. Tidigare har en del grabbar spelat för Gunnarn.

Och på tal om hus och nöjen kan vi nämna, att många sportstugor tillkommit längs Umeälven, samt på några andra platser, bl a vid Skirträsket.

Slutligen skall på den seriösa sidan påminnas om att man har en livaktig Filadelfiaförsamling i Barsele. Så man kan nog fastslå att Barsele inte är någon utdöende by!

 

 

3

 

Åren gick, jag lämnade byn. Gymnasiet i Lycksele, universitetet i Umeå. Jag rörde mig nedströms längs Umeälven. Men kontakten med hembyn upprätthölls.

Skrivandet ändrade däremot karaktär. Hösten 1968 debatterades ”vänstervågen” bland svenska ungdomar i bland annat Dagens Nyheter. Jag hade börjat tredje året i gymnasiet, FNL-demonstrationerna tog fart även där.

Men jag deltog inte. Däremot råkade jag läsa ett långt debattinlägg i Dagens Nyheter av en teknologie doktor Uno Lamm vid Asea. Rubriken var ”Infantokrati – skall vi ha det?” och tidningen fick på kort tid 31 skrivna mothugg.

 

Tre av dessa publicerades, ett av dem var mitt.

Rubriken hade satts till något så neutralt som Ungdom och engagemang”, och mitt sätt att bemöta honom var nog relativt stillsamt. I ingressen citerades två rader, som täckte innehållet rätt så väl:

Det är inte så att vi unga håller på att bestämma över samhällets utveckling. Det är medinflytande vi bör ha, inte bestämmanderätt.”

Många år senareintervjuades gymnaisets dåvarande rektor vid sin pensionsavgång. På en fråga om något han särskilt mindes från sin långa tjänstetid, nämnde han just att jag fått den artikeln publicerad.

 

Själv var jag nog mer generad än stolt. Viktigast, där och då, var nog hoppet att min stora ungdomsförälskelse under de här åren skulle bli glad. Samt att min familj hemma i byn skulle vara nöjda.

Men att ha fått in en artikel på DN:s kultursida, blev i sig en morot till fortsatt skrivande. Tyckande om smått och stort. Bokrecensioner, mest för att få böcker gratis som jag hoppades var bra. Samt, det jag tyckt kanske bäst om, att sätta ord på sådant som berört mig på ett lite mer iakttagande sätt.

Under hela 70-talet, pågick dessutom ett velande vad jag skulle satsa på för min försörjning. I Umeå hade jag börjat en teoretiska studier i ämnet psykologi, fortsatte jag på det spåret skulle jag kunna bli yrkesutövande psykolog med tiden.

Samtidigt hade jag svårt släppa förtöjningen till journalistiken. Jag fick erbjudande om fast anställning, men till sist tackade jag nej.

I efterhand är det omöjligt veta om det var klokt eller ej.

 

Här nöjer jag mig med att det vanliga konstaterandet att livet kan bara levas framåt. Tillbakablickar kan däremot ge perspektiv. Ibland med känslor av vemod, ånger, eller rentav sorg. Ibland med ett slags glädje och tacksamhet.

Tillfälligheter påverkar allas våra liv. Vilka människor vi råkar möta längs dess väg. Vad vi gör av dessa möten, eller inte gör.

Återstoden av denna bok får bli ett urval av texter, skrivna parallellt med studier, yrkesutövande, familjeliv, uppbrott och nya skeden, förväntade eller mer svårförutsägbara.

 

Början sätter jag med en artikel från 1972. En av flera, som jag under något år gavs utrymme med i tidningen Expressen.

De flesta i det följande har däremot haft en mer lokal läsekrets. Jag har helt enkelt nöjt mig med att skriva där vi bott. Några har aldrig varit satta i tryck tidigare. En av de längsta, handlar om en långvarig patientknotakt i det som slutligen blev mitt yrkesval.

Om någon undrar om tystnadsplikt, så vet jag att den jag vill ge utrymme för hade gett mig sitt ord att om jag någon gång ville göra det i framtiden, så gick det absolut för sig.

 

Östra Falmark, Skellefteå i december 2020

 

Stefan Holmberg

 

 

 

1. Växeltelefonisterna kopplas bort

 

 

 

1

 

En dag i slutet av februari 1972, på väg till min hemkommun i det inre av Västerbotten. Jag är psykologpraktikant hos Personaladministrativa rådet i Umeå sedan en tid tillbaka.

En del av deras uppdrag sker hos stora företag. Vi studenter får inte veta så mycket om vad, det anses vara uppdragsgivarnas hemligheter.

Men det tycks vara lönsamt, PA-rådet har eget privatflygplan på mer långväga uppdrag med testledaren Harry som pilot. Om det är vackert väder och inte råkar finnas så mycket att göra en dag, har det hänt att han erbjudit några av oss att följa med på en tur. Men själv är jag höjdrädd och har tackat nej.

 

Nu är vi på väg till Storuman. I dag och i morgon ska de andra i bilen genomföra en ”KA-testning” av arbetslösa kvinnor som går en kurs i ”Arbetsmarknadsinformation med praktik”.

Bokstäverna KA står för ”koncentrerad anlagsundersökning”. Jag ska mest få titta på hur det går till, och så tänkte de väl att jag kan berätta lite om orten och bygden.

- Här framme är jag uppväxt, säger jag till de andra i bilen och pekar i riktning mot avfarten vid den lilla mjölkbryggan som storebror har spikat ihop.

Det tar bara några sekunder så har vi susat förbi.

 

 

2

 

I Storuman packar vi upp våra väskor i yrkesskolans lokaler. Det är en vacker vinterdag, genom fönstren glimmar solen mot den nyuppförda sim- och sporthallens fasader.

Lite längre bort högstadiet, också nybyggt, långa, låga längor, uppsamlingsplats för skolbarn inom många mils ytor. Men den här veckan har alla sportlov, och det är alldeles tyst i korridorerna där vi ska hålla till.

Det är många olika delprov i testningen. Det mesta med papper och penna, dessutom några mer praktiska, ett ser ut som att bygga något slags mekano med plåtbitar och skruvar.

 

Kvinnorna som tagit plats i de lediga skolbänkarna funderar och skriver, raderar och sätter nya kryss på svarsblanketterna.

De flesta är växeltelefonister, eller har varit. Automatiseringen av telefonväxlar har pågått under flera år, från storstäder mot landsbygd, från söder mot norr.

Det är inte länge sen mamma drog i en vev när hon skulle ringa nånstans, då svarade ”a´Britta” som bodde ”däri Agatons”, och så fick mamma säga vem hon skulle ringa till och blev kopplad på telefontråden till någon ”uti byn”. Eller om hon nu beställde ”ett riks”.

 

Men så småningom behövdes inte de som satt vid de minsta växlarna längre, och nu är det centralorternas telefonister som ska bort.

Den som har varit föreståndare och arbetsledare, Majken heter hon visst, berättar gärna och levande under första kaffepausen om hur jobbet har varit.

Majken verkar ha varit som en egen företagsledare med sitt arbetslag. Den senaste tiden har hon mest fått ägna sig åt att skriva ut tjänstgöringsbetyg; till sist kommer även hon att bli uppsagd.

Efter trettio år i Televerkets tjänst får hon nu mest ägna sig åt att hålla uppe stämningen i gruppen.

 

Det gör hon uppenbart bra, stämningen är närmast uppsluppen. Det skämtas och pratas om rödingfiske och skidspår, någon råkar koka ”lappkaffe” vilket betyder att det blev ”för starkt”.

Benämningen är kanske inte helt gångbar hos samerna. Men här och nu tolkar jag den som ett godmodigt menat begrepp.

 

Allvaret och den eventuella oron inför framtiden hålls borta.

För chansen att hitta nya jobb verkar inte så stor, inte just nu i alla fall. Det är många år av minus i befolkningskurvan, inte lika många som förr kan leva på jorden och skogen. Malm har man inte hittat i just den här trakten, inte än i alla fall.

Traditionella kvinnojobb är också begränsade. På det sättet var just växeltelefonist en bra syssla.

 

Min uppgift under dagen blir att hjälpa till rätta svaren och skriva in resultatpoäng. Inte särskilt märkvärdigt, men tiden rinner undan, snart är det dags packa ihop. De andra från ”Rådet” har tagit in på hotell.

Jag kunde fått ett rum också, men lånar hellre tjänstebilen och åker de två milen tillbaka till mamma och pappa och min storebror Tore över natten.

De tycker ju det är roligt att jag fick följa med. Det har blivit glesare mellan besöken hemma under terminerna. Men mamma brukar faktiskt fortfarande sända mig en låda med mat ibland, via en arbetskamrat till brorsan som pendlar hem till Umeå varje helg.

 

3

 

Ny dag gryr, åter till uppdraget. Nu gås resultaten igenom med var och en för sig. Alla testade intervjuas, profilkurvor över starka och svaga sidor ritas upp, och en del förslag på lämpliga vägar att gå vidare i arbetslivet kan dryftas och värderas.

Luften är fortfarande hög och klar när vi kommer ut från lokalerna där vi hållit till, ”vinden biter inte som nere vid kusten” konstaterar någon.

Vägen, den som döpts till ”Blå”, följer alltså älven i långa sträckor. Efter någon mil ser vi plötsligt eldar lysa på vattnet.

 

Vi bromsar in och frågar några ”gubbar” som håller koll på lågorna vad det är som pågår. Tydligen ett läckage av dieselolja från ett närliggande bergrum. Hur många liter som runnit ut är inte klarlagt ännu. Inte heller hur pass stora skadeverkningarna kan bli.

 

När vi kör vidare tänker jag på fisket i älven. När den dämdes upp och det byggdes kraftverk, blev det inte alls så bra som förr. Ibland när vi lade ut nät, kunde det bli tal om hur blå siken hade blivit och att börtingen försvunnit helt. Abborren var den mest tåliga arten, men de var inte heller lika stora längre.

 

Men snart nickar jag till och somnar i baksätet. Till sommaren ska jag i alla fall försöka ta mig iväg och fiska i någon av alla småsjöarna i trakten.

Som Grundträsket, där vet jag att ´n Lill-Johan” har en båt. Har jag tur kanske hon som jag tänker oftast på vill komma på besök och följa med mig dit...

 

(1972)